Hur ska jag sluta känna så här?
Testade på livet som bonusförälder innan jag själv fick barn och känner igen mig i din ts. Familjekonstellationen funkade fint men jag hade en konstant liten gnagande känsla av utanförskap. Och en partner som inte fattade alls. Vilket var det mest frustrerande.
Har idag egna barn och är numera även separerad. Har även testat på livet som bonusförälder en gång till vilket varit en helt annorlunda upplevelse. Barn har gjort mig till en annan människa. Livet med andras barn (både kompisars och partnerns) går av bara farten. Har inte längre samma behov av att passa in i någon annans familj och vill inte det heller. Mina egna barn är prio ett och är inte beredd att offra allt för någon annans barn (skulle kanske tänka annorlunda om partnerns barn saknade mamma).
Har aktivt undvikit dejta män utan egna barn för att jag vet hur svårt det skulle bli. Nu har jag i och för sig egen erfarenhet och skulle vara mer förstående men skulle inte ha hjärta att ta in någon i min familj som förmodligen bara skulle känna sig som en outsider.