Ensam 13-årig dotter som ”ingen tycker om”

Vi har precis suttit och grinat tillsammans igen, eller; jag grinar mest nuförtiden medan hon verkar ha stängt av för att det gör för ont att vara ledsen antar jag.

Min dotter har ända sedan förskoleålderns haft många kompisar. I lågstadier var hon vän med alla i klassen och på utvecklingssamtalen fick jag höra att alla tycker om henne och hon är aldrig i bråk och är alltid snäll. Problemen började nån gång i fjärde årskursen. Hon började berätta att hennes kompisar sprang ifrån henne, inte svarade när hon pratade, viskade saker hon inte fick höra och att hon upplevde att de inte ville att hon skulle vara med. Detta var i samband med att jag separerade från hennes pappa och han valde att inte finnas i deras liv. Därför hade jag svårt att tro att hennes kompisar som alltid brukat vara hemma hos oss, alltid varit hennes kompisar betedde sig så och sa till henne att ?men de kanske bara började springa och tänkte att du skulle spring med?? Eller ?de kanske inte svarade för att de inte hörde vad du sa??. Jag tänkte att det berodde mer på hur hon mådde än hur verkligheten såg ut. Men hon trivdes inte och ville byta skola. Så till femte klass gjorde hon det. Jag var orolig för hur det skulle gå eftersom jag kände att hennes självkänsla var så låg. Vi shoppade nya kläder inför skolstart för att hjälpa självförtroendet på traven men det gick inte. Hon vågade inte ta kontakt och kom inte in i klassen samtidigt som hennes gamla kompisar började höra av sig och fråga varför hon bytt, säga att de saknade henne osv. Så hon bytte tillbaka och det var bra ett tag. Sen började incidenterna.

Att de umgicks utan att fråga om hon ville vara med. Att de ljög om att de var upptagna för att hänga utan henne. Att de sa fula saker om henne i skolan. Att de hällde vatten över hennes ansikte. Att de lät henne vara med bara för att sedan dra ifrån henne. Att de startade chattgrupper utan henne för att sen säga rakt ut att de inte ville ha henne med, eller bjuda in henne bara för att skriva massa elaka saker till henne, riktigt elaka saker! Att hon fick höra av någon att någon annan sagt att de egentligen inte gillade henne utan bara låtsas vara hennes kompis för att de måste för sina föräldrar osv. Och emellan dessa incidenter så var de hennes bästa kompisar och allt var bra och glömt och förlåtet. Tills nästa grej. Men sista tiden, vårterminen som gick, har varit hemsk. Incidenterna är mer regel än undantag och ingen ens låtsas vara hennes vän längre. Hon har suttit ensam på skoltoaletten på 10-rasterna för att hon inte har nån att vara med. Hon går hem varje lunch och går inte tillbaka för att slippa äta ensam. Hon har haft en kompis som hon hängt med efter skolan men nu har även denna ignorerat hennes meddelanden och ljugit om vad hon gör för att hänga med de andra som inte vill ha min dotter med. Och det känns som att sista hoppet dog.

Och jag har ingen aning om varför. Jag förstår de klassiska anledningarna till att barn mobbas, hur orättfärdiga dessa än är, som att någon är mullig, har svårt för sig kunskapsmässigt (eller för lätt), har konstiga kläder, beter sig udda osv. Min dotter är fullständigt normal, samma kläder som alla andra, söt, rolig.... jag är inte med henne i skolan men jag har sett henne när hon haft kompisar hemma förut och hon är snäll och rolig och omtänksam och allt har verkat bra. Jag förstår inte och det kanske inte finns nån orsak. Och det kanske inte spelar någon roll, men jag är rädd eftersom hon själv börjar säga att ?jag är väl efterbliven eftersom ingen vill va med mig? och liknande. Jag är riktigt orolig och det skär i mig.

Jag har vänt mig till de andras föräldrar tidigare, mot min dotters vilja, väldigt försiktigt för att inte anklaga, skämma ut min dotter eller göra saken värre, med helt ok respons från dessa, men utan framgång eller förändring. Jag tror att våra barn är för stora för att våra ord ska ha någon riktig verkan längre. Deras sociala värld verkar vara utanför vuxnas grepp.

Jag har peppat min dotter att göra nytt försök att byta skola men hon är övertygad om att det kommer bli samma sak där; alla har redan kompisar, ingen känner henne och ingen kommer vilja göra det heller. Och med den inställningen (som är fullt förståelig!) är även jag orolig, fast jag inte säger det, att det ska bli så. Ändå är jag beredd att ringa antagningsenheten och tacka ja till vilken skola som helst. Vår stad är tyvärr överfull. Min dotter kunde tänka sig två andra skolor som har lite annorlunda upplägg, inte fasta klasser utan rörliga grupper och mer eget arbete vilket lät superbra. Jag ansökte om byte till någon av dessa under våren då allt blev värre men fick avslag tre gånger.

Jag är desperat och livrädd inför hösten. Jag är rädd att hon ska bli knäckt av det här. Jag kommer inte tvinga henne att gå till skolan om det fortsätter vara likadant. Hon ska inte gömma sig på toan för att undvika stigmat av att vara ensam.

Jag är rädd att hon ska hamna efter, få gå om, bli mobbad för det också, tappa allt självförtroende och bli djupt deprimerad, få men för livet, ta livet av sig..... jag skulle kunna flytta till en helt ny stad då det vore lättare för henne att ange som skäl till varför hon bytt skola och kommer som ny, men det vill absolut inte mitt andra barn som har massa vänner i skolan. Och då förlorar jag allt mitt stöd, familj, pojkvän, vänner.... det överlever jag men vad händer då om vi lämnar allt för att börja om och det ändå inte blir bra?

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag antar att det bara är att ringa antagningsenheten och be på sina bara knän om ett byte till vad som helst.... gång på gång på gång tills nåt blir bra?

Kan vi starta en grupp? Låtsas att vi blivit vänner fast syftet egentligen är att presentera våra ensamma barn för varandra? Så de åtminstone har någon att vara med på fritiden, när alla andra gör saker de inte är medbjudna på, även om de går i olika skolor. (Uppsala)

Vad ska man som föräldrar göra?