Forum Styvförälder - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Hur ska jag sluta känna så här?

    Fre 26 jul 2019 23:06 Läst 0 gånger Totalt 26 svar
    Anonym (Bonus­mamma)
    Visa endast
    Fre 26 jul 2019 23:06

    Jag vet inte riktigt vart jag ska börja... Jag är sen mer än ett år tillbaka tillsammans med en underbar man. Han har barn (2 och 6 år) sen tidigare förhållande och de bor hos oss nästan halvtid. Jag och barnen kommer väldigt bra överrens och de frågar om mig direkt om jag inte är hemma.

    Jag hjälper till till 95% av tiden de är där med frukost, mat, bad, roliga aktiviteter, spelar spel, byter blöja på lillen, busar, leker, kommer med förslag på grejer vi kan göra eller köper lera/spel/målarböcker etc, följer med och hämtar och lämnar.

    Så så sett är jag ju verkligen inte utanför.

    Pappan, alltså min kille, säger ofta att jag är en superbra bonusmamma. Biomamman har inga problem med mig och vi ses och kan prata vid hämtning och lämning. Hon tycker det är kul när jag och något av barnen har ensamtid ihop.

    Ändå är det någon jobbig känsla av utanförskap, som jag inte riktigt kan sätta fingret på, som ligger och gnager. Jag vet inte om det beror på någon av de vanliga orsakerna som jag absolut känner igen mig i:

    - hur mycket jag än "investerar"i tid och känslor kring mina bonusar så kan jag förlora kontakten med dom på en sekund om jag och pappan skulle bryta. Det är inte garanterat att jag får vara med på avslutningar, studenter, barnbarn etc. Jag blir aldrig en riktig förälder.

    - hans barn är sällan helt nöjda. Åker vi till High chaparral en dag och vi har riktigt kul kommer ändå fokuset hos barnen ligga på allt som inte var bra på vägen hem (var där för kort tid, åt fel mat, fick leka för lite, fick bara en hatt...). Alla barn kanske är så här? Jag vet ju inte för jag har inga egna. Men det känns lite som att vad man än gör så är det aldrig helt... bra och uppskattat?

    - jag är aldrig den som får teckningar mm av barnen - men jag vet och alla säger att de verkligen älskar mig. Vilket gör att man känner att det man gör ändå kanske är fel eller inte i närheten av lika bra som om jag hade vart förälder.

    - jag måste vara ofelbar. Är jag lite för sträng så blir jag elaka styvmodern, är jag för snäll blir jag nån man kör över, har jag en dålig dag är jag en dålig bonusmamma som inte håller skenet uppe. En bioförälder kan göra mycket fel utan att mista kärleken. En bonusförälder "hänger löst" ofta.

    - jag är liksom någonstans det femte hjulet, jag kommer aldrig vilja att deras pappa sätter mig över sina barn. Men det är ändå jobbigt att han och biomamman pratar varje dag (både om barnen och när den ena ska ringa och prata med barnen) OCH den känslan SKÄMS jag för så otroligt mycket för hade det inte vart så hade jag tyckt det var otroligt fel gentemot barnen. Fattar nån detta??

    Så rörigt. Men måste se om någon känner igen sig eller framförallt har tips om hur jag ska göra för att sluta känna så här själviskt och barnsligt?!

    Detta är enda ämnet jag och min kille inte kan prata om - annars har vi det oförskämt bra. Han tycker att mina känslor är helt obefogade, blir arg och vill/kan inte förstå överhuvutaget. Det gör att jag drar mig undan när jag känner såhär istället för att prata med honom (för han förstår ändå inte och blir ju ändå bara trött och sur vilket gör att jag känner mig ännu värre), men då kommer ju konflikten i att han blir stött över att jag inte pratar med honom.. moment 22.

    Jag tänker att någon som är förälder och har den där helt ovillkorslösa från båda håll med sitt barn aldrig kan förstå och därför måste ju jag ändra på mig helt. Så snälla! Hjälp! Att jag hittar på egna saker under de perioder vi har barnen är nästintill omöjligt eftersom både kille och barn tror lite svagt att jag flyr pga barnen och jag vill inte ge dom den känslan.

    Förlåt för långt inlägg!

  • Anonym (Lisa)
    Visa endast
    Lör 27 jul 2019 09:24 #11 +2

    Vad får du ut utav förhållandet?När jag läser vad du har skrivit så låter det som du är gratis barnflicka åt den familjen.Varför skaffar du inte egen familj istället?Tänk på

    själv,är det värd detta att ta hand om din partners barn helhjärtat för ingenting?Jag tror du vet svaret.Jag hade lämnat.

  • Lör 27 jul 2019 09:30 #12

    1 års förhållande är ju rätt så kort. Det låter som barnen har accepterat dig med tanke på hur delaktig du är i alla sysslor kring barnen.

    För mig tar det va 3 år innan jag känner om det är en relation jag vill vara kvar i längre tid. Kanske att du landar mer i relationen när det gått längre tid.

    Tråkigt att din sambo blir sur när du försöker förklara hur du känner.

    Det är bara du som vet om du är lycklig eller inte.

  • Anonym (Bonus­mamma) Trådstartaren
    Visa endast
    Lör 27 jul 2019 10:35 #13

    Tack för alla svar.

    Till saken kanske hör att jag och min kille känt varandra i 10 år, jag har känt barnen sen de var små. Trots detta finns inget agg mellan mig och mamman och det har absolut inte funnits någon som helst otrohet i bilden.

    Vart står det att jag är barnflicka?! Jag gör verkligen bara det jag känner för, jag skulle säga att jag älskar hans barn (men säkert aldrig till den del som en riktig förälder gör) och jag mår bra och är lycklig förutom de stunder (typ någon gång/månad) som jag känner mig utanför. Och när jag skäms över det, för att man inte ska känna så när man blir inkluderad, så mår jag ju sämre.

    Det jag vill ha hjälp med är ju just VAD gör jag när känslan av utanförskap och skam över det infinner sig? För som ni ser är jag ju inte utanför?!


    Anonym (Extra) skrev 2019-07-27 01:47:52 följande:

    Sen ska du aldrig skämmas över vad du känner. Fundera istället över vad du känner. Är det utanförskap, svartsjuka. Det är okej att känna! Så länge du motarbetar det du känner kommer det växa. Det är inte alls konstigt eller ovanligt att känna som du gör. Men det är nog viktigt att du funderar över vad det är som triggar dig, eller får dig att känna så som du gör. Kanske är det just det du ska ta med din sambo. Kanske ökar förståelsen från hans håll om du berättar att du känner så när de pratar, det kan avdramatiseras. För att skämmas över känslor är sällan något vinnande koncept, barnen kommer ju alltid ha sin mamma och att prata om att du känner så skulle kanske istället resultera i ett fint samtal. Istället för att lägga det i att du inte duger som bonusmamma endast. För det gör du! Var ärlig med dig själv och din sambo, det är läskigt men förlösande, kram!


    DETTA var ett konkret och bra råd. Tack och kram!

    Ni som säger att jag ska göra mitt eget, jag har mitt stall och mina vänner. Men jag VILL vara med min kille och hans barn då vi har dom här. Jag vill vara delaktig och mår bäst av det. Och att dra iväg på eget och missa massa härliga stunder med mina bonusar är inget jag kommer känna mig mer "med" av.

    Ni som säger att det ska ta slut?! Ehhh... jag skrev att detta är verkligen det ENDA vi inte kan kommunicera om. Allt annat pratar vi om. Vi har så jäkla kul ihop och enda gången vi ens är sura är när detta inträffar, alltså ca 1 gång/månad (fast hälften av ggr har jag hållt detta för mig själv). Jag har aldrig haft det så här bra, aldrig, i mina ändå långa tidigare förhållanden utan barn. Då tänker jag inte göra slut pga en känsla som jag är övertygad om att jag kan jobba bort med rätt verktyg och tankar.

    Jag valde min kille OCH hans barn.

    Har fått bra svar av "extra" här ovanför. Tar till mig det ????
  • Anonym (Bonus­mamma) Trådstartaren
    Visa endast
    Lör 27 jul 2019 10:36 #14

    Tack för alla svar.

    Till saken kanske hör att jag och min kille känt varandra i 10 år, jag har känt barnen sen de var små. Trots detta finns inget agg mellan mig och mamman och det har absolut inte funnits någon som helst otrohet i bilden.

    Vart står det att jag är barnflicka?! Jag gör verkligen bara det jag känner för, jag skulle säga att jag älskar hans barn (men säkert aldrig till den del som en riktig förälder gör) och jag mår bra och är lycklig förutom de stunder (typ någon gång/månad) som jag känner mig utanför. Och när jag skäms över det, för att man inte ska känna så när man blir inkluderad, så mår jag ju sämre.

    Det jag vill ha hjälp med är ju just VAD gör jag när känslan av utanförskap och skam över det infinner sig? För som ni ser är jag ju inte utanför?!


    Anonym (Extra) skrev 2019-07-27 01:47:52 följande:

    Sen ska du aldrig skämmas över vad du känner. Fundera istället över vad du känner. Är det utanförskap, svartsjuka. Det är okej att känna! Så länge du motarbetar det du känner kommer det växa. Det är inte alls konstigt eller ovanligt att känna som du gör. Men det är nog viktigt att du funderar över vad det är som triggar dig, eller får dig att känna så som du gör. Kanske är det just det du ska ta med din sambo. Kanske ökar förståelsen från hans håll om du berättar att du känner så när de pratar, det kan avdramatiseras. För att skämmas över känslor är sällan något vinnande koncept, barnen kommer ju alltid ha sin mamma och att prata om att du känner så skulle kanske istället resultera i ett fint samtal. Istället för att lägga det i att du inte duger som bonusmamma endast. För det gör du! Var ärlig med dig själv och din sambo, det är läskigt men förlösande, kram!


    DETTA var ett konkret och bra råd. Tack och kram!

    Ni som säger att jag ska göra mitt eget, jag har mitt stall och mina vänner. Men jag VILL vara med min kille och hans barn då vi har dom här. Jag vill vara delaktig och mår bäst av det. Och att dra iväg på eget och missa massa härliga stunder med mina bonusar är inget jag kommer känna mig mer "med" av.

    Ni som säger att det ska ta slut?! Ehhh... jag skrev att detta är verkligen det ENDA vi inte kan kommunicera om. Allt annat pratar vi om. Vi har så jäkla kul ihop och enda gången vi ens är sura är när detta inträffar, alltså ca 1 gång/månad (fast hälften av ggr har jag hållt detta för mig själv). Jag har aldrig haft det så här bra, aldrig, i mina ändå långa tidigare förhållanden utan barn. Då tänker jag inte göra slut pga en känsla som jag är övertygad om att jag kan jobba bort med rätt verktyg och tankar.

    Jag valde min kille OCH hans barn.

    Har fått bra svar av "extra" här ovanför. Tar till mig det ????
  • Anonym (mami)
    Visa endast
    Lör 27 jul 2019 10:46 #15 +2

    Det finns en inneboende assymetri i att vara bonusförälder. Gör man lika mycket som en förälder skulle gjort så riskerar man att bli bitter. Gör man inte lika mycket så riskerar man att hamna utanför. Det blir liksom fel hur man än gör.

  • Lör 27 jul 2019 11:04 #16 +1
    Anonym (Bonusmamma) skrev 2019-07-27 10:35:33 följande:

     


    Ni som säger att det ska ta slut?! Ehhh... jag skrev att detta är verkligen det ENDA vi inte kan kommunicera om. Allt annat pratar vi om. Vi har så jäkla kul ihop och enda gången vi ens är sura är när detta inträffar, alltså ca 1 gång/månad (fast hälften av ggr har jag hållt detta för mig själv). Jag har aldrig haft det så här bra, aldrig, i mina ändå långa tidigare förhållanden utan barn. Då tänker jag inte göra slut pga en känsla som jag är övertygad om att jag kan jobba bort med rätt verktyg och tankar.

    Jag valde min kille OCH hans barn.

    Har fått bra svar av "extra" här ovanför. Tar till mig det ????
    Detta ENDA är en rätt stor grej att inte kunna prata fritt om, det är som att låtsas att den stora rosa elefanten mitt i rummet inte finns. 
    Kan man inte ta upp jobbiga och negativa saker med sin partner så finns det heller ingen bra grund att bygga från. Han måste acceptera att ni faktiskt inte är en familj där allt är självklart, och att det kräver mycket mer från hans håll för att få förhållandet att fungera. 
  • Anonym (Dna)
    Visa endast
    Lör 27 jul 2019 12:33 #17

    Jag blev bonusmamma när jag var 23år. Dottern var 3år. Jag ville inte ha barn. Tyckte inte om barn och kunde inget om dom. Kändes obekvämt och alla varnade mig för att barnet alltid kommer att gå först. Men jag gav det en chans. Och jag blev hennes riktiga mamma. Hon sa alltid att ?dna gör ingen familj?. Hennes biomamma hade inte särskilt god kontakt med henne men de sågs varannan helg o på loven. Med åren så blev vår kontakt både kompis och mamma relation. Jag var ju ung mamma och kunde hänga med på killsnack på ett annat vis. Hon fick förtroende för mig och vi hade skitroligt ihop. Men hennes pappa och jag gick inte ihop alls. Jag stannade för hennes skull. I allt för många år. När hon var nästan myndig så orkade vi inte mer. Och hon förstod. Vi skulle hålla kontakten och gjorde till en början men sen förbjöd hennes far kontakten och hon vågade inte trotsa honom. Jag saknar henne varje dag och hoppas att hon hör av sig när hon är redo.

    Njut av det du har och är delaktig i. Det kanske kommer en dag då ni särar på er men förhoppningsvis är din sambo mognare än vad mitt ex var. Lycka till

  • Lör 27 jul 2019 12:39 #18 +1

    Jag får en känsla av att du försöker att validera din existens genom att bli accepterad och älskad av bonusbarnet, något som du vet att du aldrig kommer att bli på samma sätt som de biologiska föräldrarna. Du anstränger dig och vill få bevis på att du duger.

    Fokuserar du tillräckligt mycket på det du själv älskar att göra? Vad drömmer du om för dig själv? Vad fyller dig på riktigt?

  • Anonym (ö)
    Visa endast
    Lör 27 jul 2019 20:40 #19
    AnnaSthlm skrev 2019-07-27 12:39:53 följande:

    Jag får en känsla av att du försöker att validera din existens genom att bli accepterad och älskad av bonusbarnet, något som du vet att du aldrig kommer att bli på samma sätt som de biologiska föräldrarna. Du anstränger dig och vill få bevis på att du duger.

    Fokuserar du tillräckligt mycket på det du själv älskar att göra? Vad drömmer du om för dig själv? Vad fyller dig på riktigt?


    TS, din livsuppgift går  inte ut på att bli älskad av bonusbarnen.
  • Anonym (-)
    Visa endast
    Lör 3 aug 2019 03:30 #20
    Ess skrev 2019-07-27 11:04:53 följande:
    Detta ENDA är en rätt stor grej att inte kunna prata fritt om, det är som att låtsas att den stora rosa elefanten mitt i rummet inte finns. 
    Kan man inte ta upp jobbiga och negativa saker med sin partner så finns det heller ingen bra grund att bygga från. Han måste acceptera att ni faktiskt inte är en familj där allt är självklart, och att det kräver mycket mer från hans håll för att få förhållandet att fungera. 
    +1
  • Anonym (Bulle­n)
    Visa endast
    Sön 25 aug 2019 17:16 #21

    [quote=79785063][quote-nick]Anonym (Bonusmamma) skrev 2019-07-26 23:06:59 följande:[/quote-nick]Jag vet inte riktigt vart jag ska börja... Jag är sen mer än ett år tillbaka tillsammans med en underbar man. Han har barn (2 och 6 år) sen tidigare förhållande och de bor hos oss nästan halvtid. Jag och barnen kommer väldigt bra överrens och de frågar om mig direkt om jag inte är hemma.

    Jag hjälper till till 95% av tiden de är där med frukost, mat, bad, roliga aktiviteter, spelar spel, byter blöja på lillen, busar, leker, kommer med förslag på grejer vi kan göra eller köper lera/spel/målarböcker etc, följer med och hämtar och lämnar.

    Så så sett är jag ju verkligen inte utanför.

    Pappan, alltså min kille, säger ofta att jag är en superbra bonusmamma. Biomamman har inga problem med mig och vi ses och kan prata vid hämtning och lämning. Hon tycker det är kul när jag och något av barnen har ensamtid ihop.

    Ändå är det någon jobbig känsla av utanförskap, som jag inte riktigt kan sätta fingret på, som ligger och gnager. Jag vet inte om det beror på någon av de vanliga orsakerna som jag absolut känner igen mig i:

    - hur mycket jag än "investerar"i tid och känslor kring mina bonusar så kan jag förlora kontakten med dom på en sekund om jag och pappan skulle bryta. Det är inte garanterat att jag får vara med på avslutningar, studenter, barnbarn etc. Jag blir aldrig en riktig förälder.

    - hans barn är sällan helt nöjda. Åker vi till High chaparral en dag och vi har riktigt kul kommer ändå fokuset hos barnen ligga på allt som inte var bra på vägen hem (var där för kort tid, åt fel mat, fick leka för lite, fick bara en hatt...). Alla barn kanske är så här? Jag vet ju inte för jag har inga egna. Men det känns lite som att vad man än gör så är det aldrig helt... bra och uppskattat?

    - jag är aldrig den som får teckningar mm av barnen - men jag vet och alla säger att de verkligen älskar mig. Vilket gör att man känner att det man gör ändå kanske är fel eller inte i närheten av lika bra som om jag hade vart förälder.

    - jag måste vara ofelbar. Är jag lite för sträng så blir jag elaka styvmodern, är jag för snäll blir jag nån man kör över, har jag en dålig dag är jag en dålig bonusmamma som inte håller skenet uppe. En bioförälder kan göra mycket fel utan att mista kärleken. En bonusförälder "hänger löst" ofta.

    - jag är liksom någonstans det femte hjulet, jag kommer aldrig vilja att deras pappa sätter mig över sina barn. Men det är ändå jobbigt att han och biomamman pratar varje dag (både om barnen och när den ena ska ringa och prata med barnen) OCH den känslan SKÄMS jag för så otroligt mycket för hade det inte vart så hade jag tyckt det var otroligt fel gentemot barnen. Fattar nån detta??

    Så rörigt. Men måste se om någon känner igen sig eller framförallt har tips om hur jag ska göra för att sluta känna så här själviskt och barnsligt?!

    Detta är enda ämnet jag och min kille inte kan prata om - annars har vi det oförskämt bra. Han tycker att mina känslor är helt obefogade, blir arg och vill/kan inte förstå överhuvutaget. Det gör att jag drar mig undan när jag känner såhär istället för att prata med honom (för han förstår ändå inte och blir ju ändå bara trött och sur vilket gör att jag känner mig ännu värre), men då kommer ju konflikten i att han blir stött över att jag inte pratar med honom.. moment 22.

    Jag tänker att någon som är förälder och har den där helt ovillkorslösa från båda håll med sitt barn aldrig kan förstå och därför måste ju jag ändra på mig helt. Så snälla! Hjälp! Att jag hittar på egna saker under de perioder vi har barnen är nästintill omöjligt eftersom både kille och barn tror lite svagt att jag flyr pga barnen och jag vill inte ge dom den känslan.

    Förlåt för långt inlägg![/

    Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med dig TS! Det skulle kunna vara jag som skrev ditt inlägg, till 100%! PM?

  • Sön 25 aug 2019 17:23 #22

    TS, om du vill vara en "riktig" mamma så är väl lösningen att ni skaffar ett gemensamt barn?
    Jag inser inte vad din kille annars skulle kunna göra för att lösa problemet.

  • Anonym (En till bonusm­amma)
    Visa endast
    Fre 30 aug 2019 18:02 #23
    Ess skrev 2019-07-27 09:12:53 följande:
    Så länge inte din sambo är villig att förstå att det är skillnad på egna och andras ungar, och att man inte blir en familj bara för att han har ungar sen innan, så kommer ert förhållande inte att överleva.

    Sen kan du förändra ditt eget tänkande, det är inte VI som har barnen utan HAN. Satsa mer på ditt eget och låt honom sköta barnen, sen när du kommer hem så kan du göra roliga saker med barnen om du känner för det. Dvs du kan plocka russinen ur kakan och bara göra det du känner för och det du tycker är kul.
    Älskar det du skriver Ess! Och det är det flera som gör, det vet jag :)
  • Fre 30 aug 2019 18:14 #24

    För det första: Vi är många, många, många bonusföräldrar som känner oss utanför. Det är inga konstigheter i det. Även om det är en konstig känsla att ha i sitt eget hem. Det tar åratal att etablera en bonusfamilj, 5-7 år. Så räkna med att du kommer att ha dessa känslor av utanförskap länge. Precis som någon skrev så finns det en inbyggd asymmetri i att vara bonusförälder, man ger mycket av sig själv men får inte så mycket tillbaka, de första åren. Det är heller inga konstigheter om du upplever starka känslor av svartsjuka, känslor av orättvisa, bitterhet, till och med ångest under bytardagarna efter ett tag. ÄVEN om du älskar bonusarna. Vi är många som har varit där. Om ditt förhållande med din kille är starkt så klarar ni er igenom det, men så länge varken du eller han adresserar "elefanten i rummet" så kommer problemen att växa. En svår grej är att det ofta blir så att när bonusföräldern klagar över något inför sin partner så går partnern i försvar. Dels så känner inte den biologiske föräldern igen sig i dina problem, partnern lever i en helt annan värld med sina biologiska barn, dels så undrar den biologiske föräldern om du inte gillar bonusbarnen. Det är som att balansera på slak lina, och du kommer att behöva lära dig det om du ska fortsätta i den här familjekonstellationen. Ett år är kort tid. Jag råder dig att hitta ett nätverk av andra bonusmammor att bolla med (du får gärna pm:a mig). Även att fokusera på ditt eget liv och saker som gör DIG glad i livet. Och att återkommande checka av med dig själv: mår jag bra? Trivs jag, utvecklas jag? Det finns förklaringsmodeller på varför det är så problematiskt att foga samman två familjer, googla på SCARF som handlar om att bli accepterad i flocken. Det som händer just nu är att du inte är en del av flocken, och det gör ont i dig. Håll ut, vi andra bonusmammor förstår dig och stöttar dig.

  • Fre 30 aug 2019 18:20 #25
  • Lör 31 aug 2019 09:39 #26 +1
    Anonym (Bullen) skrev 2019-08-25 17:16:15 följande:

    [quote=79785063][quote-nick]Anonym (Bonusmamma) skrev 2019-07-26 23:06:59 följande:[/quote-nick]Jag vet inte riktigt vart jag ska börja... Jag är sen mer än ett år tillbaka tillsammans med en underbar man. Han har barn (2 och 6 år) sen tidigare förhållande och de bor hos oss nästan halvtid. Jag och barnen kommer väldigt bra överrens och de frågar om mig direkt om jag inte är hemma.

    Jag hjälper till till 95% av tiden de är där med frukost, mat, bad, roliga aktiviteter, spelar spel, byter blöja på lillen, busar, leker, kommer med förslag på grejer vi kan göra eller köper lera/spel/målarböcker etc, följer med och hämtar och lämnar.

    Så så sett är jag ju verkligen inte utanför.

    Pappan, alltså min kille, säger ofta att jag är en superbra bonusmamma. Biomamman har inga problem med mig och vi ses och kan prata vid hämtning och lämning. Hon tycker det är kul när jag och något av barnen har ensamtid ihop.

    Ändå är det någon jobbig känsla av utanförskap, som jag inte riktigt kan sätta fingret på, som ligger och gnager. Jag vet inte om det beror på någon av de vanliga orsakerna som jag absolut känner igen mig i:

    - hur mycket jag än "investerar"i tid och känslor kring mina bonusar så kan jag förlora kontakten med dom på en sekund om jag och pappan skulle bryta. Det är inte garanterat att jag får vara med på avslutningar, studenter, barnbarn etc. Jag blir aldrig en riktig förälder.

    - hans barn är sällan helt nöjda. Åker vi till High chaparral en dag och vi har riktigt kul kommer ändå fokuset hos barnen ligga på allt som inte var bra på vägen hem (var där för kort tid, åt fel mat, fick leka för lite, fick bara en hatt...). Alla barn kanske är så här? Jag vet ju inte för jag har inga egna. Men det känns lite som att vad man än gör så är det aldrig helt... bra och uppskattat?

    - jag är aldrig den som får teckningar mm av barnen - men jag vet och alla säger att de verkligen älskar mig. Vilket gör att man känner att det man gör ändå kanske är fel eller inte i närheten av lika bra som om jag hade vart förälder.

    - jag måste vara ofelbar. Är jag lite för sträng så blir jag elaka styvmodern, är jag för snäll blir jag nån man kör över, har jag en dålig dag är jag en dålig bonusmamma som inte håller skenet uppe. En bioförälder kan göra mycket fel utan att mista kärleken. En bonusförälder "hänger löst" ofta.

    - jag är liksom någonstans det femte hjulet, jag kommer aldrig vilja att deras pappa sätter mig över sina barn. Men det är ändå jobbigt att han och biomamman pratar varje dag (både om barnen och när den ena ska ringa och prata med barnen) OCH den känslan SKÄMS jag för så otroligt mycket för hade det inte vart så hade jag tyckt det var otroligt fel gentemot barnen. Fattar nån detta??

    Så rörigt. Men måste se om någon känner igen sig eller framförallt har tips om hur jag ska göra för att sluta känna så här själviskt och barnsligt?!

    Detta är enda ämnet jag och min kille inte kan prata om - annars har vi det oförskämt bra. Han tycker att mina känslor är helt obefogade, blir arg och vill/kan inte förstå överhuvutaget. Det gör att jag drar mig undan när jag känner såhär istället för att prata med honom (för han förstår ändå inte och blir ju ändå bara trött och sur vilket gör att jag känner mig ännu värre), men då kommer ju konflikten i att han blir stött över att jag inte pratar med honom.. moment 22.

    Jag tänker att någon som är förälder och har den där helt ovillkorslösa från båda håll med sitt barn aldrig kan förstå och därför måste ju jag ändra på mig helt. Så snälla! Hjälp! Att jag hittar på egna saker under de perioder vi har barnen är nästintill omöjligt eftersom både kille och barn tror lite svagt att jag flyr pga barnen och jag vill inte ge dom den känslan.

    Förlåt för långt inlägg![/

    Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med dig TS! Det skulle kunna vara jag som skrev ditt inlägg, till 100%! PM?


    Men vad säger pappan när hans barn bara klagar och gnäller när ni gjort något kul?
    Vi säger till våra barn om de gör likadant, för då kan vi sitta hemma och uggla istället. Det är inte okej att bara klaga och gnälla.

    Det föräldern måste förstå är att det som är en självklarhet för honom att göra för sina barn, är en uppoffring från dig om du gör samma för dem.
    Att tex sitta på ett lekland är självklart när man är förälder till barnen, men för en partner är det en uppoffring att sitta där i flera timmar och stirra. Lite tacksamhet från föräldern skadar faktiskt inte. Säger han tack för sällskapet, så känns det garanterat lite bättre att ha bränt flera timma på ett urtråkigt lekland.


Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll