ingen ögonkontakt med 2 månader bebis

Vill inte på något sätt skeämma dig men tycker absolut att du ska ta upp det med BVC. Nu är ju barnet bara 2 månader men var uppmärksam. För gärna dagbok om du hinner och orkar. Skriv ner exempel när du märker att du inte får ögonkontakt med barnet.

Har ett barn med autism och vi märkte inget avvikande under småbarnsåren. En vänninna till mig märkte redan på deras barn när hen var bebis. Och då var det just avsaknad av ögonkontakt.

Sen finns det så många olika nivåer av autism.

Oroa dig inte för mycket men bra att du är uppmärksam.

Om barnet bara är två månader tycker jag inte du ska oroa dig alls. Läs om barns utveckling, t ex på 1177. Små bebisar ser suddigt och har svårt att fixera blicken längre stunder. Det är helt normalt.

När mina barn var små läste jag i något sammanhang att barn med mycket ont i magen ofta vad sena med typ kontaktleenden och liknande. Att de var så upptagna/distraherade av att ha ont i magen att de inte förmådde fokusera på ögonkontakt och leenden och sånt.

Stämde rätt bra på mina barn. 3 av 4 har varit rejält skrikiga bebisar och de var klart senare än han som inte skrek en stor del av tiden.

Hej!
Jag skriver bara lite kort om hur vår son var då han var ett par månader. Han har tre diagnoser och den ena är autism.
Vi hade svårt att få ögonkontakt med vår son. Det var också svårt att veta hur han mådde eller förstå sig på honom överhuvudtaget just pga kommunikationsproblemen som följde utav diagnosen. Det blev mer påtagligt ju större han blev. Att han valde bort oss på detta sätt förstår jag ju idag. Vi var för tråkiga för just honom helt enkelt. För att det skulle vara intressant att vara med oss (och titta på oss) behövde vi tillföra ordentligt mycket cirkus, senare han vi ju lärt oss en massa tekniker och andra övningar som gör att ögonkontakten kommer. Det går att träna upp massor av dessa saker om ett barn får autism. 
Vår son hade svårt att hålla kvar intresset för något utan flackade mellan olika stimuli. Att kunna hålla kvar uppmärksamheten och jobba kring något tillsammans (sk joint attention) var jättesvårt då men det går också att träna upp,. Det går att träna hur mycket som helt, även med ett barn som har svåra förutsättningar. 

Jag har några frågor jag undrar över och jag hoppas det är okej, jag skulle verkligen uppsatta om du orkade svara. Hur var din son med närhet? Ville han bli buren mycket och/eller gillade närhet eller trivdes bäst själv och var nöjd själv längre stunder? Upplevde du att han va en glad eller gnällig/skrikig bebis? Reagerade han om han lämnades själv en "liten" stund? Jollrade din son? Pekade han? hade han pincettgrepp? 

Hej igen!
Svarar här på frågorna. Är dålig på datorer så jag klippte över dem så jag kan svara på dem i tur och ordning. :)
Vår son skrek hur mycket som helst när han var liten och före han kunde gå. Det var för att han avskydde att ligga still. Han ville alltid att något skulle hända, ja att något intressant skulle hända. Han ville gärna bli buren så han kunde se omgivningen men vände sig inte åt mitt ansikte utan utåt och blickade mot andra saker. När jag tittar på foton idag från den tiden ser jag hur jag och min man verkligen söker honom på bilden och försöker vara jättepositiva och roliga för att han ska se oss och och få hans kontakt men kontakten med honom blev väldigt kortvarig i alla fall. Idag vet jag ju varför och mera hur vi skulle gjort för att effektivisera upp betydelsen av att titta på någon. Det har ju en mening, att titta på varandra. Det ska gynna individen till kommunikation , inlärning osv. 

Han tyckte alltså om att vara i famnen men det var inte så mycket för själva kroppskontakten utan för att få göra saker (det hänger kanske ihop lite, men vad vet jag... det är mycket man inte vet efter 12 år i allt detta..). Jag bar honom jämt.
Med tiden så blev det här med kroppskontakt besvärligare. Jag vet inte om det har och göra med att han är så rastlös. När han blev större tyckte han mera om att brottas och när han får fasta grepp runt sig. Att man liksom tar tag i honom tydligt och bestämt.
Han lärde sig aldrig att leka och höll istället på med fransar på mattor och filtar. Han kunde sitta med dem länge men tittade var vi föräldrar var många gånger. Vi lämnade honom inte ensam länge just för att det inte kändes rätt. Vi satt alltid där med honom fast vi inte fick hans kontakt och lämnade honom bara när det skulle göras något annat ( vi växlade mycket, jag och min man). Han var en fruktansvärd gnällig och skrikig bebis. Jag vet att jag längtade så efter den dagen då han skulle kunna prata så man kunde begripa sig på honom utan att hålla på och gissa vad allt skrikande betydde (det gick ju inte att tolka skriken på något vettigt sätt, ena gången var det det ena men andra dagen var det på ett  helt annat sätt så jag kunde aldrig se något mönster i varför allt blev så skrikigt och illa hela tiden). Idag vet jag  att just detta växlande känslotillstånd var en stor anledning till varför han sedan utreddes så tidigt. De började utreda honom vid 10 månader och  7 månader senare visste de att det var just autism det rörde sig om så då fördes han vidare till bup och utreddes där 3 månader.
Talet kom aldrig.
Han jollrade ett tag men han tystnade mer och mer. Han lärde sig några ord men de försvann efter en hemsk magsjuka och sen pratade han inte mer. Då hade jag verkligen ingen aning om vad vi skulle få vara med om för att vi skulle få igång hans tal. Ja, herregud. Nu när man tittar tillbaka på allt så är det så overkligt.Det är nästan som man har levt flera liv i ett..
Desamma gällde pekandet (pincettgrepp tror jag inte det var något problem med men han har andra motorik problem som vi fortfarande tränar. Träning, träning och åter träning....).
Han kanske pekade någon gång men det försvann snabbt. 
Han stimmade massor med olika saker. Att hälla sand i sandlådan höll han på med länge men han hällde med allt möjligt. Vatten, grus och annat som gick att söndra eller kasta.Att kasta saker är något som verkligen tagit tid att jobba bort men nu gör han inget av det längre.
Ja, detta blev långt och ursäkta om jag far iväg i mitt eget drömmeri kring hur allt varit. Man har inte haft så mycket tid att tänka tillbaka.
Observera att allt detta handlar om min son och ingen annan. Det finns säkert de som haft det likadant men att de barnen inte fått en enda diagnos. Vår son fick göra en massa undersökningar hos neurolog innan han skickades till bup där de tog blodprover, kollade syn och hörsel osv. Jag tror alltid det är den vägen man måste gå, speciellt om barnet är litet. Och jag hoppas såklart att allt kommer bli bra för ditt barn så all oro bara varit just oro och inget annat. Jag vet inte om detta kan lugna dig något sätt. Barn har en fantastisk förmåga att hämta igen saker i utvecklingen även om det inte blev så för just vår son.

@Bananfluga82 Hur gick det? tacksam för svar.