Orolig för att blivande sambo ska sluta jobba...

Låter som att han är uppvuxen i en liten by där det oftast har betydligt lägre krav på hur ett vettigt liv ska se ut.

What? I en liten by och på landet förväntas man jobba och göra rätt för sig redan från unga år. Den som går på bidrag tittas det gärna snett på. Förr var det även suspekt att studera vidare, det tolkades antingen som lathet eller en vilja att göra sig märkvärdig.

Jag tror att han är från en storstad och har vänsterbakgrund, om han satsar på att andra ska försörja honom.

Enligt din profil är du 63 år, så du har knappast koll på hur läget ser ut nu eftersom du var "ung" på 80-talet.

Han är varken från en liten by, storstad eller vänster, hehe.. Har helt enkelt bara haft en rätt slö livsstil genom åren och troligen fastnat i dessa vanor.

Han har dock varit med om en del tragiska saker, så på det sättet förstår jag att han inte orkat jobba vissa perioder. Men nu tycker jag det känns som att han skyller på varenda liten motgång och fastnar i att tycka synd om sig själv. Typ "Ja, nu kommer hösten och jag blir ju tyvärr så deppig då" eller "Jag är ju så trött på morgnarna och har svårt att komma upp", som om det vore världens ovanligaste känslor och en anledning att slippa jobba.

Jag försöker säga att alla känner likadant ibland, men ändå får han det till att det är mycket svårare för honom att jobba. Kan ju vara så att han faktiskt har en depression på riktigt, men han verkar inte vilja söka hjälp för det i så fall (han har tidigare uttryckt att det är meningslöst).

Fråga hur han ser på att gå i terapi för att bearbeta sina problem.

Tycker absolut att du kan avvakta med samboskap just nu, men hjälp honom att reda ut sin situation. Peppa honom att börja gå till psykolog, kanske känner du någon som kan hjälpa med hans cv, kanske kan ni båda börja voluntärarbeta någonstans etc. Självklart måste ju HAN själv ta tag i det här, ansvaret ligger ju helt på honom, och om han inte vill ändra på sitt liv finns det ju inget du kan göra. Men han behöver kanske bara lite uppmuntran, speciellt om många i hans familj är som han själv.

Och på vad grundar du din uppfattning att folk i små byar är latare och mer benägna att leva på bidrag idag än förr?

Inte flytta ihop om han medvetet tänker försätta sig i arbetslöshet.

Hela attityden väcker ju frågan om vad som händer den dagen det är tråkigt att betala hyran för att han hellre vill köpa en cross, eller om det blir jobbigt att byta blöjor framöver etc.

Det säger något om hans karaktär rent generellt.

För att göra ett långt resonemang kort. Personlig utveckling måste komma inifrån. Du kan tyvärr inte göra din pojkväns personliga utveckling åt honom.

Det enda du kan göra är att ta ansvar för ditt egna liv och din egna personliga utveckling. Ibland inspirerar man andra när när man lever, förändras eller utvecklas. Ibland gör man inte det.

Jag kan ana några saker bakom ditt inlägg som jag tror är viktiga att du är ärlig med dig själv kring. Om man hårddrar det lite låter det såhär:

1. "Jag duger inte och måste prestera ihjäl mig för att bevisa att jag duger för min mamma/pappa/familj"

2. "Jag tillåter inte mig att slappna av för att världen är en farlig plats och jag måste vara på min vakt"

3. "Jag kontrollerar min omgivning och identifierar mig med min partner. Jag tillåter inte mig själv att vara mellan jobb, för då blir jag sårbar och oduglig. Därför är det olidligt för mig att min partner tillåter sig att vara just mellan jobb".

Omedveten tror jag att du längtar efter att känna dig mer fri inombords, och därför har du valt denna partner. Hans beteende verkar kunna ställa dig med ansiktet rakt in i dina inre konflikter, och det är ett utmärkt tillfälle att göra just det.

Tillåt din pojkvän fatta sina egna beslut. Med det inte sagt att du behöver flytta ihop med honom precis nu.