Hur sätter man gränser för en 1,5 åring?

Jag har satt fysiska gränser. Barnsäkrat, plockat undan saker, stängt dörrar osv. När vi varit i situationer där barnet varit på väg att göra något "förbjudet", då har jag gått dit och lyft undan antingen barnet eller prylen i fråga. Jag har inte ens använt ordet Nej före 2 års ålder, för det har inte behövts.

Självklart har barnen gjort det. Jag har framförallt förebyggt sådant. Sett till att kontakterna inte varit så lätta att komma åt. Inte haft sladdar liggande lösa. Om barnet varit i köket och haft tillgång till spisen, så har jag också varit i köket. Lätt att stå i vägen eller att lyfta bort barnet.

Utomhus är det ju så att det finns barn, som snällt går bredvid och håller i handen, och så finns det "smitare". Har vi varit i närheten av trafik eller annat farligt, så har barnet fått sitta i vagnen. I affären har de åkt kundvagn. Skulle aldrig släppa ned en 1,5-åring på golvet i en ICA-affär!

I klättraråldern har jag lagt omkull stolarna på dagtid, dels för att de inte skulle klättra upp på stolarna och dels för att de inte skulle ta sig upp på matbordet. Sedan har jag i stället byggt lite hinderbanor åt dem, som varit mer barnvänliga. I lekparker finns ju också möjlighet att klättra en hel del.

Min syn på saken är att barnets säkerhet är mitt ansvar helt och hållet medan barnet är litet. Jag förebygger, jag övervakar och vaktar, jag lyfter bort. Ofta ser jag föräldrar som sitter på en stol och säger Nej till barnet. Så skriker de Nej, och sedan blir de arga för att barnet inte "lyssnar". De lägger över ansvaret på en 1-åring, och det känns bara korkat. Varför lyfter de inte på ändan och går bort till barnet i stället? Varför kan de inte tänka sig att plocka bort ömtåliga eller farliga saker under en kort period? De låter allting ligga framme och blir sedan arga på barnet, för att barnet blir nyfiket och vill undersöka ...

Jag letade fram En sedelärande historia, som kanske förklarar bättre hur jag tänker. Den skrev jag för runt 15 år sedan, och den handlar om hur olika jag och min svägerska gjorde:

Mamma1 och Mamma2 fick barn nästan samtidigt. När barnen var 1 år kunde de ta sig fram nästan FÖR bra!
Mamma1 tyckte att barn måste lära sig att vara försiktiga med saker, så hon lät alla dörrar i huset stå öppna. Sonen lekte lika mycket i vardagsrummet som någon annanstans. TV:n var kul, och videon förstås. I bokhyllorna fanns en massa böcker och Pappa1:s samling med LP-skivor. Mamma1 fick springa efter sonen en hel del och försöka lära honom att vara försiktig.

Mamma2 ville varken ägna sin tid åt att vakta sakerna i vardagsrummet eller till att ständigt jaga dottern, så hon stängde dörren i stället. Dottern fick leka i köket och i lekrummet. När Mamma2 eller Pappa2 var med dottern fick hon förstås gå in i vardagsrummet. Föräldrarna ville trots allt se på TV ibland. När dottern fick gå in dit tyckte hon det var rena paradiset! Det slutade vanligen med att Mamma1 bar ut flickan därifrån ....

När barnen var 18 månader tyckte Mamma1 att uppfostran började ge resultat. Hon hade varit tvungen att sätta byggplast över bokhyllorna, eftersom alltför många böcker och LP-skivor gått sönder. Men tack vare byggplasten kom sonen inte åt det som stod i hyllorna längre. Han ägnade i stället all kraft åt att räkna ut hur TV, video och stereo fungerade.
Hos Mamma2 hade det inte hänt mycket, utan där var allt ungefär som vanligt.

Vid 2 år var Mamma1 ganska nöjd. Hon behövde inte längre jaga sonen HELA dagarna, utan han intresserade sig för annat än att hitta på ofog i vardagsrummet. De hade köpt en ny video, eftersom sonen pillat in smågrejor i den gamla så den gick sönder. TV:n gick däremot att laga, när sonen haft sönder påslagsknappen.
Vid 2 år öppnade Mamma2 dörren till vardagsrummet. Det blev ett hiskligt jagande i ett par veckor, men TV:n och videon var inte intressanta så länge. Dessutom var dottern så stor att hon kunde börja lära sig hur sakerna egentligen fungerade.

Vid 2,5 år kunde båda barnen sköta TV och video själva, så då blev det i stället dags för mammorna att ransonera TV-tiden. Barnen uppförde sig riktigt bra och ingen av dem var och petade där de inte hade lov.
Mamma 1 var mycket nöjd med sig själv och hur väl hon uppfostrat sonen.
Mamma2 var precis lika nöjd.
Och fortfarande grälar de ibland om vem som egentligen gjorde rätt .....!

Skillnaden mellan oss där, är väl vid vilken ålder vi drar gränsen. Där en tycker att man ska börja säga nej redan från födseln, där tycker jag att det inte är dags förrän runt 2 år.