Missnöjd partner

Det blev ett långt inlägg. Jag har kortat ner så mycket jag kan. Och detta är mitt första inlägg här så har antagligen lagt in tråden i fel kategori...

Jag lever i en relation som är en konstant berg-och-dalbana. Vi har varit tillsammans i snart fyra år och nu i efterhand kan jag se att det rätt snabbt blev det. Den klassiska blixtförälskelsen.

Jag är väl negativt påverkad av nuet och har svårt att komma ihåg ifall vi någonsin ens var lyckliga tillsammans. Men det var vi. Verkligen. Det jag dock kan ifrågasätta är hur sunt det var.

Det märktes snabbt hur olika vi var. Det tog nog bara två-tre månader. Han var och är en pedantisk och excentrisk person. Starka känslor, speciellt ilska och glädje. Hans vilja är lag. Han har rätt, andra fel.

Jag däremot är nästan raka motsatsen. Jag har blivit mer noggrann pga min partner, och framförallt från mitt jobb där det krävs att vara ordentlig och noggrann.

Jag kommer ifrån en familj av stök. Mycket grejer, ingen ordning eller rutin. ?Det löser sig?-attityden på allt. Ni kan väl kanske se krocken redan här.

Jag skulle inte säga att jag är en lugn person, snarare en extremt konstant stressad person. Ångestfylld och nojig.

Min sambos klagomål började tidigt. Första månaderna var det komplimanger, jag var perfekt. Inga konstigheter antar jag när man är nykär. Men det vände snabbt. Plötsligt var allt fel. Jag hjälper aldrig till. Jag städar inte, lagar inte mat, tvättar inte. Jag går aldrig ut och jag är lat. Han kunde och kan fortfarande hålla timtals långa ?tal? där han förklarar hur fel jag är.

Jag skulle säga att jag gör allt han bett mig göra nu. Det känns som att jag modifierat mig själv tusen gånger om för att han ska bli nöjd, men det är aldrig tillräckligt.

Vi har en två-åring tillsammans, och vi båda har ansträngande jobb. Vi är trötta, men vårt barn är fantastiskt. Så duktig och snäll, dock lite jobbig nu med två-års trotsen.

Redan i graviditeten blev det drastiskt värre.

Jag hade precis börjat försöka hänga med i hans svängar. Men nu blev det ännu mer, jag bar på vårt barn. Och som vanligt kan det inte göras lagom bra, det ska göras extraordinärt bra. Mycket regler.

När vårt barn sen föds faller allt. Trots att han kunnat skrika och vara arg på mig under grav fanns det tydligen ännu ett stadie av ilska han kunde uppnå. Och det var nu det riktiga helvetet började.

Första året av mitt barns liv ?rymde? jag till mina föräldrar minst en gång i veckan (barnet följde med) för att slippa hans utbrott. Han kunde skälla ut mig i timmar om hur dålig mamma jag var, om jag gjort något fel, att jag förstört hans liv, inte pga barnet utan pga att jag är jag och lurade in honom i ett förhållande med någon som mig.

Ibland bet jag ifrån men blev snabbt bildligt talat nedknuffad på min plats igen.

De senaste tre åren av mitt liv har jag spenderat tippandes på tå.

Jag tror inte att jag träffat en kompis och gjort något sen i januari i år. Jag vågar inte träffa mina vänner eller göra något kul själv, då kommer jag bara höra om hur jag är lat och att han måste göra allt arbete.

Jag kan fortsätta i all evighet... Ni kan väl ställa frågor om det är något ni undrar eller vill att jag utvecklar.

Jag försöker inte svartmåla honom, jag älskar honom och vill inte tala illa om honom, han har många bra sidor, men jag har under två år känt mig som en trasig och förvirrad person. Identitetskris efter identitetskris. Inga vänner kvar alls, inte hans fel såklart, jag har inte haft tid att träffas.

Sista saken som är relevant är ju att all vår tid spenderas på vårt barn, mat eller städning. Jag har försökt förklara att hen måste kunna leka själv iaf en liten stund ibland men det går inte in. Om jag tar en paus och låter barnet leka själv i tjugo minuter får jag höra om det, att jag är självisk.

Jag är ingen mästerkock, men min mat är okej. Jag gör den med kärlek. Men enligt honom gör jag bara mat jag tycker om, vilket jag vet inte stämmer.

Han vill att jag anstränger mig och gör svåra recept som tar mer än en timme varannan dag när det är min tur att laga mat. Han vill att jag letar efter recept och lagar dem, men så fort jag hittar ett säger han att jag inte kan laga det, det finns alltid olika anledningar till varför. Oftast är någon av anledningarna att jag är antingen lat eller självisk.

Kan någon sända mig styrka? Jag är en levande död och har varit det så länge nu. Mitt liv går inte ut på något. Jag pluggar egentligen men det sätts åt sidan, så min framtid jag brukade se framemot börjar bli suddig. Det enda jag gör är att ta hand om barnet, anpassa mig efter sambon och jobba. Och plugga så fort jag får tiden.

Jag tittar på tv eller spelar något spel ibland, men det finns knappt någon njutning kvar då jag bara blir mentalt straffad av min partner. Han säger att jag förtjänar att slappna av, men redan nästa dag kan han skälla ut mig för det. Samma sak gäller om jag äter något sött.

Jag får inte njuta helt enkelt. Så fort jag slappnar av blir jag påmind om varför jag inte ska slappna av.

Jag vet inte vad jag vill få ut av inlägget, prata tror jag. Jag har ingen jag kan prata med. Ingen jag kan berätta hela sanningen för iaf... Känner någon igen sig? Kanske kan någon sätta ord på det jag känner. Jag har självmordstankar nästan dagligen. Inga jag skulle utföra, men dem är där och spökar ofta. Mitt barn och min familj är vad som håller mig vid liv.

OBS, vårt barn har aldrig utsatts för något traumatiskt av min partner, det är bara mig han går på.