Står inte ut, vad ska jag göra?

Vad säger din magkänsla? Du behlver inte skriva den hör im du inte vill, men känn efter. En, två, flera gånger tills det könns rätt sen beslutat du dig för det och håller fast vid beslutet. Beröm dig själv för ditt val!

Känner att vår dotter är som ett projekt med deadline. Som att vid 18 år vill hon förmodligen ut i världen och jag kan skilja mig från hennes far och leva mitt liv, flytta utomlands och börja om.

Men vägen dit är lång, flera år kvar,

Vad jag vet skulle vårat endabarn bli förtvivlat och gå i kras. Har dessutom litet nätverk och liten släkt (minimal)så för mig känns även min man och vår dotter som bästa vänner.

Lät komiskt men sant. Så känner jag.

Jag har höga krav om jag skulle bli ensam mamma och behöver bo bra. Vi bor i välbärgat område så här är priserna höga på bostadsrätter m m.

Därmed håller vi än ihop. Men svårt då män intresserar sig för mig och känner nog av min längtan efter flirt, passion och närhet.

Kan känna att det är bättre att lämnrin man när vår dotter är myndig och flyttat, då hela uppfostran är över. 7 år kvar.

Att behöva se min man med en ny kvinna och då en ny kvinna i vår dotters liv skulle vara svårt för mig att acceptera. Och för vår dotter.

När vår dotter är vuxen är det lättare för henne att hantera val av relationer själv och tvingas då aldrig vara med sin pappas eventuellt nya kvinna eftersom hon då ha ett eget liv och får välja själv.

Därför härdar jag ut.

Mitt enda råd är att prata med din partner men ge även en chans att lösa det hela på bästa möjliga vis genom att ta kontakt med en parterapeut. Säg till partnern att du inte mår bra i förhållandet, att du tvivlar men att du vill gärna att oavsett hur det blir framöver att det blir på bästa möjliga vis för alla parter. Tänkt på att du har hanterat dina känslor länge. Du har vänt dom fram och tillbaka men för honom är det inte samma sak.

Och du, ta inte och involvera någon ny bekantskap i form av sexpartner eller ny flirt innan ni gått ett tag hos parterapeutem!

Wow, kunde varit mina ord, du beskriver min livssituation!!! Jag har just, precis som du, beslutat att separera från en fantastisk man (som jag inte älskar). Talade om det för 3 dagar sedan, barnen fick veta det igår. Omgivningen är i chock, och jag känner mig som en stor egoistisk skit... Men tänker även som du, att livet inte ska slösas bort....

Kram

Precis så har jag känt under en lång tid! Men måste tro på att det blir bra, annars går jag sönder. Barnen är 9 och 11 år. Dina? De har tagit det ganska bra, än så länge. Förstås ledsna men båda pratar om sina känslor med oss, och det känns bra att de inte håller det inom sig. Mannen är nog den som är i mest chock, hävdar att han inget anat, trots att jag signalerat detta under låååång tid. Han pendlar mellan att lösa allt på bästa sätt och att se allt nattsvart. Lider med honom, men ångrar mig inte. Boendet blir förhoppningsvis okomplicerat, då vi nog kommer bo i samma stad. Hur går det för Dig???

Kram