Utebliven glädje

Hej.

Känner igen mig i dina känslor trots att detta blir vårt tredje barn!

Men allt som kan gå fel plus att jag mår såå illa mm gör att jag nästan undrar vad jag längtat till så länge...

Tror att mitt kommer ge med sig när jag får må lite bättre och alla vet. Hoppas!

Jag kände också igen mig......Vi plussade på 1:a försöket och jag hade nog omedvetet tänkt att det inte skulle gå alls eftersom jag vid mina två första fick kämpa flera år. Nu hade jag ju dessutom åldern emot mig. När plusset kom fick jag en chock och började måla "f_n på väggen". I mina mörkaste stunde övervägde jag faktiskt abort. Nu går jag snart in i vecka 30 och bebis sparkar på där inne i magen . Nu mår jag psykiskt bra och ser med glädje fram emot en ny liten unge. För mig vände det efter v 20 och när rul visade att allt är som det ska.

Usch, jag känner igen mig. Du är inte ensam. Jag tyckte varken om graviditet, förlossning eller första året med bebis. Oroade mig en massa osv. Det finns hjälp att få på Mvc om du behöver. Det är nog ganska vanligt att ha en massa negativa känslor inför en så omvälvande sak som att få ett barn. Vill du ha ett barn så är det bara att kämpa på, om jag kan trösta dig på nåt sätt så är det verkligen så att det blir roligare och roligare år för år, kärleken växer till barnet och man skapar ett fantastiskt band för livet.

Det är normalt! Det vänder ju upp och ner på livet. Antagligen lugnar det ner sig om ett tag när hormonerna stabiliserats och du vant dig lite mer.

Men du kan gå och prata med någon om du vill.

Det är inte helt ovanligt med graviditetsdepression så det kan vara bra att ha lite koll på hur det utvecklas för säkerhets skull.

Tack för att ni med liknande känslor svarat <3

Jag känner mig fortfarande omtumlad och osäker men hoppas att det ska gå över snart. Känns ibland som om man inte kan tänka på annat än vad man ska göra och känna!

Det är fullt normalt att inte bli störtglad det första som sker. Jag var tvärförbannad och grät. Jag tror det mer var en reaktion på hur oväntat det kändes, trots att det var planerat. Ju äldre man blir (är själv 30) desto mer nervös blir man kanske, man är så van vid "sitt egna liv". Man är så van vid hur kroppen "ska" fungera, så man tycker nästan att graviditeten blir ett slags angrepp på nåt vis. Jag skulle nog säga att man får börja tänka vad det är man ser fram emot. För mig hjälpte det att tänka på framtida födelsedagar för barnet, alla framsteg man får vara med om, första läxorna man ska hjälpa till med.. allt det som är roligt.

Sen vad det gäller dålig självkänsla så är det bra om man jobbar på det. Har själv fått läsa många böcker om KBT och försöka ta hjälp av min sambo när det krånglar. En del tycker psykolog/kuratorshjälp funkar bättre. Men ofta när det gäller personer med dålig självkänsla så har de ofta en bra förmåga att få andra att känna sig uppskattade! Även om man inte lyckas älska sig själv alla gånger så kan man fortfarande ha förmåga att få andra att känna sig älskade.

Hej igen!

Nu har det gått några veckor men jag känner mig fortfarande inte glad, lycklig och förväntansfull :(

Kommer det inte att gå över någon gång? Har googlat en massa och ser att det är fler som tänkt och känt som jag, ändå känner jag mig så ensam. Har ingen att prata med... Vad ska jag säga liksom? Jag är med barn men det får mig bara att må dåligt? Gör abort kanske de flesta tänker och så även jag men den tanken gör mig lite rädd den å. Var gör man av alla känslor? Hur ska man tänka? Känns som alla jag känner som har barn är så lyckliga och kan omöjligtvis ha känt som jag... Blir tokig på mig själv!

Hej igen!

Nu har det gått några veckor men jag känner mig fortfarande inte glad, lycklig och förväntansfull :(

Kommer det inte att gå över någon gång? Har googlat en massa och ser att det är fler som tänkt och känt som jag, ändå känner jag mig så ensam. Har ingen att prata med... Vad ska jag säga liksom? Jag är med barn men det får mig bara att må dåligt? Gör abort kanske de flesta tänker och så även jag men den tanken gör mig lite rädd den å. Var gör man av alla känslor? Hur ska man tänka? Känns som alla jag känner som har barn är så lyckliga och kan omöjligtvis ha känt som jag... Blir tokig på mig själv!

Hej igen!

Hur långt gången är du nu?

Pratat med någon på mvc?

För mig har det blivit bättre nu efter kub, då vi fick se och höra att allt var bra där inne! Illamåendet har också blivit bättre.

Jag är i vecka 12 nu och ska göra KUB till veckan vilket känns nervöst men en del av mig hoppas att det liksom ska ske något magiskt då, du vet, att jag kan känna glädje och så. :/

Har inte talat med någon på mvc, känns så genant allting men förstår att jag borde nog göra det. Man blir ju tokig av alla tankar.

Vad härligt för dig att det känns lite bättre nu <3

Tack snälla för att du svarar :)

Är så glad att jag hittat denna tråd! Känner lika, är i v8 med första barnet. Har längtat lääänge efter barn, men bara försökt en kort tid. Känner mig inte glad alls och har inte gjort det sedan plusset. Mannen har berättat för alla han känner och de är så peppiga och glada och jag vill bara säga åt dom att hålla käft. Vill inte tänka på det alls och hoppas nästan på missfall. Så sjukt oväntat eftersom jag velat detta så länge. Hoppas det går över. Vet att mina föräldrar funderade på abort med mig och vet hur glada de var när jag väl kom och den kärlek jag känner från dem, så det hjälper massa.

Hur känner du nu?

Vi har inte berättat för någon då jag känner såhär och inte vet vad vi ska göra. Abort känns fel det med men jag vill inte må såhär :(

Trodde man skulle bli glad och vilja berätta för alla vad som väntar. Nu får jag panik när jag ser barn och känner bara att "hur ska jag klara detta"? Det är ju ett gigantiskt åtagande. Och sen blir jag arg på mig själv och bara "jamen alla andra klarar det ju och de verkar leva ett bra liv så varför skulle inte jag det då". Man kanske blir såhär när man fått vara egoistisk länge och bara fått tänka på sig själv och vad jag vill, för det är nog mitt största problem, att känna mig låst och inte kunna leva som jag gjort. Känner mig så barnslig men jag rår inte på dessa känslor :/

Jag förstår till viss del hur du känner. Jag blev också orolig för en hel del grejer när jag plussade men inte alls så att jag tänkte på att göra abort.

Däremot så var jag jätteorolig för hur vårt förhållande skulle bli med en liten i bilden och såg framför mig hur vi aldrig skulle få komma iväg själva som par eller helt själv för att få ha egentid.

Men det har gått toppenbra! Vi har pratat mycket med varandra från dag ett om hur vi känner och turats om att åka iväg på egen hand. Sen har vi sett till att ha barnvakt då och då för att få komma iväg som par och göra saker som vi gjorde innan lillan föddes. Vi har varit iväg kanske 4 ggr per år och då har hon varit hos mormor och morfar eller farmor och farfar. Inga längre stunder första tiden men några timmar ibland och det har räckt ändå för att få lite andrum ur bebisbubblan.

Jag valde att inte amma för det var också en grej som stressade mig. Att bebisens liv hängde på mig mer eller mindre. Att jag skulle behöva ta alla vaknätter och aldrig skulle få nån tid för mig själv. Jag pumpade första två veckorna så att hon fick råmjölken och sen gick vi över på ersättning vilket funkade superbra!

Oroa dig inte TS, det kommer lösa sig fint!

Det låter som en depression. Drabbar nästan en av fem gravida. Sök hjälp! Finns en spädbarnsenhet i närheten för att hjälpa med evt anknytningsproblem och samtal? I Linköping finns Hagadahl. Lycka till!