Vi har alltid sagt nej när det är nej.

I affären: stoppa ner honom i en kundvagn och kör den där han inte når saker. I folksamlingar: köp honom en fin liten ryggsäck (gärna med avbärarrem över bröstet om ni hittar) sen sätter ni ett snöre i den och håller i så kan han inte försvinna = förtäckt sele med koppel. Ha för vana att skriva era telefonnummer på hans arm om han ändå kilar iväg.

Moderna kontakter är petsäkra, har ni inte det så köp petsäkringar (pluttar man sätter i kontakten). Men säg nej ändå om han pillar!

Köp hällskydd som också skyddar spisknapparna.

Strunta i krukväxter och prydnader under några år. Lägg alltid mobilen etc på ett högt skåp. Sätt barnlås på skåpen ni inte vill han ska öppna. Sätt barngrindar hemma vid trappor och i de dörrar där det är praktiskt (vi hade tre st när våra var små).

Även hemma hos andra kan man be om att få flytta upp ömtåliga saker till barnsäker höjd.

Jag håller med "lövet" här i att bygga bort så många "nej" det går. Vardagen blir mycket lugnare för alla så. Det är en kort tid det handlar om.

Vi byggde för en hel del grejer, minns jag. Klämde fast en stor bok för den öppna delen av stereo/TV-bänken. Skruvade en plankbit så att det inte gick att komma åt sladdarna bakom. Vi satte ett skohorn genom kökslådehandtagen så fick de inte upp dem. Knivar på en magnet på väggen högt upp. Dukar kan man glömma att använda.

Det är en hektisk tid, det där. De klarar mer än de förstår och man måste alltid vara på sin vakt. Just att begränsa vilka rum de når mha grindar tyckte jag hjälpte. Man kan stänga in sig och barnet i ett eller ett par rum och då har man full sikt över vad den lilla marodören tar sig för och slipper följa efter hela tiden. Att ha grind till köket känns som viktigast - man stänger ute barnet när man själv inte är där och stänger in det när man lagar mat så att man inte behöver springa från spisen för att ha koll.

Jag minns när vår yngsta var tre, fyra år vad mycket lugnare livet blev, trots att vi byggt bort så många "nej" vi bara kunde.

Man är inte så smart när man är ett år. Hjärnan är långt ifrån färdig. Det finns gott om tid att lära sig när han blir lite äldre. Mitt råd är att se till att saken i fråga inte går att nå från första början. Vad andra tycker kan du strunta i. :)

Det där lät helt fel! Jag menar så klart inte att du ska strunta i vad de andra i tråden gett för råd!

Ja, det där ständiga passandet minskar betydligt, så var det iaf med mina barn. Däremot blir ju många barn rätt arga och bestämda av sig i treårsåldern... :)