Ledsen!

Vantrivs i mitt äktenskap och förnekar mina känslor som ej finns för min man i sju år nu och utan samlag på fem år.

Varit ihop i 15 år.

Hade inte våran dotter på 11 år funnits hade jag lämnat landet och tagit ett bra jobb utomlands. Mitt liv är hemskt och känner att min dotter gjort mitt liv till en mardröm. Helt låst då hon behöver en grund dvs. skola och rätt till oss båda föräldrar.

Åren går och när min dotter är vuxen är jag 46 år.

Känner att om jag ändå ska var kvar i landet tills vår dotter tagit studenten kan jag lika gärna vara kvar eftersom vi äger lägenheten båda två.

Min man går upp i vår dotters liv och totalengagerad vilket är bra men ser honom som en sämre make. Snål, tråkig mot mig.

Får uppvaktning av andra män så om jag reser själv kommer jag säkert vara otrogen.

Är helsvensk förresten men rest mkt i livet.

Min man säger att jag min far ej gillar mig och hittar fel på mig och kommer säkert försöka ta mitt fars arv när gan går bort.

Min syster bor långt bort och har sitt liv. Gift med en förmögen diplomat.

Vad ska jag göra? Känner mig låst som mamma. Har ett barn.