Ofrivillig pappa efter en kort men intensiv romans.

Jag kommer, som det verkar, bli ofrivillig pappa efter en kort men intensiv romans.

Vi tar det från början, i stora drag. 

Träffade en tjej (32 år, jag 39år) på krogen i början på mars. Hon följde med mig hem den kvällen och därefter började vi träffas och blev ganska snabbt ett par. 

När två månader hade gått började det knaka lite i relationen. Efter knappt en veckas paus och efterföljande diskussioner kom vi fram till att det nog gått lite fort. Vi bestämde oss för att försöka bromsa in lite och ge relationen en chans. Vi började planera och lägga våran semester tillsammans.

En månad gick och vi var åter tillbaka i missförstånd och knak i relationen. Denna gången ledde det till att vi gjorde slut. Samtalet avslutade med att hon sa, ?bara så du vet är min mens sen?. Hon skulle ta ett graviditetstest dagen efter. 

Dagen efter ringer hon mig på morgonen och säger helt kallt ?jag har tagit ett test nu, jag är gravid?. Vi träffades och pratade nära på dygnet runt en helg, två dygn med tårar och diskussioner. Situationen gjorde att allt kändes väldigt bra mellan oss. Vi pratade ?på riktigt? och nådde liksom fram till varandra som vi inte gjort tidigare. Min ståndpunkt var och är att jag vill skaffa barn under ?rätt? förutsättningar, där man planerar för framtiden tillsammans med boende o.s.v. Hennes ståndpunkt var, som jag uppfattade det, mer kluven. Dels höll hon med mig i mitt resonemang men samtidigt ville hon kanske behålla barnet eftersom hon ?inte blir yngre?. Jag gjorde klart för henne att oavsett vad hon bestämde sig för ville jag att vi skulle göra det tillsammans och att vi skulle försöka på nytt. Det kändes ju så bra!

Diskussionerna landade där och då aldrig i något beslut. Men vi skulle försöka lappa ihop våran relation ?på riktigt?. Hon skulle ta kontakt med en barnmorska på måndagen för att ta reda på hur långt gången graviditeten var. Hon ringde mig och berättade att hon hade fått tid dagen efter och att om hon ville, kunde göra abort redan då. Jag blev lite förvånad över hennes snabba agerande men sa att jag gärna ville vara med henne om hon bestämde sig för att göra abort.

På tisdagen får jag ett sms; ?Så nu är det klart. Nu kan du andas ut.? Något förvirrade svarade jag ?Va vad??, hon svarade, ?Alltså graviditeten. Det är över nu?.
Efterföljande sms-konversation är ganska intressant för denna historias ?slut?. Därför kommer den här:
Jag: ?Kan jag ringa????
Hon: ?Jag orkar inte prata just nu?
Jag: ?Jag förstår.. Jag önskar att jag visste att du skulle göra det idag bara. Har inte fått uppfattningen att det var så?

Hon: ?Jag sa ju till dig igår att jag skulle gå och ta tabletten idag och göra resten hemma på torsdag. Du sa ju igår att du ville jag skulle komma idag för att jag skulle göra det idag. Så det hade du fått information om."

Jag: "Jag vet inte om jag har hört fel eller om vi bara missuppfattat varandra igen.. Men jag tyckte att du sa att du hade pratat med barnmorskan och att du, om du ville, kunde göra det redan imorgon. Fattade inte det som att du hade bestämt dig för det."

"Ring gärna när du känner att du orkar"
Hon: "Jo vi pratade om det jätteväl igår när jag var hemma på lunch. Jag sa dock aldrig vilken tid. Jag sa bara imorgon.

Så du måste bara ha glömt. För jag är 100 på att du var helt med på att jag skulle göra det idag.

Men det spelar ingen roll alls, jag är inte sur eller något.

Nu är det iaf gjort."

Jag: "Som sagt.. Jag uppfattade det som att du hade pratat med barnmorskan och att du, om du ville, kunde göra det redan imorgon. Fattade inte det som att du hade bestämt dig för det. Jag har liksom inte velat/vågat fråga mer. Inte velat stressa eller pressa dig. 

Usch, vill bara kramas med dig nu"

Hon: ?Ja okej men nu vet du iaf. Det var idag.

Får hoppas jag får uppleva ett barn en annan gång."

Hon kom till mig på kvällen efter dessa sms. Allt kändes bra.

Efterföljande tid fick jag en del hjärnspöke. När allt började sjunka in började jag ifrågasätta om hon verkligen varit gravid eller om det bara var ett sätt att få tillbaka mig? 

Desto mer jag tänkte tillbaka på situationen med graviditeten desto mer odlades mitt tvivel. Jag fick aldrig något bevis på att hon var gravid. Fick inte se något graviditetstest t.ex.

Det kändes ändå på något konstigt sätt som att det aldrig varit bättre mellan oss. Så jag valde att försöka slå bort dessa tankarna och försökte intala mig att hon aldrig skulle göra något sådant. 

Ju längre tid som gick desto fler tankar och tvivel dök upp. Preventivmedel var en sak. Jag kände mig aldrig trygg eftersom det var enbart låg på henne att skydda oss genom hennes p-piller. Vid ett tidigare tillfälle när vi diskuterat preventivmedel sa hon nämligen att hon inte tål kondom. 

Till slut var situationen ohållbar. Jag kände att jag var tvungen att ta upp det här med preventivmedel, mina övriga hjärnspöken valde jag att inte ta upp då jag inte såg att det skulle leda till något. Plötsligt var vi inne i ett nytt skov med missförstånd och oförmåga att kommunicera på ett konstruktiv sätt. Återigen gjorde vi slut.

Nu till slutklämmen på denna historia. För två dagar sedan får jag ett sms sent på kvällen.
?Tjena. Jag har något extremt viktigt att säga till dig. Du får försöka hitta ett tillfälle att kunna prata med mig.?

Jag ringde upp henne och hon förklarade då väldigt sakligt att hon har ljugit för mig. 

Hon gjorde aldrig abort eftersom hon under måndagen eller tisdagen drabbats av blödningar. Hon ska då ha ringt barnmorskan och fått reda på att det med största sannolikhet blivit missfall. Några dagar efter har hon tagit ett nytt graviditetstest som var negativt.

Nu var mensen sen igen och ett nytt graviditetstest har tagits -Positivt!

Hon vill nu med största sannolikhet behålla barnet. Jag vet varken ut eller in. Pendlar mellan hat och förtvivlan. Gjorde igår klart för henne, kanske i ren affekt,  att jag inte vill ha något med barnet att göra om hon väljer att behålla. Hur ska jag kunna knyta an till ett barn som ?blivit till? under dessa premisser? Hur ska jag kunna samarbeta kring ett barn henne efter detta?

Så, kort och gott, tankar om detta?