hur få ett öppet förhållande att funka när den ene inte egentligen vill?

Varför skulle det väcka starka känslor?

Du frågar om jag kan förstå hur en icke monogam person tänker och känner 

medan du själv inte har tillräckligt öppet sinne för att förstå hur din pojkvän tänker och känner trotts att han förklarat det, du tycker inte att det verkar lite smurfigt? ASD?

Människor rationaliserar och tänjer på sanningen men när det är svart på vitt att någon motsäger sig själv flera gånger, beskriver ett ultimatum men förnekar att h*n ställt ultimatum blir det som en wtf? känsla, ljuger h*n så hårt för sig själv  eller är det bara en fredagstråd?

Ja, ok - vi kommer nog inte längre här. Du anser att det är jag som ställer honom inför ett val (vilket jag håller med om hade varit det samma som att ställa ett ultimatum); jag anser att vi båda två står inför ett val som ingen av oss vill utsätta den andra för, men som helt enkelt bara råkar vara oundvikligt. Att jag sen har hunnit göra mitt val, medan han fortfarande inte har gjort sitt spelar ju ingen roll. Men, som sagt: vi kommer nog inte längre här.

Kommer verkligen inte att fungera hur ni än gör.. Men den som kommer mest till skada är din trogna stackars sambo. Det kommer tära så enormt psykiskt på denne att förhållandet ändå kommer att gå sönder.. Gör slut innan ni drar på er psykiska skador som kommer vara svåra att läka till nästa förhållande..

om man vill förneka att människor är olika kallar man det för social konstruktion

Eller... alltså, jag vet inte om jag skulle vilja säga att monogami nödvändigtvis är en social konstruktion. I en del fall är det det så klart (bara i denna tråden har det ju förekommit personer som förklarat att de från början trodde att de var monogama trots att de inte är det, bara för att det är normen), men långt ifrån alltid. Jag tror nog att vi helt enkelt bara är olika. Vissa människor ÄR monogama - och skulle troligen vara det även om samhällsnormen såg annorlunda ut - och vissa är det INTE. Inget av det förtjänar att rynkas på näsan åt eller kallas sjukligt. Men tack för ditt stöd i alla fall :)

Eller så kallar man fenomen som är socialt betingade och olika i olika samhällen för konstruktioner.

Absolut. Fast frågan är ju om detta verkligen ÄR socialt betingat. Jmfr #91

Hej.

Jag tror tyvärr att det kan bli svårt för er att få ett öppet förhållande att vara hållbart, eftersom han verkar mycket tveksam. Jag får känslan av att han bara kommer att gå med på det (om han nu gör det) eftersom han älskar dig och inte vill förlora dig helt. Men jag tror inte att något gott kommer ur att man gör saker man mår dåligt över för att göra en annan människa nöjd. Risken är att han kommer att må jättedåligt och sen lägga över all skuld på dig. Eller att han kommer att ge dig sååå dåligt samvete varje gång du träffar någon annan. Och det är väl inte det som är tanken med ett öppet förhållande? Det är ju inte rättvist mot någon av er, har man gett sig in i leken liksom...

Jag är 100% monogam och har jättesvårt att tänka mig in i att leva i ett öppet förhållande, men det är ju min känsla och jag dömer ingen som tänker annorlunda :) Men jag kan förstå din pojkväns känsla, jag hade också känt mig rätt värdelös om min kille skulle föreslå ett öppet förhållande.

Det är ju jättebra att du är helt ärlig med honom om vad du behöver för att vara helt nöjd. Det kan inte ha varit lätt för dig att ta upp det med honom.

Det låter som att ni får diskutera igenom detta en gång för alla. Om han inte kan tänka sig att testa öppet förhållande - då är det bäst för er båda att gå vidare. Och att du inför nästa relation är öppen från början med att du vill ha öppna förhållanden (blir ju enklast för dig) :)

Om han kan tänka sig att prova. Ja då får ni väl sätta upp regler för vad som gäller. Och hur mycket man ska delge varandra osv. Men att ni också bestämmer att båda måste känna sig bekväm med hur situationen ser ut, han ska till exempel inte behöva vara rädd för att säga att han vill avsluta. Och jätteviktigt att du inte blir arg eller skuldbelägger honom för att erat förhållande tar slut om han nu inte vill ha ett öppet förhållande. Om ni går åt skilda håll är det ingens, eller bådas, fel :)

Rätt som det är kanske han tycker att det är ganska nice med ett öppet förhållande också, man vet ju aldrig :)

En fråga förresten. Har du varit i ett öppet förhållande någon gång? Om du tänker dig in i situationen att din kille har sex med en snygg tjej och att han verkligen njuter av det, hur känns det då? Absolut inget dömande i min fråga, jag har aldrig pratat med någon som haft öppet förhållande så jag är bara nyfiken :)

Det är ju jättebra att du är helt ärlig med honom om vad du behöver för att vara helt nöjd. Det kan inte ha varit lätt för dig att ta upp det med honom. 

Det låter som att ni får diskutera igenom detta en gång för alla. Om han inte kan tänka sig att testa öppet förhållande - då är det bäst för er båda att gå vidare. Och att du inför nästa relation är öppen från början med att du vill ha öppna förhållanden (blir ju enklast för dig) :)

Om han kan tänka sig att prova. Ja då får ni väl sätta upp regler för vad som gäller. Och hur mycket man ska delge varandra osv. Men att ni också bestämmer att båda måste känna sig bekväm med hur situationen ser ut, han ska till exempel inte behöva vara rädd för att säga att han vill avsluta. Och jätteviktigt att du inte blir arg eller skuldbelägger honom för att erat förhållande tar slut om han nu inte vill ha ett öppet förhållande. Om ni går åt skilda håll är det ingens, eller bådas, fel :)

Rätt som det är kanske han tycker att det är ganska nice med ett öppet förhållande också, man vet ju aldrig :) 

En fråga förresten. Har du varit i ett öppet förhållande någon gång? Om du tänker dig in i situationen att din kille har sex med en snygg tjej och att han verkligen njuter av det, hur känns det då? Absolut inget dömande i min fråga, jag har aldrig pratat med någon som haft öppet förhållande så jag är bara nyfiken :)

Polyamorösa relationer skiljer sig inte från andra, mer än att de kan vara parallella. Vi är FULLT medvetna om vad vi ger oss in på.

Du kan börja med att fråga dig vad det är för knas med dig eftersom du måste ha sex med flera trots att ni har det bra på den fronten. Terapi kanske? 

Ja fast även om det är socialt betingat så behöver det inte nödvändigtvis vara dåligt för det. 

Man kan ju lätt gissa sig till att tvåsamhet är jävligt bra om man vill veta vems ungarna är till exempel, och för att öka överlevnadschansen för avkommorna om de har minst två vuxna individer som bryr sig snarare än en. 

Varför i allsindar skulle man inte kunna stanna tillsammans och ta hand om barnen även om man inte är monogam?? Och varför skulle mannen inte veta att barnen är hans om kvinnan inte är monogam?? Man får väl anta att kvinnan inte har oskyddat sex med personer utanför ett öppet förhållande/utanför ett polyförhållande? Och på vilket sätt, i vilken värld, garanterar monogami att mannen inte plötsligt lämnar kvinna och barn för en annan? 

Tack!! Vilket jättefint inlägg!!  Kommenterar detaljer nedan:Nej. Det var fruktansvärt. Tvärtemot vad en del andra verkar tro så bryr jag mig mycket om hans känslor, och vill verkligen inte på något sätt göra honom illa. Tack för din förståelse <3Ja, alltså, grejen är att det inte var meningen att det skulle bli en seriös relation. Hade jag gått in i vår relation med tanken att det skulle vara seriöst hade jag så klart tagit upp det med en gång. Men jag var tydlig från början med att jag inte var intresserad av en "riktig" relation. Men sen blev det som det blev, och då tog jag upp det med honom.Exakt så - håller med till 110 %Nä, det är ju det hoppet som jag inte helt kan trampa ner... Jag har varit både i öppet och polyförhållande tidigare och trivs med det. Jag har verkligen inga som helst problem med om en partner är med en annan och verkligen njuter av det - tvärtom; jag tycker det är väldigt skönt att han kan få sånt som jag inte kan erbjuda hos nån annan, för det är ju omöjligt att kunna tillgodose allt. En och samma person kan inte både ha stora och små bröst; en och samma person kan inte uppskatta precis alla former av sex; en och samma person kan inte alltid, alltid ha lust samtidigt som partnern osv osv. Jag tänker att det är en fråga om respekt också; istället för att en enda partner ska behöva ställa upp på saker som den kanske inte är speciellt förtjust i går man till en annan som faktiskt gillar just det. Jag har t.ex. stora problem m analsex; om det hade varit det bästa min partner vet så hade jag ju haft skitdåligt samvete för att han aldrig fick uppleva det om vi skulle ha ett monogamt förhållande, så jag hade bitit ihop och sagt ok, vilket inte hade varit bra för nån av oss. Omvänt älskar jag att bli bunden och dominerad etc (så länge det inte rör sig om anal ;) ), men jag vill ju inte att min partner ska känna press på sig att hålla på med det när han inte vill.