Forum Relationsproblem - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Slagen och stannat i förhållandet?

    Tis 16 jul 2019 16:00 Läst 0 gånger Totalt 7 svar
    Visar endast inlägg av Anonym (lyycklig?) - Visa alla inlägg
  • Anonym (lyyck­lig?)
    Återställ
    Tis 16 jul 2019 16:00 #5
    Anonym (Nyfiken) skrev 2019-07-16 14:51:27 följande:

    Men om man älskar personen och dens personlighet, han är hela ens familj då man inte har någon kvar i livet och man klickar på alla plan då är det inte så lätt att lämna. Man har hunnit bygga upp ett liv tillsammans. Han är mitt liv nu liksom, detta är längesen han knuffade och höll fast mig men tanken kommer ändå upp att han faktiskt gjort så mot mig.

    Jag har dock inte varit en ängel självklart och jag har också blivit så arg en gång att jag slagit till honom, ej i ansiktet.

    Händelserna är ju något som jag förlåtit idag. Vill gärna höra om någon här har blivit knuffad eller slagen i sitt förhållande och idag är kvar/har byggt upp ett liv tillsammans. Någon måste ju? Ni kan skriva anonymt..


    Fast om man blir slagen så har man ju inte klickat på alla plan och det liv man hunnit bygga upp är delvist falskt och allt finns bara i ens eget huvud men speglas inte av verkligheten. Ni verkar ju båda sakna spärrar och blir fysiska när ni blir arga. Det ÄR inte ett friskt förhållande utan ett destruktivt förhållande som funkar men bara så länge man inte blir arg på varandra för då släpper alla hämningar. Ett normalt fungerande förhållande ska kunna klara av påfrestningar UTAN att man går lös på varandra.

    Din fråga är en aning vinklad för du frågar om andra som är kvar i ett förhållande där man slår/slagit varandra, men du frågar inte om det är ett lyckligt förhållande. Det går säkert att leva i ett sånt förhållande hur länge som helst, men hur lycklig är man och vad gör det på psyket på både en själv och eventuella barn?

    Jag levde med en tjej som kom från ett sånt förhållande och kan absolut säga att det förstörde henne i grunden och var anledningen till att vi till slut gick isär. Hon hade extremt dålig självkänsla som gav upphov till allt möjligt skit som svartsjuka, kontrollbehov, känslomässig egoism, sjukligt bekräftelsebehov (hennes behov av bekräftelse var centralt) men framför allt en oförmåga att inse när det gått för långt och det var dags att släppa taget. Vårt förhållande var inte bra på slutet (inget våld men mycket tjafs och sårade känslor) men när jag tycket att vi borde avsluta det så skulle hon hänga kvar in i det sista, fick till slut vräka ut henne för hon vägrade gå självmant utan drog bara ut på det i evigheter.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll