Få pappan mer engagerade i barnet

Några saker som jag vill göra klart från början. Mannen gör absolut sitt "jobb" hemma. Innan barnet så skulle jag säga att vi delade 50/50 på hushållssysslor, självklart gjorde vi lite olika saker jag lagade mer mat, han skötte tvätten osv men överlag jämställt. Efter barnet så gör han en större del av hushållssysslorna än mig.

Men barnet är väldigt mycket min ansvar och jag vill inte ha det så. Jag skulle vilja att vi går tillbaka 50/50 av hushållssysslorna men att mannen tillbringar mer tid med sitt barn. Jag vill att de ska utveckla en bättre relation.

Jag tror att mannen är rädd att inte duga, var en dålig pappa osv då han ofta låter mig göra saker med motiveringen "du är bättre på det", "barnet vill ha dig iaf" osv. Det stämmer i nuläget, men det beror ju mest på övning och det faktum att jag tillbringar mycket mer tid med barnet. Jag vet hur jag ska få barnet att sluta gråta osv medan mannen fortfarande behöver lära sig det.

Barnet är 10 månader. Blir det bättre "av sig själv" när barnet blir större, ska jag "tvinga" honom ha barnet ensamt, försöka ge dem en massa mysiga stunder tillsammans eller hur har ni gjort?

Som sagt, mannen tar sitt ansvar men lite "fel" ansvar enligt mig och han älskar helt klart barnet.

Tips och råd? Försök vara vänliga med, han är ingen mansbebis utan osäker.

Vi har två barn och hade och har samma situation. Under småbarnsåren försökte vi verkligen köra varannan nattning, men det var som förgjort. Pappan är närvarande och kärleksfull och en riktig barnperson, men trots detta möttes han jämt av storgråt när det var hans tur att natta. Både han och barnen blev ledsna. Ibland gav han upp och jag tog över, barnet somnade direkt. Jag tror faktiskt bara att det handlade om lukten av mamma. För en liten 10-månaders är mamma oftast den som gäller, hur jämställt man än lever. Idag är våra barn 7 och 12 år och de vill fortfarande bli nattade av mamma, båda två. Det är djupt orättvist mot deras fina pappa och ingen av oss vet varför barnen har blivit så mammiga.

Känner att jag kanske bör klargöra vissa saker.

1. Jag känner inget direkt behov av extra egentid, det är inte vad detta handlar om.

2. Jag är helt säker på att mannen kommer både kunna hålla barnet vid liv och även nöjd. Det är mannen som tvivlar.

3. Jag har inga listor med instruktioner till pappan eller någon annan för den delen, det är en bebis, inte hjärnkirurgi. Jag är säkert på att majoriteten av jordens befolkning skulle kunna hålla ett barn vid liv utan problem.

4. Mannen kommer vara föräldraledig varje fredag efter att barnet har börjat förskolan. Jag vet att vissa kommer ha åsikter om detta men det är alternativet som passade oss bäst.

Jag vill att barnet och dess pappa ska få en bra relation helt enkelt. Jag har det inte med min pga att han aldrig var närvarande och jag vill inte att barnet ska uppleva samma sak. Vilket var varför jag valde att be om råd och tankar.

Anonym (sida) gjorde det.

Jag förstår vad de andra menar med att gå i väg, jag har funderat på det själv. Jag är bara osäker på om det är rätt väg eller ej vilket var varför jag bad om råd. Jag tvekar angående vilket effekt det skulle om de går i väg själva och barnet bara är ledsen hela tiden. Det är ju helt normalt att ett barn i den åldern gråter, händer mig med. Men jag undrar hur det skulle påverka mannens redan tilltuffsade självförtroende angående det hela.

Jag säger ofta till honom att han är en bra pappa, men jag kan inte "tvinga" honom att tro på det...