Vuxet barns beteende

Detta inlägg gör mig ännu mer motiverad till att mitt bonusbarn alltid under hela sitt liv alltid ska känna sig 100% välkommen hem till mig/oss oavsett vad. Tack för att du berikar mig som människa med ditt eget ovälkomnande sätt.

Usch vilket hemskt sätt att behandla en medmänniska. Jag har förslagit till ts vid flera tillfällen att ts ska be barnen att även meddela ts att de planerar att komma. Barnen tror väl kanske att deras pappa meddelar ts och förstår inte varför ts då agerar så ogästvänligt. Kommunikation!!

Men varför ska man, när barnen äntligen är utflugna, anpassa sig efter barnen. Som jag skrev innan, vi lever ett helt annat liv nu när vi är barnfria. Vi behöver bara anpassa oss till varandra, vi behöver inte tänka på att det ska finnas något i kylskåpet, vi kan gå omkring i underkläder hemma, vi gör vad vi vill när vi är hemma.
Om vi visste att det skulle komma någon spontant, då hade inte vi kunnat leva det livet som vi lever.
Men det är inte samma sak som att de inte är välkomna, det är att vi vill ha framförhållning (vilket fungerar utmärkt då samtliga bor minst 60 mil från oss)

Jag kanske inte fattar er föräldrar då jag själv än så länge bara är bonusmamma och ännu inte har egna barn (vilket jag dock hoppas att det blir ändring på snarast möjligt), men vad är grejen med att önska att barnen ska bli utflugna och längta till "barnfrihet"? Det liv du beskriver har vi i dagsläget trots hemmavarande barn och en miljon kompisar till barnet springandes här fram och tillbaka - vi gör vad vi vill, går i underkläder om vi vill, handlar när det behövs. På vilket sätt hämmar hemmavarande barn detta? Jag tycker det låter väldigt trevligt att få spontanbesök och skulle vi vara borta vid det tillfället och personen inte har meddelat i förväg - ja då är det så, vi ställer troligen inte in våra planer och livet går vidare.

Har du flyttat hemifrån är det inte ditt hem längre. Det skulle aldrig falla mig in att klampa in hemma hos min mamma utan att kolla av. Det är inte samma sak som att inte kunna hälsa på men det är respektlöst att tro att det bara är att komma och gå som om man fortfarande vore barn

Det skiljer väl sig från familj till familj. Mina föräldrar blir glada för våra besök precis som vi blir för deras. Men vi uppskattar även varandras sällskap och umgås så ofta det går.

Jag har eget barn (med sambon) och sambon har två barn utöver detta.
Jo, det är underbart när barnen växer upp och blir självständiga vuxna.
Att under över 20 år har haft barn hemma, till och från, så njuter jag varenda minut att vara barnfri hemma.
Nu har jag inte heller varit sådär förtjust i att ha massa barn hemma, jag är av naturen introvert, vilket innebär att jag behöver ensamtid för att ladda batterierna (det har fungerat eftersom vi inte har haft fritidsgård här hemma, inget som någon velat ha heller).
Kan nog säga att jag inte är sådär förtjust i spontanbesök, nu bor vi så, att det inte ens förekommer, tack och lov. De få gångerna det förekommer kan vi absolut hantera, men hade det varit varje vecka, varje månad, då hade jag inte gillat det.
Jag springer inte i underkläder när någon annan än sambon är hemma för övrigt. Min syster är annorlunda, hon gör allt för att fylla upp tiden när hennes barn är utflugna, hon trivs inte alls med detta

Summa summarum så är vi alla olika.

Ja, och inget är mer rätt än det andra.

Så länga man är enade om ens förhållningssätt som par, annars kan det bli krångligt :) och då vinner nog den som önskar mer öppna dörrar