Äntligen plussat igen efter missfallet jag fick i januari <3
Om allt går som det ska gå blir det ett syskon till dottern 11/3 :D
Måste dock erkänna att jag är skitskraj för att det ska gå åt skogen igen :/
Fler som väntar syskon med BF i mars :)
Man önskar nästan att det fanns någon knapp att trycka på som tar bort oron.
Ja du är ung, men det spelar nog ingen roll, oron ingår nog i detta steg av livet oavsett ålder, hade jag varit så ung hade jag antagligen tänkt och känt samma som nu tyvärr. Kanske lite mindre tidspressad dock ;). Det är min karl som inte velat tidigare, vi har levt ihop i tolv år, och jag har nog velat sen vi blev tillsammans, så nu hoppades man på att det skulle gå vägen direkt.
Sådan ångest som jag haft över detta med barn det senaste året sen vi började försöka, har jag aldrig känt innan. Var en helt annan person för ett år sedan. Jag klarar inte träffa människor idag som har barn eller som ska få barn i min närhet, är så sorgsen över min sits, och blir liksom avundsjuk, å det går inte att få bort.
Förstår verkligen dig och relaterar. Jag är otroligt orolig, ska enligt app vara i vecka 6 nu och vet att veckorna som kommer är de mest kritiska.. jag har också på ett sätt förberett mig på det värsta, tyvärr. Men hopppas innerligt på det bästa. Mina symptom har avtagit, hade dagligen molvärk fram till v.6 men känner inte alls av det så tydligt längre. Brösten och bröstvårtorna är något ömma/känsliga, men annars är de ju inga fel med mig. Jag skulle bli så förkrossad om det inte går vägen, men försöker leva på hoppet och vet att jag är ung, 22 år, händer något så har jag tiden på mig. Vi väntar ju trots allt barn, och det ska man vara så glad över att få göra!! Men psykiskt stressiga veckor väntar tyvärr..
Det var hon barnmorskan på gyn som sa att det är bra om vi tar igen om några veckor, då lär man se om det är som det ska. Efter en vecka kanske inte det hänt så mycket heller. Enligt henne vara jag nog i början av vecka 5, 4 +något. Jag fick ju en sån klump i magen, jag hade liksom trott att jag var i vecka 6 å skulle in i vecka 7, så blev som en käftsmäll när hon säger att det är i vecka 5 högst. Hade ju hoppats på att se ett foster med hjärta. Det satt på rätt plats som tur var i alla fall. Men vad gör det om det inte blir något.
Haha ja detta Google, det är nog djävulens påfund, försöker liksom säga till mig själv, googla inte mer, menmen. Man är bara mänsklig haha.
Jag håller tummarna för dig med :).
Hur gammal är du förresten?
Förstår precis, måste vara jättejobbigt.
Måste du vänta så länge? Om du är i vecka 6 nu så borde man ju inom en vecka se hjärtat? Förra graviditeten fick jag ju tidigt VUL och hjärtat hade precis börjat slå i v 6 (blev ju räknad att vara i 5+6 den dagen). Och då såg ju allt bra ut..
Förstår verkligen din oro! Kände likadant förra gången pga blödningarna, och ställde mig in på MF direkt första gången det kom. Men det såg ju trots allt (på gott och ont nu i efterhand) bra ut ändå vid det ultraljudet. Har inte heller varit en lätt person att leva med sen allt detta startade, känt mig mer eller mindre som en psykopat emellan åt med alla tester hit och dit, analyseringar och allt googlande. Det är ganska lugnt nu ändå, och idag kon halsbrännan från helvetet. Får till och med hicka från ingenstans?
Håller verkligen tummarna för dig nu och som sagt vore jätteroligt att följas åt eftersom man ligger så tätt :)
Det var hon barnmorskan på gyn som sa att det är bra om vi tar igen om några veckor, då lär man se om det är som det ska. Efter en vecka kanske inte det hänt så mycket heller. Enligt henne vara jag nog i början av vecka 5, 4 +något. Jag fick ju en sån klump i magen, jag hade liksom trott att jag var i vecka 6 å skulle in i vecka 7, så blev som en käftsmäll när hon säger att det är i vecka 5 högst. Hade ju hoppats på att se ett foster med hjärta. Det satt på rätt plats som tur var i alla fall. Men vad gör det om det inte blir något.
Haha ja detta Google, det är nog djävulens påfund, försöker liksom säga till mig själv, googla inte mer, menmen. Man är bara mänsklig haha.
Jag håller tummarna för dig med :).
Hur gammal är du förresten?
Jaha, då förstår jag att det är rätt läge att vänta lite till.. jag var likadan vid mitt förra ultraljud. Trots att läkaren fnissa och sa att det var en helt normal graviditet och vi inte är överens om befruktningen så hade jag ändå oro och ångest kvar. Med blödningarna (de kom alltid efter sex) så kändes det som att det ändå inte stod rätt till. Denna gång, sen vi plussade har vi inte haft sex en enda gång. Det känns lite tråkigt och jobbigt men vi vill inte ta några risker igen, iaf inte under de mest kritiska veckorna. Även om alla säger att MF inte har med saken att göra så förknippar ändå jag missfallet med detta, eftersom det bara uppstod efter det. Men längre in i graviditeten kommer det kanske kännas annorlunda gällande detta :)
Både jag och sambon är 28 år och det är första barnet. Hur gamla är ni? btw så läste jag ditt inlägg ovanför och kan tro att det är jag själv som skrivit det. Haft samma problem och de två senaste åren har varit väldigt tuffa eftersom jag nästan hade gett upp hoppet om att skaffa barn. Så när det väl skulle hända var jag ju supernojig över att det skulle ta tid också. Nu gick det ju väldigt snabbt båda gångerna så det var väl inget problem. Gjorde en medicinsk abort när jag var 17 men det var ju mer än 10 år sen så visste ju inte hur läget var nu. Då gick det också snabbt men var tyvärr ett stort misstag, och jag kan än idag tycka att det tiden och det beslutet var extremt tufft.
Man önskar nästan att det fanns någon knapp att trycka på som tar bort oron.
Ja du är ung, men det spelar nog ingen roll, oron ingår nog i detta steg av livet oavsett ålder, hade jag varit så ung hade jag antagligen tänkt och känt samma som nu tyvärr. Kanske lite mindre tidspressad dock ;). Det är min karl som inte velat tidigare, vi har levt ihop i tolv år, och jag har nog velat sen vi blev tillsammans, så nu hoppades man på att det skulle gå vägen direkt.
Sådan ångest som jag haft över detta med barn det senaste året sen vi började försöka, har jag aldrig känt innan. Var en helt annan person för ett år sedan. Jag klarar inte träffa människor idag som har barn eller som ska få barn i min närhet, är så sorgsen över min sits, och blir liksom avundsjuk, å det går inte att få bort.
Det känns som att dom som jobbar på gyn är ganska okänsliga för ens oro och så. Jag kände mig så utelämnad under mitt utomkveds, var på sjukhuset flera gånger i veckan under några veckor och tog blodprover och även vul. Hade olika läkare varje gång, ibland hade dom elev, som mest stod det 2 herrar och 2 damer samtidigt och kollade på under vul. Och jag mådde så psykiskt dåligt av hela händelsen och ingen fråga om jag behövde prata med någon. Man är verkligen en siffra i mängden. Och det är så vanligt att det tar tid är det man får höra, du kan inte göra något åt det ändå. Man blir galen med andra ord. Denna barnmorska jag fick träffa på gyn nu gjorde mig lite tryggare, för hon boka mig hos henne för kommande vul med, och det kändes bra.
Jag är också rädd för att ha sex, har inte haft blödningar men är rädd att det ska sätta igång något. Vi har haft det några gånger ändå sen jag plussade men jag har typ haft lite ångest efteråt. Gud jag kollar hela tiden pappret efter blödningar.
Vi är 30 båda och har varit tillsammans sen vi var 18 år. Och jag har verkligen velat ha barn så länge, men jag har väntat på honom, och det gör mig ju lite bitter nu i efterhand eftersom jag vet inte om jag någonsin kommer få bli mamma. Är det en liten människa i mig nu eller inte tänker jag hela tiden. För jag kan bli mamma i mars nästa år. Imorgon är det en vecka sen jag var på första vul, så det är faktiskt bara två veckor kvar nu. Och jag är så nervös. Tänk om det ser likadant ut som sist gång. Jag är skit rädd för det. För jag kommer gå under tror jag. För då måste vi börja om igen, och då börjar den onda cirkeln om igen känns det som.
Jag jobbar som förskollärare så har barn kring mig hela dagarna, och det svider tyvärr, och när flera av föräldrarna ska få barn igen och kommer där först med fina magar och sen små nyfödda när de hämtar syskonen. Funderar så på att läsa till något annat. Men vet inte vad. Hade ju velat vara mammaledig först så att jag kan ta den tiden till att fundera på vad jag vill göra.
Vad jobbar du med förresten?
Jaha, då förstår jag att det är rätt läge att vänta lite till.. jag var likadan vid mitt förra ultraljud. Trots att läkaren fnissa och sa att det var en helt normal graviditet och vi inte är överens om befruktningen så hade jag ändå oro och ångest kvar. Med blödningarna (de kom alltid efter sex) så kändes det som att det ändå inte stod rätt till. Denna gång, sen vi plussade har vi inte haft sex en enda gång. Det känns lite tråkigt och jobbigt men vi vill inte ta några risker igen, iaf inte under de mest kritiska veckorna. Även om alla säger att MF inte har med saken att göra så förknippar ändå jag missfallet med detta, eftersom det bara uppstod efter det. Men längre in i graviditeten kommer det kanske kännas annorlunda gällande detta :)
Både jag och sambon är 28 år och det är första barnet. Hur gamla är ni? btw så läste jag ditt inlägg ovanför och kan tro att det är jag själv som skrivit det. Haft samma problem och de två senaste åren har varit väldigt tuffa eftersom jag nästan hade gett upp hoppet om att skaffa barn. Så när det väl skulle hända var jag ju supernojig över att det skulle ta tid också. Nu gick det ju väldigt snabbt båda gångerna så det var väl inget problem. Gjorde en medicinsk abort när jag var 17 men det var ju mer än 10 år sen så visste ju inte hur läget var nu. Då gick det också snabbt men var tyvärr ett stort misstag, och jag kan än idag tycka att det tiden och det beslutet var extremt tufft.
känner precis så, man missunnar inte någon annan den lyckan, men fy vad det gör ont i en och man blir helt ärligt avundsjuk. Ja vi får hoppas det går vägen. Egentligen borde man hitta på saker istället och inte hålla livet på paus för att man väntar på besked, men kommer verkligen inte kunna andas ut igen förrän om två veckor när jag varit på vul igen.
Nej precis, oron hör nog ofta till men jag menar att jag har tiden på mig! Jag är ung och BORDE INTE stressa, för att de inte är någon stress..
Men jag förstår absolut hur du känner. Min bästa vän är gravid ni samtidigt som mig, och skulle det inte gå vägen för mig men för henne, så skulle jag gå i tusen bitar. Trots att jag är ung. Att få se henne föda ett efterlängtat barn, men att jag tex skulle gå igenom ett MF. Usch, hemska tanke. Men, jag tror de kommer gå vägen för oss båda. Vi kommer båda tillslut bli mamma.
Förstår precis.. fick heller aldrig frågan om jag ville ha stöd, men samtidigt ville jag inte gå till någon heller efter traumat. Ville bara glömma allt och gå vidare. Redan samma dag som det hände hade jag börjat tänka på en ny graviditet och ?lämnat? den som varit. Hemskt men det var så jag valde att ta mig igenom det.
Nej precis, man kollar ju efter spår hela tiden och blir ju alldeles knäpp. Jag har också mörka trosor på mig varje dag nu för att inte ?oroa? mig själv i onödan, sen tittar JC inte på pappret. Jag har fått för mig att om något skulle hända igen så kommer jag ändå känna det i kroppen. Så på ett sätt fungerar det ändå förvånansvärt bra hittills även om jag har dessa konstiga saker för mig.
Har mår riktigt dåligt sen i måndags, då startade allt o j igår trodde jag hela tiden att jag skulle spy. Har inte gjort det än, men känns som det är en tidsfråga.
Jobbar på kontor, så fungerar bra. Men började nyligen och har fortfarande provanställning kvar. Kommer behöva berätta innan det övergått till fast anställ ung men det är inom kommunen så tror att läget är lugnt. Dessutom är jobb det minsta problemet så jag är faktiskt inte alls orolig. Är utbildad och har bra nätverk så jobb finns det alltid. Privatlivet går ju ändå först :)
Det känns som att dom som jobbar på gyn är ganska okänsliga för ens oro och så. Jag kände mig så utelämnad under mitt utomkveds, var på sjukhuset flera gånger i veckan under några veckor och tog blodprover och även vul. Hade olika läkare varje gång, ibland hade dom elev, som mest stod det 2 herrar och 2 damer samtidigt och kollade på under vul. Och jag mådde så psykiskt dåligt av hela händelsen och ingen fråga om jag behövde prata med någon. Man är verkligen en siffra i mängden. Och det är så vanligt att det tar tid är det man får höra, du kan inte göra något åt det ändå. Man blir galen med andra ord. Denna barnmorska jag fick träffa på gyn nu gjorde mig lite tryggare, för hon boka mig hos henne för kommande vul med, och det kändes bra.
Jag är också rädd för att ha sex, har inte haft blödningar men är rädd att det ska sätta igång något. Vi har haft det några gånger ändå sen jag plussade men jag har typ haft lite ångest efteråt. Gud jag kollar hela tiden pappret efter blödningar.
Vi är 30 båda och har varit tillsammans sen vi var 18 år. Och jag har verkligen velat ha barn så länge, men jag har väntat på honom, och det gör mig ju lite bitter nu i efterhand eftersom jag vet inte om jag någonsin kommer få bli mamma. Är det en liten människa i mig nu eller inte tänker jag hela tiden. För jag kan bli mamma i mars nästa år. Imorgon är det en vecka sen jag var på första vul, så det är faktiskt bara två veckor kvar nu. Och jag är så nervös. Tänk om det ser likadant ut som sist gång. Jag är skit rädd för det. För jag kommer gå under tror jag. För då måste vi börja om igen, och då börjar den onda cirkeln om igen känns det som.
Jag jobbar som förskollärare så har barn kring mig hela dagarna, och det svider tyvärr, och när flera av föräldrarna ska få barn igen och kommer där först med fina magar och sen små nyfödda när de hämtar syskonen. Funderar så på att läsa till något annat. Men vet inte vad. Hade ju velat vara mammaledig först så att jag kan ta den tiden till att fundera på vad jag vill göra.
Vad jobbar du med förresten?
känner precis så, man missunnar inte någon annan den lyckan, men fy vad det gör ont i en och man blir helt ärligt avundsjuk. Ja vi får hoppas det går vägen. Egentligen borde man hitta på saker istället och inte hålla livet på paus för att man väntar på besked, men kommer verkligen inte kunna andas ut igen förrän om två veckor när jag varit på vul igen.
Hej!
Hur går jag med i facebookgruppen?
Är den 100% hemlig för alla som inte är med i den? :) skaffade precis fb efter flera år, bla bara för att gå med i fb gruppen :):)
Jag hakar på här ???? Jag är i v.10 och jag börjar känna mig bättre nu efter en jobbig sommar med ballongmage, extrem trötthet, onda bröst, illamående lite från och till, nästäppa mm.. Minns inte att jag mådde såhär för 10 år sen när jag väntade min son. :)
Någon mer som är runt vecka 10, Hur känner ni er?
Jag hakar på här ???? Jag är i v.10 och jag börjar känna mig bättre nu efter en jobbig sommar med ballongmage, extrem trötthet, onda bröst, illamående lite från och till, nästäppa mm.. Minns inte att jag mådde såhär för 10 år sen när jag väntade min son. :)
Någon mer som är runt vecka 10, Hur känner ni er?
Jag hakar på här ???? Jag är i v.10 och jag börjar känna mig bättre nu efter en jobbig sommar med ballongmage, extrem trötthet, onda bröst, illamående lite från och till, nästäppa mm.. Minns inte att jag mådde såhär för 10 år sen när jag väntade min son. :)
Någon mer som är runt vecka 10, Hur känner ni er?
Hej,
Jag är gravid med tredje barnet och har bf 20/3-2020.
Jag bor i sthlm, är det fler här inne som bor i sthlm?
Jag hakar på här ???? Jag är i v.10 och jag börjar känna mig bättre nu efter en jobbig sommar med ballongmage, extrem trötthet, onda bröst, illamående lite från och till, nästäppa mm.. Minns inte att jag mådde såhär för 10 år sen när jag väntade min son. :)
Någon mer som är runt vecka 10, Hur känner ni er?
Hur går det tjejer, hur mår ni ?
jag har mått skit i cr 10 dagar då jag har varit sängliggandes och sovit 14 timmar utan problem och städig trött.
köpte hem massa järn tabetter och blutsaft så nu är jag på fötter igen.
men är så klarr nyfiken på hur ni mår :)