Tack för alla svar.
Till saken kanske hör att jag och min kille känt varandra i 10 år, jag har känt barnen sen de var små. Trots detta finns inget agg mellan mig och mamman och det har absolut inte funnits någon som helst otrohet i bilden.
Vart står det att jag är barnflicka?! Jag gör verkligen bara det jag känner för, jag skulle säga att jag älskar hans barn (men säkert aldrig till den del som en riktig förälder gör) och jag mår bra och är lycklig förutom de stunder (typ någon gång/månad) som jag känner mig utanför. Och när jag skäms över det, för att man inte ska känna så när man blir inkluderad, så mår jag ju sämre.
Det jag vill ha hjälp med är ju just VAD gör jag när känslan av utanförskap och skam över det infinner sig? För som ni ser är jag ju inte utanför?!
Anonym (Extra) skrev 2019-07-27 01:47:52 följande:
Sen ska du aldrig skämmas över vad du känner. Fundera istället över vad du känner. Är det utanförskap, svartsjuka. Det är okej att känna! Så länge du motarbetar det du känner kommer det växa. Det är inte alls konstigt eller ovanligt att känna som du gör. Men det är nog viktigt att du funderar över vad det är som triggar dig, eller får dig att känna så som du gör. Kanske är det just det du ska ta med din sambo. Kanske ökar förståelsen från hans håll om du berättar att du känner så när de pratar, det kan avdramatiseras. För att skämmas över känslor är sällan något vinnande koncept, barnen kommer ju alltid ha sin mamma och att prata om att du känner så skulle kanske istället resultera i ett fint samtal. Istället för att lägga det i att du inte duger som bonusmamma endast. För det gör du! Var ärlig med dig själv och din sambo, det är läskigt men förlösande, kram!
DETTA var ett konkret och bra råd. Tack och kram!
Ni som säger att jag ska göra mitt eget, jag har mitt stall och mina vänner. Men jag VILL vara med min kille och hans barn då vi har dom här. Jag vill vara delaktig och mår bäst av det. Och att dra iväg på eget och missa massa härliga stunder med mina bonusar är inget jag kommer känna mig mer "med" av.
Ni som säger att det ska ta slut?! Ehhh... jag skrev att detta är verkligen det ENDA vi inte kan kommunicera om. Allt annat pratar vi om. Vi har så jäkla kul ihop och enda gången vi ens är sura är när detta inträffar, alltså ca 1 gång/månad (fast hälften av ggr har jag hållt detta för mig själv). Jag har aldrig haft det så här bra, aldrig, i mina ändå långa tidigare förhållanden utan barn. Då tänker jag inte göra slut pga en känsla som jag är övertygad om att jag kan jobba bort med rätt verktyg och tankar.
Jag valde min kille OCH hans barn.
Har fått bra svar av "extra" här ovanför. Tar till mig det ????