• Anonym (TS)
    Mon 15 Jul 2019 22:59
    2518 visningar
    32 svar
    32
    2518

    Hur förlika sig med att mitt barn har en frånvarande pappa?

    Sen min son föddes har pappan varit väldigt lite delaktig. Pappan var glad åt att bli pappa. Han ville ha barn. Sen när sonen föddes ville han inte. Han har bott med oss i perioder. Men även då har han tagit ett avstånd till sonen. Han har inte hjälpt till med något. Sagt att han inte gillar eller klarar av små barn. Och dom gångerna vi två gjort slut kan han försvinna flera månader. Precis som att egentligen är han bara intresserad av relationen till mig. Nu kommer jag aldrig mera ha en relation till denna idiot. Men jag har så svårt att acceptera hur man kan vara så känslokall mot sitt kött och blod. Svårt att acceptera att jag är helt ensamstående. Känns ensamt och sorgligt. Stackars mitt barn. Vad hjälper att tänka? Har någon erfarenheter av såna här skitstövlar?

  • Svar på tråden Hur förlika sig med att mitt barn har en frånvarande pappa?
  • Fri 19 Jul 2019 08:22
    #21
    -1
    Anonym (HANna) skrev 2019-07-19 07:53:09 följande:
    Nu tycker jag att Bullen generaliserar väl mycket och dessutom börjar en diskussion som kanske inte är så relevant för tråden (men det får ts avgöra), men det verkar som att du inte alls förstår vad som avses.

    Bullen skriver inte att dessa män är dåliga föräldrar för att mamman vränger sig in och ut för barnets skull utan att dessa män är dåliga föräldrar för att de själva inte gör det. Så dessa mäns dåliga föräldraskap har inget att göra med huruvida mammorna är bra föräldrar eller inte. Det är i te det som är poängen i det Bullen skrivee. Dessa män är dåloga föräldrar på egna meriter oavsett om mammorna skulle varit bra eller dåliga.

    Sen håller jag med dig om att de är extremt felaktigt att prata i termerna om att män är skit osv. Se allra flesta män i Sverige idag tar sitt föräldraansvar. Och människor som av en eller annan orsak inte klarar att göra det är heller i te i min mening per definition "skit".

    Så jag vänder mig också starkt mot Bullens inlägg, men det verkar ändå som du missförstår vad som står. Papporna i Bullens inlägg är dåliga föräldrar för att de inte engagerar sig i sina barn, de är inte dåliga föräldrar för att mammorna enggerar sig i sina barn. . PAappan får inte skit för de val mamman gör utan för de val han själv gör.
    Jag tycker inte att jag generaliserar. Av alla frånvarande föräldrar som finns så är majoriteten män. Jag har inte bara något enstaka fall i min närhet.

    Inte ofta man hör om barn som haft frånvarande mammor. 

    Tack för förklaringen, men jag misstänker att "Äntligen" är så låst i sitt kvinnohat att hon inte kommer förstå. Vet inte om hon ens förstår sin egen osammanhängande text.

    Sedan tycker jag att det ALLTID är relevant att ta upp sådant här. 
    Män är skit. Sedan finns det några guldkorn som faktiskt förstår hela detta skeva samhälle där männen sätts på piedestal för allt och ingenting, och som kommer undan med att skita i sina barn. 
    Kvinnor är dem som får det här samhället att fungera.
  • Fri 19 Jul 2019 08:34
    #22
    Ällingen skrev 2019-07-18 23:07:12 följande:
    Jodå, den föll allt ner. Jag tycker bara att män i största allmänhet får så jävla mycket obefogad skit i från vissa kvinnor. VISSA män förtjänar att dras bakom ett tåg, men långt ifrån alla. Jag utgår ifrån mig själv, precis som du gör. Vi har olika erfarenheter. Om jag mot all förmodan hade skaffat ett barn med en rövhatt, skulle jag inte lägga ner någon som helst kraft och energi för att mitt barn skulle få en relation med sin pappa. Därmed skulle jag inte hindra dom för att ses. För självklart hade jag lämnat idioten.
    OBEFOGAD skit??? OBEFOGAD?
    Män får inte tillräckligt med skit! Vet du hur mycket pengar MÄN kostar samhället med alla brott de begår? Allt våld de utsätter kvinnor, barn (och varandra) för?
    De sätter sig själv först och har obefintlig empati. 
    Män är överrepresenterade i ALLA brott som begås. De våldtar, tafsar och så undrar de varför kvinnor är arga. 

    Ja det finns givetvis "guldkorn" Jag har själv en sådan man. 
  • Fri 19 Jul 2019 08:43
    #23
    bullen1984 skrev 2019-07-19 08:22:23 följande:

    Jag tycker inte att jag generaliserar. Av alla frånvarande föräldrar som finns så är majoriteten män. Jag har inte bara något enstaka fall i min närhet.

    Inte ofta man hör om barn som haft frånvarande mammor. 

    Tack för förklaringen, men jag misstänker att "Äntligen" är så låst i sitt kvinnohat att hon inte kommer förstå. Vet inte om hon ens förstår sin egen osammanhängande text.

    Sedan tycker jag att det ALLTID är relevant att ta upp sådant här. 

    Män är skit. Sedan finns det några guldkorn som faktiskt förstår hela detta skeva samhälle där männen sätts på piedestal för allt och ingenting, och som kommer undan med att skita i sina barn. 

    Kvinnor är dem som får det här samhället att fungera.


    Kvinnohat?? Nä du, finns inget kvinnohat hos mig. Det är något du har inbillat dig, något som du har bestämt över mitt huvud.
  • Fri 19 Jul 2019 22:32
    #24
    -1
    Ällingen skrev 2019-07-19 08:43:04 följande:
    Kvinnohat?? Nä du, finns inget kvinnohat hos mig. Det är något du har inbillat dig, något som du har bestämt över mitt huvud.
    Något fel är det iaf när du inte kan svara sammanhängande, genomtänkt och utförligt på ett svar.
  • Anonym (Jodu)
    Fri 19 Jul 2019 22:42
    #25

    Jag har också en sambo som är ett sk maskrosbarn. Bott i en massa fosterhem, förlorat sin pappa som barn, alkoholiserad mamma. Han ville också ha familj och allt skulle bli såååå bra. Det kunde blivit såååå bra om han bara fanns där när det gällde.

    Min erfarenhet är att vuxna med särskilt svåra uppväxter klarar inte familjelivet. Dom tror att barnet automatiskt gör en till familj. Inte att barnet har behov och att man måste arbeta för det. När det krisar så krisar dom.

    Jag borde lärt mig vid första barnet. Det blev lååångsamt bättre men då ville han uppleva allt igen och få göra det bättre och han kraschade totalt när andra barnet kom.

    Vi försöker att leva varje dag som en familj och han söker hjälp för sina problem.

    Var glad att han frivilligt håller sig borta, så ngt verkar han förstå i alla fall.

  • Anonym (haha)
    Fri 19 Jul 2019 22:47
    #26
    Anonym (Jodu) skrev 2019-07-19 22:42:56 följande:

    Jag har också en sambo som är ett sk maskrosbarn. Bott i en massa fosterhem, förlorat sin pappa som barn, alkoholiserad mamma. Han ville också ha familj och allt skulle bli såååå bra. Det kunde blivit såååå bra om han bara fanns där när det gällde.

    Min erfarenhet är att vuxna med särskilt svåra uppväxter klarar inte familjelivet. Dom tror att barnet automatiskt gör en till familj. Inte att barnet har behov och att man måste arbeta för det. När det krisar så krisar dom.

    Jag borde lärt mig vid första barnet. Det blev lååångsamt bättre men då ville han uppleva allt igen och få göra det bättre och han kraschade totalt när andra barnet kom.

    Vi försöker att leva varje dag som en familj och han söker hjälp för sina problem.

    Var glad att han frivilligt håller sig borta, så ngt verkar han förstå i alla fall.


    Min mamma är ett maskrosbarn, min pappa var en alkoholiserad mansbebis.
    Hon klarade 3 barn ensam plus att hon hjälpte min alkoholiserade pappa.
    Man kan inte skylla på sin uppväxt, men man kan skylla på patriarkatet och börja göra något åt det.
  • Fri 19 Jul 2019 22:51
    #27
    bullen1984 skrev 2019-07-19 22:32:56 följande:

    Något fel är det iaf när du inte kan svara sammanhängande, genomtänkt och utförligt på ett svar.


    Lugna ner dig. Ta ett djupt andetag. Sen när det är gjort, slutar du att citera mig.
  • Fri 19 Jul 2019 22:56
    #28
    -1
    Ällingen skrev 2019-07-19 22:51:15 följande:
    Lugna ner dig. Ta ett djupt andetag. Sen när det är gjort, slutar du att citera mig.
    När du lyckas skriva en intelligent sammansatt mening som visar vad du egentligen menar, då kan jag sluta citera dig.
  • Sat 20 Jul 2019 10:48
    #29
    +1

    Min yngste sons mamma lämnade oss när han var ungefär åtta månader gammal(sonen fyller tre nästa gång). Jag drev mig själv till vansinne genom att försöka förstå varför hon gjorde som hon gjorde. Jag stångade mig blodig när jag försökte få henne att ta sitt förnuft till fånga och vara en förälder. Misstaget var att jag trodde att allt var logiskt och att man kunde resonera sig fram till ett samarbete. Det går inte och du kommer bara bränna ut dig själv och köra dig i botten när du försöker få deras relation att fungera, allt till ingen nytta eftersom när du inre längre orkar göra konstgjord andning på deras relation så kommer den att krascha ännu hårdare och det kan jag säga sliter på psyket. Mamman till min yngsta träffade honom någon gång varannan vecka fram till att han var runt ett år men det var enbart för att jag kämpade för att det skulle funka, sedan jag slutade vända ut och in på mig så har hon träffat honom kanske fem gånger på över ett och ett halvt år. Hon glömde till exempel av hans andra födelsedag(det är slitsamt att vara partyprinsessa).

    Det som verkligen gjorde susen för mig var att jag fullständigt accepterade läget och började njuta fullt ut av möjligheten att få vara förälder på heltid. All energi som jag tidigare lagt på hennes havererade föräldraskap lägger jag på vår relation och på att orka vara en bra pappa(för det är inte alltid lätt, speciellt inte när man aldrig får tid att andas och återhämta sig). Man får verkligen vara defaitistisk och inte tänka på vad som kunde varit eller hur det borde vara; det är lika produktivt som att hänga upp sin privatekonomi på en eventuell trissvinst. Var ingen dörrmatta och låt honom verkligen inte få ha någon slags kärleksrelation med dig. Jag pratar aldrig skit om mitt ex eller är oresonlig och straffande mot henne men hon vet numer att jag inte tummar på mina regler. Vi hörs ett par gånger i veckan och hon visar viljan att så småningom göra en comeback i hans liv. Nu är jag bättre rustad för att möta henne eftersom jag vet att jag fixar detta själv så nu kan jag ställa helt andra krav på henne.

    Fixa med allt det praktiska som underhåll och sånt, gå via Försäkringskassan om nödvändigt. Föreslå egen vårdnad och agera snabbt om han köper det. Alla hållhakar som han har på dig och alla saker som till exempel pengar som riskerar att göra dig bitter måste lösas för att du ska kunna känna dig fri i ditt föräldraskap.

    Bullen1984: Det måste kännas fantastiskt bra att kunna ställa sig till en grupp som hela tiden är förfördelad istället för att bita ihop och vara sin egen lyckas smed. Ni är den kvinnliga motsvarigheten till den typen av män som beklagar sig över att ingen vill ligga med dem. Precis lika patetiskt. Även när det inte är mäns fel så är det ändå mäns fel. Du som försöker så split mellan män och kvinnor är ett minst lika stort problem men det är du för jävla indoktrinerad för att fatta.

    Jag vet mängder av kvinnor som på olika sätt gör livet surt för män genom psykisk misshandel, som använder barnen som verktyg för att skada sina ex; hade de haft de fysiska förutsättningarna så är jag helt säker på att de hade använt sig av våld också. Det är för övrigt vanligt förekommande med kvinnor som tar till våld i nära relationer men som kommer undan just för att de är kvinnor. Jag skulle aldrig få för mig att skuldbelägga alla kvinnor för detta.

  • Sat 20 Jul 2019 11:07
    #30

    Gör dig helt oberoende av honom, känslomässigt och ekonomiskt. Börja planera framåt genom att skapa fina bilder på framtiden(alla saker du vill göra osv) utan honom i planerna.

  • Anonym (TS) Trådstartaren
    Sat 20 Jul 2019 11:25
    #31

    Reaktiv: tack så mycket för ett konstruktivt svar. Jag ska verkligen ta till mig dina ord. Låter sunt och bra. Jag är fortfarande inne i att försöka hjälpa till med kontakten. Men efter jag läste detta kommer jag INTE trycka på mera. Jag har ju gjort tillräckligt. Och man blir bara besviken varje gång. Och besvikelsen tar energi från mig. Som idag är jag låg för att han sa tidigare i veckan att han skulle göra nåt med sin son på helgen. Men har inte fått något sms om det nu och då väntar jag och känner mig besviken...

  • Anonym (Jodu)
    Sat 20 Jul 2019 13:42
    #32
    Anonym (haha) skrev 2019-07-19 22:47:00 följande:

    Min mamma är ett maskrosbarn, min pappa var en alkoholiserad mansbebis.

    Hon klarade 3 barn ensam plus att hon hjälpte min alkoholiserade pappa.

    Man kan inte skylla på sin uppväxt, men man kan skylla på patriarkatet och börja göra något åt det.


    Oj, vilken tur för dig att det gick bra för din mamma och att du fick en bra uppväxt. Men det är inte särskilt representativt för ALLA. Min sambo har 4st syskon som genomgick samma helvete. Det har varit lika tufft för min sambos övriga syskon som fortfarande lever att bli förälder. Det är inte heller representativt för ALLA. Men det visar att det inte har med patriarkatet att göra eftersom hans syskon är kvinnor.
Svar på tråden Hur förlika sig med att mitt barn har en frånvarande pappa?