• Ess
    Sat 27 Jul 2019 09:12
    1125 visningar
    26 svar
    26
    1125

    Hur ska jag sluta känna så här?

    Anonym (Bonusmamma) skrev 2019-07-27 00:42:42 följande:

    Edit: insåg att jag fick det att låta som att jag gör allt. Jag menar att vi delar lika jag och min kille på alla sysslor men jag är närvarande 95 procent av tiden (rest. 5 procent i t ex stallet). Så han är absolut ingen dålig pappa och han överlåter inte allt åt mig.

    Vi har dom varannan helg och halva tiden under lovdagar/semestrar. Skrev nästintill halvtid men det är nu under semestrar jag menade.

    Jag vill inte ha biologiska barn. Jag vill ha bra tips på hur jag kan få bort dom här känslorna eftersom det inte räcker med min killes ord om att jag är tillräcklig och en del av familjen.

    Att ge upp är inget sånt tips och inget jag vill ha råd om. Jag älskar både min kille och mina bonusar. Vill att det ska fungera och ser ändå en framtid även om den innebär att jag måste stå helt själv i hur jag känner.


    Så länge inte din sambo är villig att förstå att det är skillnad på egna och andras ungar, och att man inte blir en familj bara för att han har ungar sen innan, så kommer ert förhållande inte att överleva.

    Sen kan du förändra ditt eget tänkande, det är inte VI som har barnen utan HAN. Satsa mer på ditt eget och låt honom sköta barnen, sen när du kommer hem så kan du göra roliga saker med barnen om du känner för det. Dvs du kan plocka russinen ur kakan och bara göra det du känner för och det du tycker är kul.


  • Ess
    Sat 27 Jul 2019 11:04
    #16
    +1
    Anonym (Bonusmamma) skrev 2019-07-27 10:35:33 följande:

     


    Ni som säger att det ska ta slut?! Ehhh... jag skrev att detta är verkligen det ENDA vi inte kan kommunicera om. Allt annat pratar vi om. Vi har så jäkla kul ihop och enda gången vi ens är sura är när detta inträffar, alltså ca 1 gång/månad (fast hälften av ggr har jag hållt detta för mig själv). Jag har aldrig haft det så här bra, aldrig, i mina ändå långa tidigare förhållanden utan barn. Då tänker jag inte göra slut pga en känsla som jag är övertygad om att jag kan jobba bort med rätt verktyg och tankar.

    Jag valde min kille OCH hans barn.

    Har fått bra svar av "extra" här ovanför. Tar till mig det ????
    Detta ENDA är en rätt stor grej att inte kunna prata fritt om, det är som att låtsas att den stora rosa elefanten mitt i rummet inte finns. 
    Kan man inte ta upp jobbiga och negativa saker med sin partner så finns det heller ingen bra grund att bygga från. Han måste acceptera att ni faktiskt inte är en familj där allt är självklart, och att det kräver mycket mer från hans håll för att få förhållandet att fungera. 
  • Ess
    Sat 31 Aug 2019 09:39
    #26
    +1
    Anonym (Bullen) skrev 2019-08-25 17:16:15 följande:

    [quote=79785063][quote-nick]Anonym (Bonusmamma) skrev 2019-07-26 23:06:59 följande:[/quote-nick]Jag vet inte riktigt vart jag ska börja... Jag är sen mer än ett år tillbaka tillsammans med en underbar man. Han har barn (2 och 6 år) sen tidigare förhållande och de bor hos oss nästan halvtid. Jag och barnen kommer väldigt bra överrens och de frågar om mig direkt om jag inte är hemma.

    Jag hjälper till till 95% av tiden de är där med frukost, mat, bad, roliga aktiviteter, spelar spel, byter blöja på lillen, busar, leker, kommer med förslag på grejer vi kan göra eller köper lera/spel/målarböcker etc, följer med och hämtar och lämnar.

    Så så sett är jag ju verkligen inte utanför.

    Pappan, alltså min kille, säger ofta att jag är en superbra bonusmamma. Biomamman har inga problem med mig och vi ses och kan prata vid hämtning och lämning. Hon tycker det är kul när jag och något av barnen har ensamtid ihop.

    Ändå är det någon jobbig känsla av utanförskap, som jag inte riktigt kan sätta fingret på, som ligger och gnager. Jag vet inte om det beror på någon av de vanliga orsakerna som jag absolut känner igen mig i:

    - hur mycket jag än "investerar"i tid och känslor kring mina bonusar så kan jag förlora kontakten med dom på en sekund om jag och pappan skulle bryta. Det är inte garanterat att jag får vara med på avslutningar, studenter, barnbarn etc. Jag blir aldrig en riktig förälder.

    - hans barn är sällan helt nöjda. Åker vi till High chaparral en dag och vi har riktigt kul kommer ändå fokuset hos barnen ligga på allt som inte var bra på vägen hem (var där för kort tid, åt fel mat, fick leka för lite, fick bara en hatt...). Alla barn kanske är så här? Jag vet ju inte för jag har inga egna. Men det känns lite som att vad man än gör så är det aldrig helt... bra och uppskattat?

    - jag är aldrig den som får teckningar mm av barnen - men jag vet och alla säger att de verkligen älskar mig. Vilket gör att man känner att det man gör ändå kanske är fel eller inte i närheten av lika bra som om jag hade vart förälder.

    - jag måste vara ofelbar. Är jag lite för sträng så blir jag elaka styvmodern, är jag för snäll blir jag nån man kör över, har jag en dålig dag är jag en dålig bonusmamma som inte håller skenet uppe. En bioförälder kan göra mycket fel utan att mista kärleken. En bonusförälder "hänger löst" ofta.

    - jag är liksom någonstans det femte hjulet, jag kommer aldrig vilja att deras pappa sätter mig över sina barn. Men det är ändå jobbigt att han och biomamman pratar varje dag (både om barnen och när den ena ska ringa och prata med barnen) OCH den känslan SKÄMS jag för så otroligt mycket för hade det inte vart så hade jag tyckt det var otroligt fel gentemot barnen. Fattar nån detta??

    Så rörigt. Men måste se om någon känner igen sig eller framförallt har tips om hur jag ska göra för att sluta känna så här själviskt och barnsligt?!

    Detta är enda ämnet jag och min kille inte kan prata om - annars har vi det oförskämt bra. Han tycker att mina känslor är helt obefogade, blir arg och vill/kan inte förstå överhuvutaget. Det gör att jag drar mig undan när jag känner såhär istället för att prata med honom (för han förstår ändå inte och blir ju ändå bara trött och sur vilket gör att jag känner mig ännu värre), men då kommer ju konflikten i att han blir stött över att jag inte pratar med honom.. moment 22.

    Jag tänker att någon som är förälder och har den där helt ovillkorslösa från båda håll med sitt barn aldrig kan förstå och därför måste ju jag ändra på mig helt. Så snälla! Hjälp! Att jag hittar på egna saker under de perioder vi har barnen är nästintill omöjligt eftersom både kille och barn tror lite svagt att jag flyr pga barnen och jag vill inte ge dom den känslan.

    Förlåt för långt inlägg![/

    Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med dig TS! Det skulle kunna vara jag som skrev ditt inlägg, till 100%! PM?


    Men vad säger pappan när hans barn bara klagar och gnäller när ni gjort något kul?
    Vi säger till våra barn om de gör likadant, för då kan vi sitta hemma och uggla istället. Det är inte okej att bara klaga och gnälla.

    Det föräldern måste förstå är att det som är en självklarhet för honom att göra för sina barn, är en uppoffring från dig om du gör samma för dem.
    Att tex sitta på ett lekland är självklart när man är förälder till barnen, men för en partner är det en uppoffring att sitta där i flera timmar och stirra. Lite tacksamhet från föräldern skadar faktiskt inte. Säger han tack för sällskapet, så känns det garanterat lite bättre att ha bränt flera timma på ett urtråkigt lekland.


Svar på tråden Hur ska jag sluta känna så här?