Känner mig ryggradslös - råkade föra vidare skitsnack på jobbet

Hej!

Ursäkta lång text med ältande, hederspris för den som orkar läsa... ;)
Sitter här och skäms som en hund, brukar inte bete mig så här ryggradslöst och hatar skitsnack. Ändå lyckades jag trampa i klaveret idag och nu vet jag inte hur jag reder upp det på ett någorlunda hedervärt sätt.

Saken är den att vi har en vikarie på mitt jobb som jag blivit mycket god vän med, medan de flesta andra tycks ha svårt för hen. Arbetar inom industri och har en kvinnodominerad arbetsplats, vilket nog ibland kan leda till mer skitsnack.

Idag när jag kom in i fikarummet satt X och Y där. Jag är för egen del en smula irriterad på X då hon knappt arbetar någonting och själv är jag på gränsen till utbrändhet, vi har högt tryck. Då X är gammal i gården och för kollegial harmonis skull har jag ändå kämpat rätt hårt för att hon ska gilla mig, men det är som att hälla vatten på en gås, jag säger "ja visst, flexa du så tar jag över rullbandet i eftermiddag" fast jag egentligen inte orkar och fast hon flexar och tar ledigt jättejättemycket, för jag vill att hon ska tycka om mig då vi är en liten arbetsgrupp inom just vårt område. Likväl känns det som om hon är på god fot med mig i högst en dag innan hon ser ut som en citron igen. Med denna pyrande irritation i mig, att ständigt behöva jobba hårdare för att hon maskar och att det kvittar vad jag gör, klev jag in i fikarummet och fann dem i färd med att skvallra långt efter rastens slut.

X: "Säg åt Z (vikarien, min kompis) att hon ska byta av vid rullbandet nu".
Jag: "Jag vet att hon gärna vill gå bredvid lite först då det var länge sedan hon var vid den stationen."
X: "Nej, då kan hon gå och ställa sig bredvid Y där efter fikat. Det får vara slutdaltat med henne."
Jag: "Jag ska tala med henne om saken."
X och Y fortsätter prata skit om allt möjligt så jag går tvärt ut. Jag borde ju ha sagt något rakryggat i stil med att hon inte borde uttrycka sig på det sättet och att det är helt rimligt att få en introduktion, men min hjärna var för långsam och/eller jag för flat.

Jag träffade sedan Z (vikarien) och sa att "Skulle du kunna byta av vid rullbandet nu?"
Z svarade av förklarliga skäl att det ville hon inte, för hon hade kommit överens med chefen om att få gå bredvid nästa vecka och lära sig det igen efter uppehållet.
"Aha" sa jag, för det visste jag inte, "X och Y vill gärna att du går dit nu och kanske vore det klokt för husfridens skull."
Z: "Nej, jag ska gå bredvid först nästa vecka. Varför tycker de det?"
Jag: "X sa att det var slutdaltat, och om du vill kan vi gå dit tillsammans och göra det."
Z: "Nej, jag går dit nu." Går ut.

En stund senare kommer X rasande till mig och säger att det var onödigt att vidarebefordra det där med daltandet, för nu hade Z skällt ut henne, och att X är mycket besviken på mig. Jag fick inte ur mig någonting men skämdes ihjäl. Jag brukar inte snacka skit, ändå gjorde jag det, och nu visste jag inte vad jag skulle säga, för jag tyckte fortfarande inte om att X sagt så om Z och samtidigt var det taskigt att vidarebefordra det. Nu är X och Y, mina enda kollegor, skitförbannade och jag sitter här vid min station och skäms och vill bara gå hem.

Ni där ute som har ryggrad, vad skulle ni "rösta" för:
1) Be om ursäkt till X och säga att det var onödigt att vidarebefordra det och att jag fick det att låta värre än vad det var och att jag förstår att hon är besviken.
2) Be om ursäkt men samtidigt säga att vi är lika goda kålsupare (skitgammalt uttryck men kom inte på nåt bättre) båda två, hon för att hon uttryckte sig så och jag för att jag vidarebefodrade det, men att jag förstår att hon är besviken på mig.
3) Låtsas som det regnar och känna att jag inte gjort något eller iaf mycket fel, jag är de facto skittrött på att de pratar illa om henne och det är lika bra att hon fick stå till svars för det och jag är trött på att fjäska.