Vart har glädjen tagit vägen

Känner mig helt tom.. Nä tom är fel ord, fylld av sorg är nog bättre för de är tusen och åter tusen känslor men bara ledsamhet.

Jag har, så vitt jag vet, ingenting alls att vara ledsen över.

Jag tror den lille i magen är okej inte haft några blödningar eller något som skulle kunna misstänka nåt är fel.. Men ändå mår jag apa inombords, jag vill bara gråta..

Ororar mig för precis allt. Ekonomin, som redan är under all kritik. De andra barnens reaktioner.

Allmänhetens reaktioner iom min ålder, fyller 41 på torsdag,. Jag börjar känna jag skäms över att vara gravid och den känslan är ju inge vidare.

Oron och paniken över att vi måste hinna bygga ut för att ens ha en chans att få plats..

Känslan som säger mig - kommer jag orka börja om med en liten. Kommer de hålla med min sambo eller blir jag ensam ännu en gång..

Nä allt känns bara skit....