hur få ett öppet förhållande att funka när den ene inte egentligen vill?

Du kan börja med att fråga dig vad det är för knas med dig eftersom du måste ha sex med flera trots att ni har det bra på den fronten. Terapi kanske? 

Fast... det är ju han som vill försöka få det att funka? Det är inte så att jag har sagt: gå med på ett öppet förhållande, annars gör jag slut med dig! Utan jag har sagt att jag inte kan leva monogamt, och eftersom jag inte vill vara otrogen så blir ju ända alternativet att vi avslutar - om han inte kan tänka sig att leva i ett öppet förhållande. Är det ett ultimatum att jag ger honom chansen att fundera istället för att bara göra slut rakt av, trots att han vill försöka? Jag fattar inte riktigt... Jag förstår vad du menar med att han kanske tvingar sig själv, men det måste ju i sista änden vara HANS beslut? Allt jag kan göra här är ju att sätta mig in i hur det skulle kunna fungera, och hela tiden vara tydlig med att han inte får gå med på nåt som inte känns ok med honom - båda delarna har jag gjort och gör jag. Men att bara sätta mig över honom, och bestämma åt honom att han inte kommer att klara det, när han VILL försöka - det tycker jag inte är så särskilt schysst...

Snälla läs föregående inlägg (inlägg 43) och förklara gärna hur du menar utifrån det... tack.

Jag är tveksam. Det kommer att bli så sårigt och stormigt för er båda, är ni beredda på det. Jag har levt som ovillig part i öppet förhållande, och det är ingenting jag rekommenderar. Även om jag teoretisk var övertygad av fina argument som att kärleken bara växer, den man älskar släpper man fri, jämförelser med att ha flera barn med mera så var det hemskt! 

Måste vara okej att vilja vara monogam utan att kunna argumentera för saken.

Precis så.Nä, det är väl så antar jag... Tror du det? Har du erfarenhet av att det har blivit så? Att nån som faktiskt genuint är monogam har kunnat ändra inställning?

Tack för ditt respektfulla svar!

Det som kan bli svårt för honom är ju den känslomässiga biten. Hur öppet det än må vara så ändrar ju inte det hans känslor och tankar. Och det är ju det som är utmaningen för er båda. Även om han vill acceptera det så kanske han inte kan känslomässigt?

Det jag undrar över är ju om du kan ge honom tiden och respekten att få vänja sig vid tanken? Klarar du att vänta in honom?