Har han utsatt mig för psykisk misshandel?
Vet inte vart jag ska börja för att detta inte ska bli ett för långt inlägg och hur jag bäst beskriver kaoset som är mitt liv utan att bonusbarnens bio mamma ska känna igen detta då hon är en flitig användare av fl. Så om det blir lite rörigt ber jag om ursäkt.
För 8 år sen träffade jag en man som då gjorde mig till den lyckligaste i världen. Efter 16 år av ett rent helvete med exet så fick jag upp ögonen för hur äkta kärlek känns och jag gick från att vara liten o nedtryckt till starkast i världen och han gav mig ork att lämna det dåliga förhållandet.
För 4 år sen flyttade vi ihop och vår familj blev komplett. Jag har ett barn sen tidigare och han tre. Snabbt började allt gå utför, han lämpade över allt hushållsarbete, alla myndighetskontakter och barnen på mig. Jag jobbar inte pga vissa orsaker. Jag föll väl in i ett vanemönster antar jag där jag återigen var den som gjorde allt för en man. Kan även tillägga att även mammans liv e kaos o vad man skulle kalla wt, så de liv jag o min familj gett dom är som rena drömmen i skillnad vad de haft innan o vad de har hos sin mamma.
Hans barn har diagnoser och framför allt den yngsta av dom. Barnet började snabbt ljuga om det ena och andra då hen märkte att enda sättet att få pappas uppmärksamhet på var om någon varit dum. Lögnerna hopade sig och trots att hans pappa flera ggr senare kom på att barnet ljugit o jag varit ärlig så skapades en större o större klyfta mellan oss. Ni förstår för varje lögn fick jag och/eller mitt barn ta emot att han skrek på oss, ignorerade oss och rent av bara stack o lämnade mig med även sina barn. Jag har verkligen gjort allt för hans barn och det har inte gått en dag utan att jag sagt till dom att jag älskar dom och fått dom att känna sig älskade. Utan att jag vet hur det gått till var jag ännu en gång en liten människa som började tro på vad han sa om mitt barn och innan jag visste ordet av mådde mitt barn psykiskt dåligt då jag var så mån om att verkligen inte särbehandla honom att jag istället agerade utefter att lögnerna var sanna. Jag har gett hans barn så mycket tid och bekräftelse att mitt eget barn har fått klara sig själv i det mesta och fy fan vad det gör ont att ens tänka på vad jag gjort.
Min sambo kan vända på en femöring och även om du ansträngt dig och kämpat för att göra allt rätt så hittar han något att gapa o skrika på mig för. Jag kan helt enkelt inte göra rätt. Han har aldrig under dessa 8 år bett om ursäkt en enda gång och han kan aldrig erkänna att han har fel. Hans gap o skrik är vardag för oss alla här hemma men skulle jag höja min röst minsta tonart eller ja det kan faktiskt räcka med att jag får en kråka i halsen o råkar höja rösten pga det så skriker han genast åt mig att jag minnsann inte ska höja rösten och skrika åt honom. Jag har under dessa 8 år inte skrikit en enda gång faktiskt då jag är en väldigt lågmäld person pga att jag ju varit så nedtryckt i så många år. Det finns så mycket jag skulle kunna berätta som är så sjuka saker men då skulle det istället bli en bok.
Jag kan inte förstå varför jag låter detta hända och hur jag fortfarande kan älska honom. Jag har gjort hans struliga liv till ett underbart liv medans det kostat mig mitt eget och min psykiska hälsa körd i botten.
Jag tror att han är narcissist då han stämmer in på i stort sett alla varningstecken.
Men hur ser ni på allt detta, ska jag skylla mig själv för att jag lät detta hända? Är jag så elak som han säger att jag är? Är det så att vissa människor inte förtjänar kärlek och att jag helt enkelt bara duger till att vara en slav som gör allt, accepterar allt och bara lyder?
Jag har nu lämnat honom och är sjukt stolt över mig själv att jag äntligen lyckades slåss o va stark för mig och mitt barn. Jag ska aldrig någonsin bo med någon igen och jag kommer aldrig någonsin igen våga lita på en man. Men dessa tankar om vad jag ställt till med ger mig ingen ro. Hur går man vidare?