Är det vanligt?? Han har varit det i ca 3 år nu men på senare tid blivit värre. Sjukt otrevlig och dryg och blir så irriterad för minsta lilla. Bara att åka bil med han är hemskt för han blir vannsinig på allt och alla. Har försökt att prata med han om hur hans beteende faktiskt är men då är allt mitt fel och det är mig det är fel på. Är det vanligt att man är sån här när man är deprimerad ?
Är det vanligt?? Han har varit det i ca 3 år nu men på senare tid blivit värre. Sjukt otrevlig och dryg och blir så irriterad för minsta lilla. Bara att åka bil med han är hemskt för han blir vannsinig på allt och alla. Har försökt att prata med han om hur hans beteende faktiskt är men då är allt mitt fel och det är mig det är fel på. Är det vanligt att man är sån här när man är deprimerad ?
Ja det är vanligt. Googla depression så ser du vilka symptom som uppkommer.
'...Symptomen kan yttra sig i att personen gråter ofta, blir mer apatisk och psykomotoriskt hämmad. Dock kan depressionen också yttra sig mycket individuellt, att personen blir irriterad eller aggressiv, får psykomotorisk agitation, börjar dricka mer alkohol än annars, eller att neurotiska drag förstärks. ' källa: Wikipedia
Är det vanligt?? Han har varit det i ca 3 år nu men på senare tid blivit värre. Sjukt otrevlig och dryg och blir så irriterad för minsta lilla. Bara att åka bil med han är hemskt för han blir vannsinig på allt och alla. Har försökt att prata med han om hur hans beteende faktiskt är men då är allt mitt fel och det är mig det är fel på. Är det vanligt att man är sån här när man är deprimerad ?
Han får hjälp via vuxenpsykratrin nu men det har precis börjat. Jag har varit med honom på vårdcentralen hur många gånger som helst och försökt att stötta under hela tiden. Även avlasta honom med barnen och göra det mesta i hemmet. Allt för att hjälpa honom. Men helt ärligt så börjar jag bli trött på detta och min ork börjar ta slut. Vi har även varit inne i en period där han drack väldigt mycket och ljög för mig så jag gar tappat räkningen. Han drar sig undan så numera har vi inga att umgås med utan är alltid ensamma. Jag dras längre och längre ner å orkar snart inte. Får absolut ingenting tillbaka från honom.
Han får hjälp via vuxenpsykratrin nu men det har precis börjat. Jag har varit med honom på vårdcentralen hur många gånger som helst och försökt att stötta under hela tiden. Även avlasta honom med barnen och göra det mesta i hemmet. Allt för att hjälpa honom. Men helt ärligt så börjar jag bli trött på detta och min ork börjar ta slut. Vi har även varit inne i en period där han drack väldigt mycket och ljög för mig så jag gar tappat räkningen. Han drar sig undan så numera har vi inga att umgås med utan är alltid ensamma. Jag dras längre och längre ner å orkar snart inte. Får absolut ingenting tillbaka från honom.
Han får hjälp via vuxenpsykratrin nu men det har precis börjat. Jag har varit med honom på vårdcentralen hur många gånger som helst och försökt att stötta under hela tiden. Även avlasta honom med barnen och göra det mesta i hemmet. Allt för att hjälpa honom. Men helt ärligt så börjar jag bli trött på detta och min ork börjar ta slut. Vi har även varit inne i en period där han drack väldigt mycket och ljög för mig så jag gar tappat räkningen. Han drar sig undan så numera har vi inga att umgås med utan är alltid ensamma. Jag dras längre och längre ner å orkar snart inte. Får absolut ingenting tillbaka från honom.
Ts, om du ska orka fortsätta den här relationen behöver du själv stöd. Det måste också gå att ställa krav på honom, att han inte får bete sig hur som helst. Man kan inte hjälpa att man är deprimerad, men det ger en inte frikort att agera ut som han gör. Du har stått ut i tre år. Det är mer än många skulle stå ut. Blir det inte bättre har du det bättre utan honom.