Vid vilken ålder generellt börjar barn kunna hantera undersökningar och läkare och tandläkare, blodprov, sprutor osv utan att vara jätterädda, gråta, skrika, vägra osv?
Helt enkelt kunna hantera obehag som det obehag det är men ändå hanterbart?
Oerhört individuellt. Mina har fixat det från start, men det är knappast min förtjänt, utöver att jag hållt mig lugn och visat att det inte är några konstigheter. Jag har också berättat innan vad som skall hända, tex om någon skall titta i mun eller öron, om det skall ges bedövning eller liknande.
Konstig utgångspunkt att alla barn är jätterädda, gråter, skriker och vägrar. Så är det ju långt ifrån, finns massor med barn som inte är så. Det är såklart individuellt men ofta handlar det om vad man som förälder förmedlar till barnet angående situationen och att man själv och den som ska utföra handlingen har en viss fingertoppskänsla och läser av barnet.
Många föräldrar har förmedlat med sitt sätt, sin ton och vad man säger att detta är något hemskt som gör ont, utan att ens själv veta om det.
Extremt olika. Har fyra barn där 2 är extremt lätthanterliga för vårdpersonal och har alltid varit. En börjar arta sig nu (snart 9) men var lätt hysterisk som mindre och en har bara blivit mer och mer panikslagen med åren och nu krävs lugnande/lustgas både vid tandläkarbesök och blodprov (13 år), han fixade t ex inte att vara inne på brorsans rum när denne låg inne på sjukhus med dropp eftersom han visste att det satt en nål där. Gillar inte att prata om nålar heller. Blod däremot går bra, han har inga problem att det blöder bara de inte är en nål som använts :)
Jag kan fortfarande inte hantera prover. Gråter när jag ska ta blodprov. Är 27 år.
Jag har två olika barn när det kommer till sånt. Min dotter är fem och älskar att prata med läkare men skriker och gråter vid nålstick,
Min son är 7 och hatar att prata med läkare men följer snällt med och är tyst vid nålstick ända sen han var liten.
Oj varför då? Hur blir du bemött av sjukvården då? Jag som upplevde att läkaren blev lite less på min 8-åring som var lite hysterisk vid en undersökning nyligen...
Jag blir verkligen sjukt trött på det här. Åttaåringen kan inte bita ihop för fem öre. Nu har vi hållit på med läkarbesök, penicillin och massa sånt här på sistone och det är en kamp allting. Han är så vansinnigt rädd för att det ska göra ont, för att det ska vara obehagligt, för att det ska smaka illa osv så vi kommer ingen vart alls. Det blir en kamp som slutar med att alla skriker och vi kommer med alla möjliga hot och det är bara så frustrerande.
Allt blir en kamp!
Någon som har några råd? Vi är förstås lugna, empatiska och försiktiga i början men när allt ska ta en timma utan att vi kommer någon vart så blir frustrationen enorm.
Testa att lämna lokalen och låt sköterska/läkare hantera utan föräldrarna närvarande.
Har två som blir hysteriska av läkarbesök, den ena kunde inte ens gå till bvc utan panik förr, sen har jag en som älskar allt med sjukhus och som tycker det är kul att få sprutor.
"Vid vilken ålder generellt börjar barn kunna hantera undersökningar och läkare och tandläkare, blodprov, sprutor osv utan att vara jätterädda, gråta, skrika, vägra osv? "
Lätt att missförstå med denna inledning.
Testa att låta någon annan vuxen ge medicin och rengöra. Ni är inte närvarande
Testa att låta någon annan vuxen gör det hemma.
En del barn går i baklås med föräldrarna ibland. Det var helt utan föräldrar närvarande och med någon annan vuxen som gör det, en släkting t ex.
Kan vara värt att prova.