Far och son dilemma

Jag och min son åkte på en veckas semester för ett tag sedan. Han är 29 år och vår relation har varit ganska stökig de senaste åren. 

Det har varit ganska ansträngt många gånger när vi setts och han har ofta ?ett jävla humör? gentemot mig, för att uttrycka det milt. 

Under vår semester fick jag återigen kritik, både för saker jag sa, gjorde och tyckte.

Vid ett tillfälle så fick han ett rejält utbrott pga av att vi kört fel med bilen. Han körde och jag läste kartan i mobilen och tyvärr visade den en felaktig riktning som jag var tvungen att justera.

Han blev förbannad och försökte sno åt sig mobilen samtidigt som han körde och jag vägrade ge honom den eftersom han borde fokusera på vägen.

Då började han skrika att jag var inkompentent, att jag var en gubbjävel och en fitta. Till slut drog han till mig med armbågen och då svartnade det för ögonen på mig.

Jag vräkte ur mig att ?han var mer störd än jag tidigare trott?, att han borde gå i terapi för att han har aggressionsproblem.

Att använda ordet "störd" var ren affekt och inte alls övervägt. Men det var just det ordet han fastnade för. När vi kom tillbaka till hotellet skällde han ut mig och sa att man aldrig får säga så till sina barn och att han aldrig kommer att glömma detta.

Jag bad om ursäkt för formuleringen. Jag förklarade att jag ångrade det och, som jag sagt i bilen, var frustrerad över hans återkommande aggressiva utbrott. Att det är något han måste skärpa till sig kring. Dock underströk jag gång på gång att jag borde uttryckt mig på ett annat sätt.

Trots att jag bad om ursäkt från hjärtat så känner jag mig nu som en usel förälder och är rädd att han inte kommer förlåta mig. Tycker dock fortfarande att han som vuxen borde kunna lägga band på sig.

Någon som känner igen sig i liknande situation?