Skulle ni kunna tänka er dejta en 25 åring manlig oskuld?
Konstigt, jag röstade "Ja", men svaret kom upp som 100% "Nej-röster"?
Ja, för att om jag har så starka känslor för mannen att jag allvarligt dejtar honom, så skulle det inte spela någon roll om han var oskuld eller ej.
Alla har nog lite problem med sexet i början av en ny relation innan man lärt känna varandra ordentligt. Och jag vill hellre träffa en oskuld/oerfaren man, än någon som knullat runt med så många att han tappat räkningen.
Jag är själv inte oskuld, men trots att jag är 42 år (och ingen snygg & vältränad 42-åring, så ingen 25-åring skulle ändå vara intresserad!) så har jag inte haft särskilt många partners & har inte så mycket erfarenhet själv.
Men jag har oftast väldigt stark sexdrift & skulle gärna vilja ha mer sex, men jag är ytterst monogam & vill ha en äkta, seriös samborelation, inte ONS eller ett KK-förhållande.
Mina känslor är alltid alldeles för starka för något annat än en monogam (gillar inte att dela med mig av min man!) seriös relation som leder till sambos, och sedan vill jag även gifta mig.
Det är en stark symbolisk handling för mig, som bekräftar att mannen verkligen är seriös & ärlig om sina känslor för mig.
Jag behöver den bekräftelsen (att han verkligen visar hur mycket jag betyder & att han faktiskt älskar mig), pga av att jag alltid blivit sviken, sårad, bedragen & utnyttjad i alla mina relationer.
Jag har även en otrygg anknytning & har aldrig känt mig trygg & älskad i någon relation, inte ens av mina föräldrar & syskon 
Det känns som jag är den enda i min familj som vågar visa & uttrycka några andra känslor än bara ilska, irritation & elakhet
Men jag har blivit dumpad av alla män just pga av att de tycker att jag är "för jobbig" som ens vågar prata/uttrycka ALLA mina känslor, inklusive visa hur jag verkligen mår.
Istället för att bara ljuga & säga att allt är bra & hålla alla negativa känslor inom mig (och positiva; det är tydligen även för jobbigt med en kvinna som också visar hur mycket hon älskar sin partner!! OBS! Är aldrig svartsjuk & en kvävande klängranka, tvärtom! Får jag ingen bekräftelse på mina känslor som drar jag mig undan istället, för rädd att bli avvisad & sårad ännu en gång )
Jag är 100% svensk & har inga temperamentsfulla, utländska släktingar, så jag råkade tydligen födas i fel land, för svenskar är så stela & rädda för sina egna känslor! Jag känner mig som en alien som hamnat på fel planet