Känner att vår dotter är som ett projekt med deadline. Som att vid 18 år vill hon förmodligen ut i världen och jag kan skilja mig från hennes far och leva mitt liv, flytta utomlands och börja om.
Men vägen dit är lång, flera år kvar,
TS, har du tänkt på att ha en älskare?
Tanken har jag som oälskad mamma fått.
Under hela min uppväxt och tidigare har jag varit emot skilsmässa. Mina föräldrar är fortfarande gifta och det har liksom aldrig funnits något annat än att hålla ihop. Men jag känner däremot flera med skilda föräldrar varav nu alla är vuxna och lyckliga. Hur skulle ens barn känna om man stannade men var olycklig under många år? Skulle man vara en gladare förälder annars? Skulle de tycka att man var stark som följde sina känslor? Som barn är det nog i och för sig svårare att förstå än som vuxen. Jag har inga direkta svar, bara spekulerar.
I'm du kallar det lycka så är det inte ens i närheten.
Förra året upplevde jag rem lycka av att bara vara, nästan i 6 månader i sträck.
Lycka är dyrare än valuta och endast de som förtjänar upplever det.
TS, du är inte ensam. Din situation är identisk med min. Jag valde dock att separera nu efter semestern. Försökte ge allt under sommaren, men det kändes inte rätt... Så befinner mig i en tufft tid nu med chockade vänner och släkt. Men en vardag som präglas av bitterhet är inget som leder till lyckliga barn. Vilket måste vara prioriteten. Min stora förhoppning är att vi kommer kunna vara goda vänner och ett bättre team i framtiden. Min fd man är en fantastik person som förtjänar att var med någon som älskar han fullt ut och som han är, en kvinna som har samma behov som honom. För vissa grundläggande behov kommer aldrig ändras, därför insåg jag att vi aldrig kommer kunna vara lyckliga tillsammans. Och livet är för kort för att nöja sig. Jag är optimistisk inför framtiden, ser fram emot när de praktiska bitarna faller på plats så man kan skapa ett nytt kapitel i livet. Man får tänka positivt.