Hur förlika sig med att mitt barn har en frånvarande pappa?
Sen min son föddes har pappan varit väldigt lite delaktig. Pappan var glad åt att bli pappa. Han ville ha barn. Sen när sonen föddes ville han inte. Han har bott med oss i perioder. Men även då har han tagit ett avstånd till sonen. Han har inte hjälpt till med något. Sagt att han inte gillar eller klarar av små barn. Och dom gångerna vi två gjort slut kan han försvinna flera månader. Precis som att egentligen är han bara intresserad av relationen till mig. Nu kommer jag aldrig mera ha en relation till denna idiot. Men jag har så svårt att acceptera hur man kan vara så känslokall mot sitt kött och blod. Svårt att acceptera att jag är helt ensamstående. Känns ensamt och sorgligt. Stackars mitt barn. Vad hjälper att tänka? Har någon erfarenheter av såna här skitstövlar?