Slagen och stannat i förhållandet?

De förhållandena är mycket mycket sällsynta där en misshandlare slutar och att man sen lever lyckliga i alla sina dagar.

Efter att man blivit slagen är man alltid rädd att det ska hända igen och därmed anpassar man sig själv och sitt beteende utifrån det. Det blir aldrig ett jämlikt och kärleksfullt förhållande utan lyckan är falsk och finns bara utåt då den bygger på att du ska vara snäll och inte reta björnen. man blir lätt förblindad i det här och vill så gärna tro att den snälle är den verklige mannen och den onde är det inte.

Min syster gjorde det. Hon blev ihjälslagen ett år senare.

Han slog henne rejält en gång tidigt i deras förhållande, de hade nästan nyss träffats, fick rejäla blåmärken. Ett halvår senare en hård knuff så hon slog upp ett jack i ögonbrynet. Sen slutade han.

Ett år senare helt från ingenstans slog han ihjäl henne. Två års förhållande slutade med mord.

Har en person en gång slagit till en, är det en gång för mkt.. det visar att denne har tendenser att ta till våld ..

Jag skulle aldrig någonsin stanna kvar i en relation där min partner gjort mig illa antingen fysiskt el psyiskt.

Jag har alltid ubdrat varför folk faktiskt stannar med våldsamma män/fruar? Är det för spänningensskull? Eller är msn för rädd t ex att lämna? Tror man att dem inte kommer göra om det osv?

Men om man älskar personen och dens personlighet, han är hela ens familj då man inte har någon kvar i livet och man klickar på alla plan då är det inte så lätt att lämna. Man har hunnit bygga upp ett liv tillsammans. Han är mitt liv nu liksom, detta är längesen han knuffade och höll fast mig men tanken kommer ändå upp att han faktiskt gjort så mot mig.

Jag har dock inte varit en ängel självklart och jag har också blivit så arg en gång att jag slagit till honom, ej i ansiktet.

Händelserna är ju något som jag förlåtit idag. Vill gärna höra om någon här har blivit knuffad eller slagen i sitt förhållande och idag är kvar/har byggt upp ett liv tillsammans. Någon måste ju? Ni kan skriva anonymt..

Fast om man blir slagen så har man ju inte klickat på alla plan och det liv man hunnit bygga upp är delvist falskt och allt finns bara i ens eget huvud men speglas inte av verkligheten. Ni verkar ju båda sakna spärrar och blir fysiska när ni blir arga. Det ÄR inte ett friskt förhållande utan ett destruktivt förhållande som funkar men bara så länge man inte blir arg på varandra för då släpper alla hämningar. Ett normalt fungerande förhållande ska kunna klara av påfrestningar UTAN att man går lös på varandra.

Din fråga är en aning vinklad för du frågar om andra som är kvar i ett förhållande där man slår/slagit varandra, men du frågar inte om det är ett lyckligt förhållande. Det går säkert att leva i ett sånt förhållande hur länge som helst, men hur lycklig är man och vad gör det på psyket på både en själv och eventuella barn?

Jag levde med en tjej som kom från ett sånt förhållande och kan absolut säga att det förstörde henne i grunden och var anledningen till att vi till slut gick isär. Hon hade extremt dålig självkänsla som gav upphov till allt möjligt skit som svartsjuka, kontrollbehov, känslomässig egoism, sjukligt bekräftelsebehov (hennes behov av bekräftelse var centralt) men framför allt en oförmåga att inse när det gått för långt och det var dags att släppa taget. Vårt förhållande var inte bra på slutet (inget våld men mycket tjafs och sårade känslor) men när jag tycket att vi borde avsluta det så skulle hon hänga kvar in i det sista, fick till slut vräka ut henne för hon vägrade gå självmant utan drog bara ut på det i evigheter.

Men snälla, nu försöker du hitta på alla möjliga ursäkter för att inte behöva lämna honom. Du behöver inte ha det så här. Det finns bra män där ute som inte skulle göra sånt. Och du tror nu att du älskar honom för att du inte har någon annan/bättre. Du kan alltid träffa några nya människor, nya vänner eller en ny partner. Du har alla möjligheter i världen, men du måste höja dina anspråk! Acceptera inte sånt! 

Håller med