Känsla av meningslöshet. Kanske borde ta livet av mig ändå?
Hej.
Jag vet inte vad jag vill med detta men kanske bara skriva av mig eller nåt..
Är 30+ och jag har haft en depression i typ 3 år men är medicinfri nu sen ett år tillbaka och "frisk" i guess.. Jag har 2 barn som är tvillingar men jag och deras mor har delat på oss och har båda nya partners nu. Jag och min nya väntar bebis i december. Jag jobbar på lager och har gjort så i drygt 5 år på samma ställe. Och jag får ofta känslor av meningslöshet. Mitt jobb är jag så trött på och jag är sjukanmäld konstant typ.. Det känns ofta så meningslöst att åka till jobbet, det är bara för pengarna. Men inte ens det får mig att pallra mig dit som jag ska. Varannan veckabhar jag mina barn och då går allt i ett. Lämna på dagis tidigt, jobba, hämta på dagis, ta hand om barn, läggdags sen sova själv sen upp tidigt igen. Allt känns som ett meningslöst kretslopp och jag får ofta tankar på att jag kanske bara skulle ta livet av mig? Varför inte? Allt suger ändå. Finns ingen mening med någonting. Allt är bara problem och svårt i livet.. Det enda som håller mig kvar är ju barnen o min sambo. Men jag är rädd att det inte ska räcka en dag.. Jag mår bra i perioder men sen kan jag helt plötsligt börja tänka på självmord igen.. Och hur skönt det vore att slippa alla problem.. Det kan sitta i ett tag. Sen mår jag bättre några dagar eller en vecka. Sen kommer det tillbaka igen med självmordstankar.. Och så håller det på.. Ibland tänker jag att jag borde vara glad för jag har det ganska bra ändå, med 2 barn en sambo och ett heltidsjobb. Men det kan ändå inte hålla borta tankarna som alltid kryper fram igen. ?Kanske vore lika bra att ta livet av sig ändå??.. Jag har oerhört mycket frånvaro på jobbet. Men chefen har pratat med mig typ en enda gång senaste året.. Vi skulle ha återkoppling men det skedde aldrig och nu säger hon aldrig någonting om min frånvaro. Hon har säkert gett upp hoppet om mig. Kanske letar efter sätt att bli av med mig.. Sämsta anställda ever.. Är hemma idag med och varit hela veckan av ingen annan anledning än att jag känner den här hopplösheten meningslösheten och självmordstankarna? Det är som om en demon ploppar upp i mitt psyke med jämna mellanrum och vill bryta ned mig och tillslut få mig att ta livet av mig..
Är det nån som känner igen sig? Eller är jag ensam i att vara såhär störd?