• Thu 18 Jul 2019 11:56
    19561 visningar
    32 svar
    32
    19561

    ingen ögonkontakt med 2 månader bebis

    Hej!
    Jag skriver bara lite kort om hur vår son var då han var ett par månader. Han har tre diagnoser och den ena är autism.
    Vi hade svårt att få ögonkontakt med vår son. Det var också svårt att veta hur han mådde eller förstå sig på honom överhuvudtaget just pga kommunikationsproblemen som följde utav diagnosen. Det blev mer påtagligt ju större han blev. Att han valde bort oss på detta sätt förstår jag ju idag. Vi var för tråkiga för just honom helt enkelt. För att det skulle vara intressant att vara med oss (och titta på oss) behövde vi tillföra ordentligt mycket cirkus, senare han vi ju lärt oss en massa tekniker och andra övningar som gör att ögonkontakten kommer. Det går att träna upp massor av dessa saker om ett barn får autism. 
    Vår son hade svårt att hålla kvar intresset för något utan flackade mellan olika stimuli. Att kunna hålla kvar uppmärksamheten och jobba kring något tillsammans (sk joint attention) var jättesvårt då men det går också att träna upp,. Det går att träna hur mycket som helt, även med ett barn som har svåra förutsättningar. 

  • Sat 20 Jul 2019 20:29
    #14

    Jag svarar gärna men återkommer om några dagar. Vill bara poängtera att många barn  hämtar in utvecklingen med tiden (alltså att det är väldigt väldigt svårt att säga om ett barn har någon diagnos vid så tidigt som 2 månader). Däremot är det bra att du är uppmärksam och ändå undrar. På så sätt jobbar du redan nu med att hjälpa ditt barn till det bättre. Återkommer som sagt senare..

  • Mon 22 Jul 2019 12:08
    #15

    Jag har några frågor jag undrar över och jag hoppas det är okej, jag skulle verkligen uppsatta om du orkade svara. Hur var din son med närhet? Ville han bli buren mycket och/eller gillade närhet eller trivdes bäst själv och var nöjd själv längre stunder? Upplevde du att han va en glad eller gnällig/skrikig bebis? Reagerade han om han lämnades själv en "liten" stund? Jollrade din son? Pekade han? hade han pincettgrepp? 

    Hej igen!
    Svarar här på frågorna. Är dålig på datorer så jag klippte över dem så jag kan svara på dem i tur och ordning. :)
    Vår son skrek hur mycket som helst när han var liten och före han kunde gå. Det var för att han avskydde att ligga still. Han ville alltid att något skulle hända, ja att något intressant skulle hända. Han ville gärna bli buren så han kunde se omgivningen men vände sig inte åt mitt ansikte utan utåt och blickade mot andra saker. När jag tittar på foton idag från den tiden ser jag hur jag och min man verkligen söker honom på bilden och försöker vara jättepositiva och roliga för att han ska se oss och och få hans kontakt men kontakten med honom blev väldigt kortvarig i alla fall. Idag vet jag ju varför och mera hur vi skulle gjort för att effektivisera upp betydelsen av att titta på någon. Det har ju en mening, att titta på varandra. Det ska gynna individen till kommunikation , inlärning osv. 

    Han tyckte alltså om att vara i famnen men det var inte så mycket för själva kroppskontakten utan för att få göra saker (det hänger kanske ihop lite, men vad vet jag... det är mycket man inte vet efter 12 år i allt detta..). Jag bar honom jämt.
    Med tiden så blev det här med kroppskontakt besvärligare. Jag vet inte om det har och göra med att han är så rastlös. När han blev större tyckte han mera om att brottas och när han får fasta grepp runt sig. Att man liksom tar tag i honom tydligt och bestämt.
    Han lärde sig aldrig att leka och höll istället på med fransar på mattor och filtar. Han kunde sitta med dem länge men tittade var vi föräldrar var många gånger. Vi lämnade honom inte ensam länge just för att det inte kändes rätt. Vi satt alltid där med honom fast vi inte fick hans kontakt och lämnade honom bara när det skulle göras något annat ( vi växlade mycket, jag och min man). Han var en fruktansvärd gnällig och skrikig bebis. Jag vet att jag längtade så efter den dagen då han skulle kunna prata så man kunde begripa sig på honom utan att hålla på och gissa vad allt skrikande betydde (det gick ju inte att tolka skriken på något vettigt sätt, ena gången var det det ena men andra dagen var det på ett  helt annat sätt så jag kunde aldrig se något mönster i varför allt blev så skrikigt och illa hela tiden). Idag vet jag  att just detta växlande känslotillstånd var en stor anledning till varför han sedan utreddes så tidigt. De började utreda honom vid 10 månader och  7 månader senare visste de att det var just autism det rörde sig om så då fördes han vidare till bup och utreddes där 3 månader.
    Talet kom aldrig.
    Han jollrade ett tag men han tystnade mer och mer. Han lärde sig några ord men de försvann efter en hemsk magsjuka och sen pratade han inte mer. Då hade jag verkligen ingen aning om vad vi skulle få vara med om för att vi skulle få igång hans tal. Ja, herregud. Nu när man tittar tillbaka på allt så är det så overkligt.Det är nästan som man har levt flera liv i ett..
    Desamma gällde pekandet (pincettgrepp tror jag inte det var något problem med men han har andra motorik problem som vi fortfarande tränar. Träning, träning och åter träning....).
    Han kanske pekade någon gång men det försvann snabbt. 
    Han stimmade massor med olika saker. Att hälla sand i sandlådan höll han på med länge men han hällde med allt möjligt. Vatten, grus och annat som gick att söndra eller kasta.Att kasta saker är något som verkligen tagit tid att jobba bort men nu gör han inget av det längre.
    Ja, detta blev långt och ursäkta om jag far iväg i mitt eget drömmeri kring hur allt varit. Man har inte haft så mycket tid att tänka tillbaka.
    Observera att allt detta handlar om min son och ingen annan. Det finns säkert de som haft det likadant men att de barnen inte fått en enda diagnos. Vår son fick göra en massa undersökningar hos neurolog innan han skickades till bup där de tog blodprover, kollade syn och hörsel osv. Jag tror alltid det är den vägen man måste gå, speciellt om barnet är litet. Och jag hoppas såklart att allt kommer bli bra för ditt barn så all oro bara varit just oro och inget annat. Jag vet inte om detta kan lugna dig något sätt. Barn har en fantastisk förmåga att hämta igen saker i utvecklingen även om det inte blev så för just vår son.

  • Sat 27 Jul 2019 17:24
    #18
    bananfluga19 skrev 2019-07-25 13:38:46 följande:

    Hej! Tack så jättemycket för ditt svar och att du delar med dig. Jag förstår att när man är så uppe i allt så är det svårt att hinna reflektera och tänka igenom allt som hänt under tiden. Det är oerhört intressant att höra om hur ni haft det!


    Nu är min son 3 månader och det är inte så stor förändring och min oro kvarstår. Det är jätteintressant att höra och få ta del av det du delar med dig av. Måste säga att jag blev väldigt berörd av din text och det kändes som jag läste från en bok, som en biografi och jag ville inte sluta läsa.


    Jag känner verkligen igen min son i det du beskriver.. skriker och gnäller mycket.. men slänger ifrån sig flyktiga leenden ganska ofta?han ler och vänder bort blicken/ansiktet. Han vill också bli buren men inte för att kolla på mig eller hälsa på någon människa utan för att se omgivningen!!! Som en tom blick på omgivningen! Han har dock börjat hålla på mycket med händerna..lyfter upp armar och händer och spanar in dem och försöker föra händerna till munnen.


    Växlande känslotillstånd ? detta kan jag skriva under på! Ler ena sekunden för att i nästa sekund skrika och gnälla. Min son jollrar ytterst lite.


    Min son har börjat gilla att ligga i sitt babygym ibland..Så Ibland så kan han fokusera och försöka ta tag i saker. Han är även nu helt fascinerad så fort hans arm/händer kommer i blickfånget..då ska det grejas med händerna å armarna. Armarna går i ett. Det är nästan så att jag bortförklarar hans brist på ögonkontakt med att han fokuserar på sina händer just nu...kan det vara så eller är det bara jag som försöker "lugna" mig själv?


    Känner verkligen igen mig i det du skrev med att han kan ligga och kolla på något men kollar ofta vart vi föräldrar är?så vi gör precis som ni; dvs vi lämnar honom inte ensam länge? vi är med honom även fast vi inte får kontakt.


    Kommer du på något mer som du vill dela med dig av så skriv gärna här eller privat meddelande till mig. Jag tycker det är väldigt intressant att höra och lyssnar mer än gärna om du vill prata av dig.


    All kärlek till er!  Du är bäst! <3


    Vad bra att jag lyckades få ihop något som gick att läsa. Glad
    Man känner inte direkt att det är en lätt nöt att knäcka, alltså allt det man slungades in i och där saker och ting verkligen inte stämmer så som det sägs eller förväntas att vara i livet.  (Gick det där ens att begripa..? Skrattande )
    Bra blir man väl aldrig (känns det som) men man gör åtminstone mindre fel. Hoppas jag i alla fall. Ibland märker man inte det hur allt hänger ihop förrän efteråt och då är det ju lite sent. Däremot finns det saker jag kan råda och avråda ifrån om man nu skulle få ett barn med diagnoser men förhoppningsvis är det inte som behövs. 

    Detta med att titta på sina händer är helt normalt i denna tid. Barnet upptäcker mer och mer, sig själv och sin kropp. Vår son tittade också massor på sig själv och främst på sina händer  men det höll i sig för länge så att säga. Vid 10 månader ska det ha försvunnit (enligt den psykolog som vi träffade i alla fall). Vår son tittade fortfarande på sina fingrar då, mest på sin tumme kommer jag ihåg. 

    Jag förstår att du noterar mycket kring din son och undrar. Speciellt eftersom du redan kanske undrar om hans utveckling avviker så att säga. Men det är väldigt svårt att säga exakt hur mycket eller hur lite av beteenden som är normalt resp onormalt vid denna ålder. Många barn som avviker från mallen hämtar in det senare. Vi som föräldrar vill såklart vårt barns bästa och hjälpa så mycket vi kan. Ändå är det så svårt att veta, är oron befogad eller inte? Jag kan inte mer än säga att det är så det är. Det är denna väg man går som förälder tillsammans med sitt barn. Jag antar att du har kontakt med bvc och att ni går efter de steg som man ska göra i allt detta. Om månaderna sedan går och du fortfarande tycker att många ting är oroande och att bvc eller den vård och hjälp som ska finnas där för att utreda allt detta dröjer skulle jag råda att spara pengarna och söka privat hjälp och rådgivning. Man kan ju alltid prata med en psykolog som är kunnig i allt detta och som kanske kan hjälpa en i processen i så fall men att gå till psykologer privat kostar ju. Ibland är ändå kostnaden värt det hela för att ens oro och stress ska stillas. Allt är så individuellt.
    Jag skickar iväg ett pm till dig med lite mer info men vill återigen poängtera att detta bara rör vår son och inte behöver, på något sätt , betyda att ett annat barn med liknade situation vid låg ålder kommer få de svårigheter som vår son haft och fortfarande har. 
Svar på tråden ingen ögonkontakt med 2 månader bebis