Göra abort för att rädda förhållandet?

Jag hade valt att behålla.

Det du går igenom är faktist rätt så normalt. Alla mår inte bra och risken är stor att du kommer ångra dig vid en abort för att ni valde att göra det pga hormonerna spårar ur.

Det är oerhört tråkigt att du mår dåligt men kan inte samtalsterapi fungera? Be din bm om hjälp?

Tråkigt att höra också att ni tillsammans inte kan hitta styrka tillsammans, ni kanske aldrig kommer kunna skaffa barn för risken är ju att samma sak händer under en annan graviditet också. Vad är då skillnaden på att klara nästa graviditet kontra denna?

Men självklart gör ni som ni vill, det är erat val och din kropp men jag tror ni kommer att ångra er bittert om ni väljer abort.

Tänk också på att bara för att ni väljer abort så behöver han automatiskt inte komma till att må bra och vad händer om du känner förakt mot honom då och förhållandet inte går att rädda, för i sådana fall har du förlorat både sambo och barn.

Vissa saker tycker jag är värda att strida för och kämpa. Som sagt, båda kan be om samtalsstöd.

Lycka till med vilket val ni än väljer, önskar er allt gott

Och hur mår du efter en abort där du faktiskt ville ha barnet?

Vad säger att ni klarar av DEN sorgen?

Tycker som Fjäril kär. Det finns ingen garanti att förhållandet klarar en abort mot din vilja.

Vill ni inte ha barn borde ni såklart göra abort , men det verkar inte vara din anledning.

Det är inte barnet som stör er relation. Det är din sambos depression som gör det och det är hans ansvar att ta tag i det och göra något åt det.

Gå tillsammans till barnmorskan och prata igenom det med henne och få råd och stöd från en utomstående.

En abort kommer inte per automatik att bota en depression.

Och om du gör abort för att behaga sin sambo så kommer du troligtvis inte få något som helst stöd från honom i din sorg och det kommer verkligen att söndra ert förhållande. Han kommer känna lättnad och du sörjer...

Usch var tråkigt att det har blivit såhär för er. Jag kan bara hålla med de andra i tråden om att en abort faktiskt kan förvärra läget. Om din sambo är deprimerad kommer troligen inte en abort hjälpa honom, och om du egentligen vill behålla barnet så riskerar du istället att bli deprimerad.

Jag hamnade själv i en depression efter att ha avslutat en oönskad graviditet, som jag nog någonstans ändå ville fullfölja. Det var jättejobbigt. Terapi och medicin för din sambo är den rätta vägen tror jag.

Om du inte vill göra abort kommer du hata din sambo istället och de räddar inget förhållande !

Det är inte rättvist att du ska behöva fatta det här beslutet nu. Jag själv grubblar mer nattsvart när jag är gravid. Vilket jag inte gör annars!

Ta med det i ditt betänkande när du fattar ditt beslut. Man kan tycka att man tänker ju rationellt men det brukar snarare vara en negativ rationalitet än en positiv när hormonerna spökar.

Du vill ju behålla barnet! Gör det. Allt ordnar sig på ett eller annat sätt. Vilket scenario du än bygger upp så kommer du aldrig ångra barnet men kanske aborten. Jag tycker han låter sund och vuxen och han kommer ta sitt ansvar.

Tycker inte du ska göra abort för att du tror det räddar förhållandet om ni ändå vill ha barn sen, tror bara ni kommer må ännu sämre sen. Har gjort abort tidigare och det är jobbigt att gå igenom, speciellt om man är tveksam. Dessutom är du ganska långt gången för en abort vilket jag tror kan göra det ännu mer psykiskt påfrestande då det blir som en miniförlossning ( har jag hört andra berätta). Tycker istället ni bör behålla barnet och söka hjälp, både enskilt och parterapi, för era problem. Men beslutet är självklart ditt. Lycka till och ta hand om dig.

Finns inga garantier för att erat förhållande kommer bli bra igen bara för att du gör en så sen abort. Kan dessutom bli så att du kommer må jätte dåligt efteråt pga du egentligen inte vill. Låter nästan som du blir tvingad för att behålla din sambo som egentligen inte ens vill ha barn och att göra abort då risker att du kommer tycka illa

om din sambo. Vill du ha barn så behåll och hoppas på det bästa. Din sambo kanske efter detta inte kommer vilja ha barn senare heller och då lär det ändå inte hålla om du inte är villig att ge upp barn för hans skull..Han är ändå 35 och vid den ålder borde man ju ändrat sig om man ni vill ha barn. Du är redan gravid och ganska långt gången också så då är det ju verkligen ?onödigt? att göra abort om du ändå känner dig redo för barn.

Jag har bestämt mig för att inte göra abort. Jag kommer fullfölja detta. Med eller utan honom. Vi beslutade tillsammans att behålla och att han känner panik nu är väl hans sätt att hantera denna förändringen. Eller så får han lämna. Jag hoppas på att han landar i detta, då jag själv tänkte sluta oroa mig och börja glädjas åt den här graviditeten istället. Bebis mår inte bra av att jag är orolig. Sen att han beter sig lite som en skitstövel nu får jag försöka se genom fingrarna. Det är hans sett att hantera sin ångest. Jag får nog bara låta honom vara och låta honom hantera sina känslor och ta tag i det själv.

Tycker det var ett bra beslut! Din kille mår ju inte bra och måste få hjälp snarast. Du kommer kanske inte få det stöd du behöver men förhoppningsvis blir han bättre och kan vara med dig under denna tid.

Du har ingen rätt att vara sur på honom OM han verkligen försöker ta tag i sin sjukdom. Om han inte gör det utan bara ligger hemma så får du fundera vad som är bäst för dig och barnet. Kolla upp reservplaner redan nu. Du vill inte umgås sista tiden innan förlossning med en deppig, otrevlig man.

Alltså förlåt men NEJ han har ingen rätt att bete sig som en skitstövel. Hantera sin ångest gör man genom att söka hjälp. Börja med att gå till vårdcentralen för att få remiss till psykolog eller något sånt. Han behöver få hjälp med sin ångest innan barnet kommer.

Jag håller verkligen med om detta. Jag lever själv med återkommande depressioner och ångest och det är verkligen ingen ursäkt för att bete sig som en skitstövel mot sin familj. Jag mår tidvis väldigt dåligt, men är mycket noggrann med att inte låta det gå ut över familjen mer än vad det ändå gör. Det är klart man kan vara trött och inte social, men att vara elak/otrevlig osv är inte ok. Depressioner ska behandlas av läkare/psykolog/terapeut och inte tas ut på partner/familj.

Hur har det gått??