Folk som sjukskriver sig istället för att förändra sin situation?

Alla har helt enkelt inte förutsättningar för att få nytt jobb bara sådär eller förutsättningar för att kunna plugga. (att man en gång pluggat en utbildning man nu jobbar med säger ingenting om utgångspunkten här och nu)

Har man en partner med dålig/ingen inkomst (kanske partnern pluggar) så är det inte så bara att kasta in handduken. Lån ska amorteras och barn ska ha underhåll.

Många som mår dåligt kan heller inte se lösningar på sina problem och kan heller inte alltid se sambandet mellan ångest och arbetsplats.

För min del handlar det om att jag om jag sade upp mig skulle jag ha svårt att få jobb inom mitt yrke (MKT liten arbetsmarknad). Jag och min familj skulle bli tvugna att flytta till en annan stad, kanske i en helt annan del av landet, om jag skulle byta jobb. Alternativet är så klart att ta ett sk okvalificerat jobb. Jag skulle då behöva jobba heltid för att få pengar så att det räcker och det vill jag inte när jag har småbarn.

I nuläget är alla, även cheferna, uppmärksamma på den dåliga arbetsmiljön och försöker hitta vägar att komma till rätta med den. Så länge viljan finns har jag hopp, även om det har sett ut så här i flera år. Arbetsuppgifterna och arbetskamraterna är toppen. Det är organisatoriska problem som orsakar stressen.

Jag har många gånger funderat över fenomenet med människor som håller så hårt fast i ett jobb, en relation, en hobby eller annat att det gör dem sjuka. För 10 år sen fick vi en dålig chef, jag jobbade på i 6 månader men sen fick det vara nog. Jag sade upp mig och började plugga. 3 gamla kollegor (som är kompetenta nog att få andra jobb) har sen dess varit sjukskrivna i omgångar, helt relaterat till arbetssituationen, men gör inga ansatser att flytta på sig. Vid det här laget borde man ju inse att åtgärder från arbetsgivarens sida inte är tillräckliga. Nu har jag återigen hamnat i en liknande situation. Efter en omorganisation för ett drygt år sen trivs gruppen överlag dåligt och det påverkar stämningen på jobbet i stor utsträckning. Vi har kämpat i snart ett år med att få gehör hos ledningen utan egentliga resultat. Vi går hos psykolog allihopa, en kollega har drabbats av magsår, korta sjukskrivningar för diffusa "magproblem" travas på varandra, huvudvärk, sömnproblem etc. Vi är flera stycken som helt enkelt börjat glida in i den berömda väggen och situationen förvärras för varje gång någon är hemma "sjuk" (mår så jävla dåligt att denne inte kan sköta jobbet eller ta sig hit).

I april sade jag upp mig för jag insåg att situationen inte kommer förbättras om det inte kommer in nytt blod och för att ge ledningen ett uppvaknande (Chefen förvärrar dock situationen genom att förhala rekryteringen och skapar onödig extra oro hos kollegorna). Inför semestrarna råder nu fullkomligt kaos och igår kom beskedet. En kollega sjukskriven på heltid en månad. Samma kollega som var satt att jobba "hell weeks" v. 28-32 med mig och en sommarvikarie (som för övrigt inte rekryterats ännu) utsikterna för att kollegan efter ett halvår av korta sjukskrivningar för diffusa magåkommor kommer vara tillbaka och fit for fight v.29 är små. Speciellt om beskedet är att vi kommer vara en person kort då utsikterna för att hitta en kompetent sommarvikarie börjar se dåliga ut.

Nu står vi inför att alternativet är att någon kommer bli inbeordrad på sin semester (som så många gånger förr) och fortfarande är jag den enda som ser ett nytt jobb som ett realistiskt alternativ, alla andra överväger istället att sjukskriva sig. Jag förstår ärligt talat inte varför så många verkar tänka och göra så här?

Jag kan inte komma på en enda person jag känner som blivit sjukskriven för jobbrelaterad utmattning som blivit frisk innan denne kommit ifrån just det jobbet. Samma sak med de som mått dåligt av andra anledningar, de har blivit friska först när de kraschat helt och "förlorat" relationen, huset med stora renoveringsbehov, hästhobbyn etc. som gjorde dem sjuka.

Är jag unikt insiktsfull eller var är det frågan om?

(Ja, jag förstår att det kan finnas omständigheter, men jag vill ha en debatt och resonemang så väljer att beskriva frågan ganska svart/vitt)

För min del handlar det om att jag om jag sade upp mig skulle jag ha svårt att få jobb inom mitt yrke (MKT liten arbetsmarknad). Jag och min familj skulle bli tvugna att flytta till en annan stad, kanske i en helt annan del av landet, om jag skulle byta jobb. Alternativet är så klart att ta ett sk okvalificerat jobb. Jag skulle då behöva jobba heltid för att få pengar så att det räcker och det vill jag inte när jag har småbarn.

I nuläget är alla, även cheferna, uppmärksamma på den dåliga arbetsmiljön och försöker hitta vägar att komma till rätta med den. Så länge viljan finns har jag hopp, även om det har sett ut så här i flera år. Arbetsuppgifterna och arbetskamraterna är toppen. Det är organisatoriska problem som orsakar stressen.

För att arbeta inom vård/omsorg verkar du väldigt blind inför andra människors tänk.

Du är inte extra insiktsfull eller bättre.

Däremot verkar du kunna stå upp och kämpa mot orättvisor och dumheter.

Dina kollegor ska vara glada för dig för det.

Jag förstår vad du menar, det krävs mer än en sjukskrivning för att bryta ekorrhjulet.

Jag kan tänka mig flera saker som gör att folk inte säger upp sig

Lojalitet, den kan vara starkare än vad man anar.

Rädsla att inte få nytt arbete, kanske inte ens har den möjligheten.

Ofta är det så att vid utbrändhet måste man in i kaklet för att inse att man är sjuk.

Nej, du är inte unikt insiktsfull, snarare lite oförstående, har man inte själv varit utbränd, så är det väldigt svårt att förstå vad som händer.

Till skillnad från dig så vet jag flera som kommit tillbaka från sin utbrändhet utan att behöva offra arbete, relationer eller hem. Men självklart krävs det en del arbete för att komma tillbaka.

Tack, det dämpar det dåliga samvetet för att jag lämnar skutan lite. Men jag kommer ju inte gå tyst det är en sak som är säker och jag kommer stå upp för mina kollegor in i kaklet. Men jag jobbat inte inom vård och omsorg, vet inte hur du drar den slutsatsen, det finns kassa arbetsgivare även inom det privata näringslivet.

Det har nog med egna erfarenheter att göra. De flesta arbetsplatser inom omsorg är så där jävliga. Men du har rätt jag drog förhastade slutsatser om vart du arbetade pga min erfarenhet (som jag har sagt upp mig ifrån)

Håller med om att det inte alltid är så lätt att bara hitta ett nytt jobb. Men det finns ändå en poäng i det TS skriver. Sjukförsäkringen är en omställningsförsäkring, och du kan inte gå hemma med sjukpenning hur länge som helst för att du mår dåligt på jobbet. Efter 6 månader bedöms du mot alla jobb, och handlar ditt mående om att ditt specifika jobb gör dig dålig - ja då kommer du inte längre ha rätt till sjukpenning. Så det är nog viktigt att ha med sig tankarna på omställning.

När man redan mår så dåligt att man blir sjukskriven är det svårt att göra stora förändringar, och i perioden därefter försöker man komma tillbaka till "vardag".

Jag tror många skulle må bättre av att ändra det som påverkar måendet, men jag har full förståelse för att det inte är så lätt som TS gör gällande.