I en våldtäktsprocess - helt förstörd inombords

Hej!

Jag har ingen erfarenhet av det du berättar men jag vill verkligen hjälpa dig om jag kan.

Har du haft någon kontakt med brottsofferjouren eller foreningenstorasyster.se ? Båda erbjuder psykologisk hjälp, rådgivning och stöttning för sexualbrottsoffer.

Jag vet inte vart du bor men på den här länken finns fler tips på vart du kan vända dig: www.1177.se/Stockholm/liv--halsa/overgrepp-och-sexuella-trakasserier/valdtakt-sexuella-overgrepp-och-andra-sexualbrott/

Vill du prata privat, skicka ett meddelande.

Jag finns här!

Hej. Jag hör dig. Det är fruktansvärt de du har varit med om. Och fruktansvärt att din mamma inte tror på dig. Hon borde stå på din sida och kasta ut mannen. Man väljer inte en partner framför sitt barn. Jag blev så otroligt ledsen för din skull..

Har du nära vänner som du känner finns till för dig?

Hur har de gått i skolan, har du haft nån vuxenkontakt att prata med? Mvh Deceree

Ville bara säga att du är så sjukt start TS!! Stor kram från mig!! /Anna

Hej TS.

Vad bra att du skrev tråden och söker hjälp.

Det är helt fruktansvärt vad han har utsatt dig för och din mamma som svikit dig så fruktansvärt.

Inte konstigt att du mår dåligt.

Du är så stark och modig som går igenom rättegången!

Jag har en viss erfarenhet av det du gått igenom och jag har fått hjälp av en förening som heter RISE. De har stödgrupper som hjälper oerhört mycket, och ett telefonnummer man kan ringa där kvinnor som själva varit utsatta som barn svarar.

rise-sverige.se/

Du behöver terapi och traumabearbetning. Kontakta Rise så kan de hjälpa dig med hur du ska gå vidare med det och få hjälp.

Stor kram till dig. Du kommer att må bättre, jag lovar!

Min mamma var tillsammans med en pedofil (hon visste inte om det) som utsatte mig för övergrepp, men inte fullbordade våldtäkter. Jag berättade flera år efteråt och hon trodde på mig, men hon hjälpte mig inte att göra någon anmälan, tog inte med mig till en psykolog och när jag försökte prata med henne om jag varit med om blev hon irriterad och tyckte att jag tjatade om det.

Med detta vill jag få fram att du inte är den enda med en dålig mor.

Det du har varit med om är fruktansvärt, både övergreppen och det stora sveket från din mors sida.

Din mamma och hennes man är inte friska.

Ge inte upp nu. Du kan få honom fälld och tro mig när jag säger att du vill få honom fälld. Du förtjänar den formen av upprättelse. Han förtjänar alla straff han kan få.

Du kommer behöva terapi, säkert väldigt länge. Ta emot så mycket hjälp du kan få, det här är inget du kan eller ska behöva hantera själv.

Vet någon om dina självmordstankar? Dessa måste tas på allvar.

Jag önskar jag kunde ge dig en stor kram och säga till dig att allt kommer bli bra. Jag hoppas du fortsätter skriva i tråden. Jag bryr mig om dig.

Och det är inte konstigt att du känner skuldkänslor. Du har tidigt fått lära dig att du inte ska tala om detta. Din mamma står inte på din sida, utan backar upp din våldtäktsmän.

Du sa något mycket förnuftigt, och det är att du vill ha din kropp ifred. Den tanken ska du hålla fast vid. Det är din kropp, och den finns inte här för att andra ska få misshandla och utnyttja den.

Hej Anonym,

Fruktansvärt det du varit med om och oerhört starkt av dig att ta dig genom rättegången. Jag tror det är helt naturligt att krascha när den är över.

Jag har inte varit med om övergrepp själv men varit i en akut livskris med självmordstankar och hamnat på psykakuten efter en rejäl mental kollaps. Så jag förstår den där känslan att känna döden är svaret. Helt naturlig känsla när allt känns för jävligt tror jag, och jag blev skiträdd för mig själv. Jag ville ju inte dö men jag ville få må bra och slippa mitt eget huvud som malde och malde.

Jag har lite olika tankar, kanske något av detta kan hjälpa:

Som jag förstår det är du placerad i en familj nu? Kan du prata med någon där om hur du mår? Det är viktigt att någon i omgivningen får veta att du har självmordstankar och hur långt du gått i dem!

Jag tror du behöver regelbundet stöd utifrån. Har du kontakt med vården? Psykolog/läkare? Om inte, be de du bor hos ordna det åt dig. Själv kan det kännas övermäktigt att ens ringa ett samtal när man är i kris. Har du inte förtroende för den då går till, be att få byta kontaktperson.

Sömn är a och o för återhämtning. Allt känns värre när man inte får den vilan. Se till att läkaren skriver ut något medel du kan sova på så du kan ta dig igenom den akuta fasen. Kanske behöver du också antidepressiva. Medicin är inte lösningen, men det hjälper en att komma upp i stämningsläge till en nivå där man klarar av att ta sig igenom helvetet.

Och framför allt: Leta fram numret till psykakuten där du bor och skriv in i mobilen så du alltid har det till hands. Det kan betyda skillnaden mellan liv och död. Du kan ringa dem dygnet runt. För mig var det himmelriket att komma dit. Jag behövde inte tänka längre, fick allt serverat och fick vara med människor som liksom jag var i total kris. Det hjälpte mig att inte känna mig ensam och att känna att jag vill ta mig ur detta.

Antar du har sommarlov nu? Ta en dag i taget. Sänk kraven på dig själv men gör något litet varje dag. Jag fick det tipset när jag var deprimerad att göra en liten sak varje dag som gör mig glad (det kan vara att ringa en vän, se en serie, lyssna på en låt, vad som helst), och en liten sak som tar mig framåt varje dag (kan vara så litet som att ringa ett samtal, leta fram ett telefonnummer, skriva in något i kalendern...). När man gjort de två sakerna kan man vara nöjd och stolt med sin dag. Funkade för mig!

Idag har jag en fantastisk psykolog jag går till, vi sitter ofta och skrattar. Jag har en läkare jag har stort förtroende för. Självmordstankarna är borta. Det var flera år sedan nu jag var på psykakuten. Vissa saker sitter kvar och känns jobbiga men det akuta är över.

Du kommer också komma dit där livet känns värt att leva! Håll i dig i den tanken. Det finns massa hjälp att få, du ska inte vara ensam i detta!

Varma kramar,

Olivia

Men din stackare.

Kan du inte få byta stad?

Tusen tack alla som skriver. Jag läser alla ord!

Tack! <3
Jag har ett par vänner. Det är dock ca 3 st som vet vem gärningsmannen är och att det pågått så länge men flera vet vilket brott det rör sig om. Har sommarlov nu men det blev kämpigt med skolan för jag hoppade av i tre månader och började sedan på en ny skola. Har bytt till min gamla, minst två av lärarna vet vad som hänt och även vem förövaren är samt mammas inställning men antingen tycker de att det är för känsligt eller så bryr de inte sig särskilt mycket för ingen vuxen pratar om det. Så har inte riktigt någon vuxenkontakt, eller till viss del socialen men inte annars.