Någon mer som blivit tvingad/pressad till abort? Hur mår ni idag?
Kära trådstartare. Väldigt dålig "tröst"...men, du är långt ifrån ensam om att känna som du gör, tyvärr! Jag önskar att jag och många med mig hade hittat till såna här forum där man kunnat "samtala" med andra i liknande sits INNAN abort....Då är jag ganska övertygad om att man skulle tänka efter både en och två ggr innan man avslutar en graviditet som ofta är påtryck från andra.
Jag har också genomgått en avbrytande av graviditet (tycker det låter bättre än abort i min hjärna). Det skedde under vårvintern i år och jag har mått fruktansvärt dåligt. Dock så har det allteftersom gått bättre och bättre att fungera i vardagen med alla måsten såsom jobb, barn (du kanske inte hade något barn innan avbrytandet av din graviditet?), hem och övriga saker på ens fritid.
Jag har inte sådan hemsk ångest längre, men kan komma i små sting då och då men inte som från början. Dock går det inte en enda timme under vaken tid som jag inte tänker på det kära lilla livet som nu ej längre finns hos mig :( . Jag gråter i bland i min ensamhet, i bland när min man och jag är ensamma sedan barnen lagt sig.
Även om jag har stor sorg och saknad så känner jag ändå att jag är på rätt väg i mitt sorgearbete. Vet att jag alltid kommer att bära med mig detta som har hänt tills den dag jag ej lever längre. Men så är det nog för alla, att det inte finns någon som kommer undan en ryggsäck som inte bara innehåller fina saker....
Jag har gått hos kurator men där klickade jag inte med den jag samtalade med. Fick tips av en bekant att testa att kontakta kyrkan för de erbjuder också samtal när man har ont i själen. Så jag tog kontakt med en superbra diakon och nu har jag gått där några ggr och det är helt toppen! Har fått mycket mera verktyg och förståelse än hos den första kuratorn. Inget kristet i det hela (om man inte vill förstås). Man är välkommen dit vare sig om man har tro eller ej, bara så du vet . Sedan är det gratis!
Har du läst broschyren "När brustna hjärtan läker"? När jag läste det lilla häftet om sorg & sorgbearbetning så klickade det till i mig i förståelse över hur man bäst går tillväga för att verkligen läka i sin sorg. Det finns säkert en massa böcker och information om hur man kan hjälpa sig själv att kunna leva med något som har gett en stor sorg i ens liv. Vi kan ju aldrig ändra på det som hänt, men vi kan ändra på vår syn på det som hänt och därmed förlåta oss själva för att det i vårat fall blev som det blev.
Jag skulle nog kunna skriva hur mkt som hellst, men ville nog bara säga att jag förstår att det du varit med om gett dig djupa sår i själen, tro mig! Jag vet precis hur det känns, det är fruktansvärt! Men, som i ditt fall där det gått så pass lång tid så har du inte gjort färdigt ditt sorgearbete. Om du inte klarar av att lite i taget ta dig ur det dåliga måendet så gör du nog dig själv en björntjänst om du försöker få hjälp av något slag för att komma vidare.
Jag tror att varför vi mår så dåligt till skillnad mot dom som verkligen vet att avbrytande av sin graviditet är till 100 % det enda rätta är att vi inte velat avbryta utan gjort det mer eller mindre mot våran vilja och då blir utgången efteråt något helt annat! Vi får skuldkänslor såväl gentemot oss själva för den hemska handling vi faktiskt gjorde....som till det lilla fina livet som vi tog bort, de där j...la tabletten vi själva tog och svalde.
Jag är långt i från klar med mitt sorgearbete, men förstår nu efter att ha gått i samtal och läst just den här broschyren "När brustna hjärtan läker" att det hela måste tas i olika steg och att man till slut inte får fastna i ältandet, det är då man för alltid kommer att leva med sorgen. Jag hoppas att kunna leva med det som hänt, men att jag inte ska känna sån sorg som jag gör nu, då kommer jag att gå under! Men det sker nog inte av sig själv utan man får säkerligen jobba för det och våga tro att allt en vacker dag ska kännas en hel del bättre än vad det gör i dag.
Sorry för super duper superlångt inlägg! Det bara "blev" så....
Kram till dig och kom i håg att du inte är ensam i dina känslor.