Provoceras av kejsarsnitt!

Precis. För mig var vaginalt det enda jag ville, jag var livrädd för snitt eftersom det är läskigt att bli uppsnittad.

Men jag var också rädd för förlossningsskador eftersom svensk sjukvård är generellt dåliga på att undvika omfattande sprickor under vaginala förlossningar (jämfört med Finland är vi ju typ ett u-land). Hur personalen sköter förlossningen kan spela stor roll i hur omfattanden sprickorna blir i underlivet, det är absolut något som kan påverkas. När man sedan sitter där med förlossningsskador är det väldigt svårt att få adekvat hjälp i Sverige.

Att många kvinnor är rädda för att föda vaginalt har delvis med ovanstående att göra. Att risken är större för förlossningsskador än i andra jämförbara länder, som ex Finland, samt att man inte får hjälp för uppkomna förlossningsskador gör givetvis att vissa av självbevarelsedrift vill ha kejsarsnitt. Dessutom är snitt planerade och därför behöver kvinnan inte heller vara orolig att inte få plats på förlossningen och skickas hem eller till ett sjukhus långt därifrån med medföljande rädsla för bilförlossning.

Såklart tar det mer resurser att genomföra ett kejsarsnitt än en vanlig förlossning. Lösningen är bättre förlossningsvård och framförallt eftervård för de som lidit svåra förlossningsskador.

En man hade alla dagar i veckan valt en mer resurskrävande och komplicerad operation för prostatacancer om statistiken tydligt visade att den vanliga operationen innebar en inte obetydlig risk för livslång inkontinens och svårighet att genomföra samlag- och det var allmänt känt att om man väl fick problem med detta skulle sjukvården rycka på axlarna och säga -ja vad trodde du, du har opererats för prostatacancer, sånt händer.

Och varför skulle man skylla något på någon annan? Är du möjligtvis en sådan som det kryllar av idag? Som hela tiden ska lägga över skulden på andra och inte förstår att saker och ting sker ändå, utan att det är någons fel. En sån som tror sig behöva ha kontroll över allt?

Det gäller för allergier också.

Självklart skjuts planerade snitt upp pga hög belastning. Du tror väl inte annat?

Sen rekommenderar jag både dig och den som skrev ovanför att ringa runt till klinikerna i Sverige för att få en mer korrekt bild utav vad som görs för att förebygga bristningar (inte sprickor) samt vilken vård som ges i efterförloppet. Det är en extrem skillnad på vården idag och för fem år sedan. Sen ska vi vara väldigt på det klara med att kvinnor är olika. Och vården är olika i olika länder. Kan det istället vara så att vi i Sverige hittar fler stora skador för att vi är bättre på att titta efter dom? Tror du alla länder du jämför med alltid känner rektalt på kvinnan som vi idag gör här i Sverige? Värt att tänka ett steg extra innan man slänger ur sig saker som fakta.

Jag vet i alla fall att jag hellre hade fött snabbt ensam på en toalett än lagt mig under kniven hos någon av våra extremt stressade doktorer. Aldrig i livet, inte frivilligt.

Ja, och mer därtill. Jag tror inte att folk är medvetna om vilka fördelar en vaginal förlossning har.

Har följt tråden med stor spänning under några dagar nu och förundrats och förfärats över de starka känslor och retorik ämnet frambringat. Är själv gravid för första gången och har således en del framför mig vad det gäller förlossning.

Det som fått mig att höja på ögonbrynen och fundera är två tankar.

Har man alltså mer eller mindre ett VAL hur man ska förlösa pga rädsla? Det hade jag ingen aning om i så fall. Trodde att man endast utförde planerade kejsarsnitt om medicinska skäl finns. Alltså inte pga rädsla.

Vem är INTE rädd, vettskrämd och ångestfylld inför tanken på en förlossning när man inte gjort det förr? Många historier har man ju hört under sina levnadsår och förstått att det är allt annan än a walk in the park.

Jag har hela tiden tänkt att det bara är att hacka i sig, den här rädslan, skräcken och funderingarna inför vad som komma skall. Att rädslan är en naturlig del inför en förlossning. Att jag får vara beredd på att det kommer vara den största utmaningen jag ställts inför i livet och sen göra mitt bästa för att kunna genomföra det.

Jag har absolut inte förstått att det är något man kan diskutera runt utan att det bara är att gilla läget.

Intressant tråd, som väckt en hel del tankar. Vänligen observera att det jag lyft i mitt inlägg är reflektioner ur en kommande förstföderskas huvud. Vad det gäller rädsla inför en andra förlossning, när man har en komplicerad förlossning i bagaget säger jag verkligen inget om. Det är en helt annan femma än mina personliga tankar ur mitt oerfarna perspektiv.

Ja, och mer därtill. Jag tror inte att folk är medvetna om vilka fördelar en vaginal förlossning har.

Nej, du har inte ett val per se. Du måste kunna argumentera för din sak, och ha flera möten där alternativen diskuteras. Det är inte ovanligt att läkarna bedömer att du inte är tillräckligt rädd.

Men din inställning är ju sund på så vis att du inte är sjukligt rädd. Du vet att det kommer att bli jobbigt och göra ont, men du ser också dig själv ta dig igenom det på ett eller annat sätt.

Jag har många anledningar till att inte vilja föda naturligt, en av dem är en stark fobi för höggravida. Jag spyr i princip om jag ser en höggravid kvinna sitta och vingla på en sån yogaboll. Det är så jävla vidrigt. Blotta tanken på att en höggravid stapplar runt lutad över en gåstol - vidrigt. Otänkbart. Ledsen, men det är det äckligaste jag kan föreställa mig. Och då har vi alltså inte ens kommit till värkarbetet eller - ulöööhhh - födseln. Fick se en video på föräldrautbildningen och det var 100 gånger värre än i mina vildaste fantasier.

Jag har en väldigt hög smärttröskel och har inga problem med blod, så den biten var jag aldrig orolig över. Men läkarna kunde måla upp den enklaste och bästa förlossningen någonsin; den innehöll fortfarande själva födseln. Ungen skulle fortfarande ut, och där tog det tvärstopp.

Det är möjligt att vården kan bota det här. Jag tvivlar såklart, men håller dörren öppen. De kan däremot inte bota fobin på typ två veckor, vilket är tidsluckan vården själv sätter för att fixa problemen. Isf får de ju typ sjukskriva en och skicka på daglig kbt och psykologisamtal sekunden man blir gravid.

Nä men vad är isf ditt problem med att det kan uppstå problem vid framtida graviditeter?

Berätta för oss ovetandes vilken eftervård vi erbjuds?

Jag har fött tre barn och inte sjutton har det gjorts någon direkt uppföljning. Vet ingen väninna heller som fått det. Däremot känner jag flera som bråkat med landstinget i flera år för att få till operation pga av urinläckage och underlivsskador som försvårat toalettbesök och samliv.

Och vet du vad en (manlig) läkare sa till min väninna? Han skrockade och sa att om alla kvinnor med förlossningsskador skulle få operationer beviljade så hade sjukvården gått under (Då har hon alltså gått i 4 år med tarmar som typ hängt en bit utanför kroppen och hon har levt på flytande mat för att det gör för ont att bajsa). Kul att vi som sätter barn till världen och ger samhället framtida skattebetalare inte värderas högre