• Anonym (Arg)
    Mon 12 Aug 2019 12:12
    1871 visningar
    57 svar
    57
    1871

    Orolig för att blivande sambo ska sluta jobba...

    Min pojkvän och jag har varit tillsammans ett par år och börjat fundera på att flytta ihop. Efter ett samtal om hans jobb igår, börjar jag dock känna mig osäker på om det är rätt att göra det.

    Han säger att han inte längre trivs fullt ut på sitt jobb. Det är okej, säger han, men typ att det börjar bli "enformigt" och att han är osäker på hur han vill göra i fortsättningen. Han har jobbat där i lite mer än ett år, aldrig blivit fast anställd utan fått förlängt hela tiden. Hans nuvarande kontrakt gäller till början av nästa år och han har, enligt chefen, god chans att få mer förlängt om han vill.

    Men nu tvekar han alltså. Jag har varit tydlig med att jag har åsikten att man aldrig går från ett jobb utan att ha skaffat ett nytt först, så länge inte jobbet verkligen är för jävligt. Att det är "tråkigt" och att man blir less räcker inte som anledning, enligt mig. Min pojkvän kör argumentet "Det är inte rätt att tvinga sig kvar på en arbetsplats om man inte mår bra där" och verkar tycka att det är bättre att leva på A-kassa då. Trots att hans jobb inte är slitsamt, hans trivs med kollegor, chef och så vidare.

    Saken är att hans CV är helt värdelöst, så han kommer få svårt att få nytt jobb om han slutar nu. Innan detta jobb har han aldrig lyckats behålla ett jobb längre än ett år, ofta just för att han valt att sluta självmant. Han har dessutom ingen utbildning efter gymnasiet och har haft många perioder av arbetslöshet. Jag börjar fundera på om han ens ser jobb/sysselsättning som en självklarhet, eller om han tycker att han är duktig som jobbar över huvud taget och "värd" lite vila nu.

    Själv har jag fast jobb och studerar även för att få bättre möjligheter. Så det känns sådär att flytta ihop med någon som eventuellt kommer välja att bli en "slas-has", även om jag älskar honom. Förlåt, men jag är bara så less. Trodde han blivit seriös med detta jobb, men så visar han upp sin slappa sida igen.

    Vad ska jag göra för att få vett i honom? Vägra flytta ihop? Eller har han helt rätt och jag helt fel??

  • Svar på tråden Orolig för att blivande sambo ska sluta jobba...
  • ica
    Tue 13 Aug 2019 16:39
    #41
    Anonym (Br) skrev 2019-08-13 16:38:50 följande:
    Okej, men då har du iallafall tänkt på det. Som sagt om han bara är lat och inte vill göra rätt för sig är det fullt försteligt att du tvekar på att flytta ihop. Jag ville bara nämna måendet då det oftast glöms bort, många ses som lata och så när de egentligen mår dåligt eller är deprimerade. Det är ibland omöjligt att se för utomstående.

    I vilket fall som helst hoppas jag det löser sig, han låter ju vettig i övrigt. Men till syvende sist ska du ju göra vad som är rätt för dig själv.
    Klok synvinkel.
  • Bananb­öjaren
    Tue 13 Aug 2019 16:49
    #42
    +1

    Så han har ett jobb max ett år, sen blir han uttråkad och säger upp sig?
    Låter som att han borde bli egenföretagare istället. Att vara vanlig löneslav passar inte åt alla.

  • Anonym (ang ohälsa­)
    Tue 13 Aug 2019 17:04
    #43
    Anonym (Br) skrev 2019-08-13 16:38:50 följande:
    Okej, men då har du iallafall tänkt på det. Som sagt om han bara är lat och inte vill göra rätt för sig är det fullt försteligt att du tvekar på att flytta ihop. Jag ville bara nämna måendet då det oftast glöms bort, många ses som lata och så när de egentligen mår dåligt eller är deprimerade. Det är ibland omöjligt att se för utomstående.
    Med risk att låta krass är även ohälsa något man bör fundera över när det gäller att flytta ihop/bilda familj. Inte automatiskt välja bort (själv bildat familj med en man med kronisk ohälsa) men ta med i beräkningen. Ohälsa och funktionshinder  tenderar att slita  på ett förhållande vare sig de är psykiska eller fysiska och det är något man bör väga in, på samma sätt som det är klokt (anser jag som nu medelålders) att fundera över andra faktorer än kärleken, så som ekonomi, livsmål, syn på rollerna i familjen. En sak är om en mångårig partner blir sjuk men själv skulle jag skulle tänka mig väldigt noga för innan jag flyttade ihop med med någon som redan visat depressionstendenser. (Ser dock möjligen samboskap som något mer allvarligt/permanent än vad många yngre tycks göra.)
  • Anonym (Br)
    Tue 13 Aug 2019 17:26
    #44
    +1
    Anonym (ang ohälsa) skrev 2019-08-13 17:04:39 följande:
    Med risk att låta krass är även ohälsa något man bör fundera över när det gäller att flytta ihop/bilda familj. Inte automatiskt välja bort (själv bildat familj med en man med kronisk ohälsa) men ta med i beräkningen. Ohälsa och funktionshinder  tenderar att slita  på ett förhållande vare sig de är psykiska eller fysiska och det är något man bör väga in, på samma sätt som det är klokt (anser jag som nu medelålders) att fundera över andra faktorer än kärleken, så som ekonomi, livsmål, syn på rollerna i familjen. En sak är om en mångårig partner blir sjuk men själv skulle jag skulle tänka mig väldigt noga för innan jag flyttade ihop med med någon som redan visat depressionstendenser. (Ser dock möjligen samboskap som något mer allvarligt/permanent än vad många yngre tycks göra.)
    Absolut, om man dock säger sig älska personen kan jag tycka att man bör kämpa för att få denne på rätt köl igen, till en viss gräns givetvis. Det är dock väldigt svårt att veta om detta gäller TS kille, då man knappast kan diagnosisera någon via ett par textrader. Dock hoppas jag ändå på mer förståelse för folk som mår dåligt, det känns så lätt att sätta andra etiketter på folk nuförtiden, såsom "Lat".

    Det är en svår fråga egentligen, å ena sidan vill man ju planera in så att så mycket som möjligt stämmer, å andra sidan kan man inte alltid rå för känslorna man har för en annan person. Det märks ju inte minst på alla de trådar där trådskaparna beklagar sig över sin partnet av ena eller andra skälet, men stannar kvar då de innerst inne älskar dem.
  • Anonym (B)
    Tue 13 Aug 2019 17:53
    #45
    -1

    Tycker det är jättebra att du sett varningssignaler och tänkt på hur du vill att framtiden ska bli. Jag hade en sambo som var väldigt lik det du skriver. Han började sjukanmäla sig utan att vara sjuk och sedan när hans vik tog slut sökte han inga nya jobb på jättelänge utan satt hemma med minimal akassa och inga sparpengar. En del har ingen inneboende drivkraft att göra saker utan de arbetar för att de inte kan hitta en annan utväg. Sedan när de väl hittar ett sätt att komma undan så tar de chansen oavsett hur omoraliskt det är och oavsett om det blir så att andra människor blir lidande. De är nog egentligen hemmasittare som tvingats ut i arbetslivet. Extra stor varning om det är en spelintresserad person.

  • Anonym (ang ohälsa­)
    Tue 13 Aug 2019 18:10
    #46
    Anonym (Br) skrev 2019-08-13 17:26:57 följande:
    Absolut, om man dock säger sig älska personen kan jag tycka att man bör kämpa för att få denne på rätt köl igen, till en viss gräns givetvis.
    Med ålder och erfarenhet har jag blivit lite krassare där. Den där djupa kärleken och samhörigheten brukar komma först efter några år. Innan dess är man bara förälskad och besatt. Att i det skedet göra valet att binda upp sig till och vända ut och in på sig själv för att stötta någon med handikappande ohälsa behöver inte vara fel, men jag tror många inte tänker över vad sådant kan innebära för relationen och det gemensamma livet. Det gäller förstås andra faktorer hos parterna också.
    Anonym (Br) skrev 2019-08-13 17:26:57 följande:
    ... Det märks ju inte minst på alla de trådar där trådskaparna beklagar sig över sin partnet av ena eller andra skälet, men stannar kvar då de innerst inne älskar dem.
    Ibland känns det mest som att den som beklagar sig älskar en bild av hur partnern skulle kunna vara om han ändrade sig snarare än hur han verkligen är.

  • Tue 13 Aug 2019 19:43
    #47
    +2

    Efter att ha funderat ett tag på TS frågeställning har jag kommit fram till mitt svar.

    Alla får, och till och med bör, följa sin egen riktstjärna i livet. Det finns inget rätt och fel när det gäller TS pojkväns val. Har man bilden av att möjligheterna att få ett jobb är tufft och svårt, är det säkert klokt att vara lite försiktig. Har man däremot en övertygad tro på att man kan klara det på ett eller annat sätt, kanske man ska ta steget.

    Kanske TS man har andra drömmar som han behöver testa. Kanske han känner intuitivt att han är på väg mot någonting dåligt och är beredd att leva tufft för att uppnå något annat. Väljer han att säga upp sig då behöver TS i sin tur förhålla sig till hans val.

    Att kalla pojkvännen för latmask är väldigt förhastat och fel, tycker jag. Man behöver inte nödvändigtvis vara en latmask för att man ännu inte har hittat sitt kall i livet. Livet är för kort för att slösas bort på vägar som inte leder dit man vill. Naturligtvis kan pojkvännen vara en latmask, men det vet inte vi med den lilla informationen vi fått. Men även latmaskar ska få göra sina val och sina misstag i livet.

    Sen finns det några damer här i tråden som identifierar sig med TS. De har en man som varit arbetslös och de är inte nöjda med deras situation. Det är bra att de tar upp sig själva som exempel på hur det kan gå. Dock är det också deras val att stanna kvar med sin man eller lämna. Och de gör fel när de självsäkert säger vad som är bäst för andra, bara för att det gått illa för dem, som de tycker.

  • Anonym (B)
    Tue 13 Aug 2019 22:53
    #48
    -1 +1
    jrockyracoon skrev 2019-08-13 19:43:07 följande:

    Efter att ha funderat ett tag på TS frågeställning har jag kommit fram till mitt svar.

    Alla får, och till och med bör, följa sin egen riktstjärna i livet. Det finns inget rätt och fel när det gäller TS pojkväns val. Har man bilden av att möjligheterna att få ett jobb är tufft och svårt, är det säkert klokt att vara lite försiktig. Har man däremot en övertygad tro på att man kan klara det på ett eller annat sätt, kanske man ska ta steget.

    Kanske TS man har andra drömmar som han behöver testa. Kanske han känner intuitivt att han är på väg mot någonting dåligt och är beredd att leva tufft för att uppnå något annat. Väljer han att säga upp sig då behöver TS i sin tur förhålla sig till hans val.

    Att kalla pojkvännen för latmask är väldigt förhastat och fel, tycker jag. Man behöver inte nödvändigtvis vara en latmask för att man ännu inte har hittat sitt kall i livet. Livet är för kort för att slösas bort på vägar som inte leder dit man vill. Naturligtvis kan pojkvännen vara en latmask, men det vet inte vi med den lilla informationen vi fått. Men även latmaskar ska få göra sina val och sina misstag i livet.

    Sen finns det några damer här i tråden som identifierar sig med TS. De har en man som varit arbetslös och de är inte nöjda med deras situation. Det är bra att de tar upp sig själva som exempel på hur det kan gå. Dock är det också deras val att stanna kvar med sin man eller lämna. Och de gör fel när de självsäkert säger vad som är bäst för andra, bara för att det gått illa för dem, som de tycker.


    Tyvärr är det så att det är onaturligt att inte ha en drivkraft att försörja sig, oavsett om man har ett kall eller inte. Jag känner många musiker och konstnärer som trots att de har ett kall aldrig lyckats tjäna pengar på sitt kall utan jobbar med helt andra andra saker istället. Det är nämligen så att de flesta som lärt sig spela gitarr hyfsat eller måla vackra landskap aldrig kommer tjäna några pengar på det.

    För de allra flesta är det inget konstigt med att jobba hårt så att man har mat på bordet men för ett fåtal människor så är det tvärtom så att de inte har någon motivation alls att försörja sig. Då är det lätt att förstå att de har mycket svårt att acceptera att de ska välja att jobba istället för att låta en annan person betala räkningarna.
  • Anonym (...)
    Wed 14 Aug 2019 08:26
    #49
    -1
    Anonym (B) skrev 2019-08-13 22:53:46 följande:

    Tyvärr är det så att det är onaturligt att inte ha en drivkraft att försörja sig, oavsett om man har ett kall eller inte. Jag känner många musiker och konstnärer som trots att de har ett kall aldrig lyckats tjäna pengar på sitt kall utan jobbar med helt andra andra saker istället. Det är nämligen så att de flesta som lärt sig spela gitarr hyfsat eller måla vackra landskap aldrig kommer tjäna några pengar på det.

    För de allra flesta är det inget konstigt med att jobba hårt så att man har mat på bordet men för ett fåtal människor så är det tvärtom så att de inte har någon motivation alls att försörja sig. Då är det lätt att förstå att de har mycket svårt att acceptera att de ska välja att jobba istället för att låta en annan person betala räkningarna.


    +1. Instämmer helt.
  • Anonym (Arg) Trådstartaren
    Wed 14 Aug 2019 10:03
    #50
    -1

    Angående att han skulle planera att som eventuellt arbetslös leva på mig, så är det inte det som oroar mig. Har förut varit med om att ex/dejter utnyttjat min inkomst när de själva inte kunnat ta hand om sin ekonomi, är numera väldigt vaksam på såna beteenden och har aldrig märkt sådana tendenser hos min nuvarande kille under vår tid tillsammans. Han är tvärtom väldigt noga med sin ekonomi och tyvärr tjänar han rätt dåligt, vilket innebär att han inte skulle förlora jättemycket på att sluta jobba - därav kanske det på ett sätt är förståeligt att hans arbetsmotivation inte är skyhög.

    Det som främst oroar mig är hur hans egna hälsa ska bli om han hamnar utanför arbetsmarknaden igen. Han verkar liksom inte ha någon plan framåt. Tror inte hans tanke är att han ska leva på a-kassa hela sitt liv, men han verkar inte förstå hur svårt det kan bli för honom att få jobb igen. Ingen kommer att dyka upp och ge honom ett arbete med hög lön plötsligt bara sådär, utan att han kämpar lite för det. Risken är att han kommer att sitta hemma hela dagarna, inte göra något och bli nedstämd till slut. Han är redan allmänt negativ som läget är nu och jag tror inte det kommer att förbättras av att inte ha något att göra alls om dagarna. Han har inga särskilda intressen utanför jobbet heller.

    Sedan känns det ärligt talat så jobbigt att vara med någon som inte har samma "driv" som jag själv. Jag menar inte att jag är någon karriärmänniska, men jag trivs så bra med mitt jobb och mina studier. Ser fram emot att få jobba med det jag utbildar mig till, även om det inte kommer att ge någon skyhög inkomst. Det känns så svårt om jag ska leva ihop med någon som mest ser ett jobb som en inkomst och att om lönen inte är hög, så kan man likagärna vara hemma. Om det nu är så han tänker.

    Nu verkar det förvisso som att han tänker fortsätta på jobbet. Men han kan ju ändra sig när som helst, så känns bara så otryggt.. Och hur som så är det också jobbigt att han inte heller trivs med sin arbetssituation i nuläget samt att han har en så negativ inställning. Den kväver mig en hel del i mitt i övriga rätt trivsamma liv.

    Sedan har min kille såklart rätt att göra och känna vad han vill. Jag kan inte tvinga honom att tänka som jag. Men tyvärr har han haft en hel del negativa perioder under vårt förhållande, där jag har tagit rollen som den som ska försöka ge positiva tankar och visa vägen framåt. Nu vet jag inte om jag kommer att orka det mer, börjar känna mig påverkad av det.

  • Wed 14 Aug 2019 13:53
    #51
    -1
    Anonym (Arg) skrev 2019-08-14 10:03:39 följande:

    Angående att han skulle planera att som eventuellt arbetslös leva på mig, så är det inte det som oroar mig. Har förut varit med om att ex/dejter utnyttjat min inkomst när de själva inte kunnat ta hand om sin ekonomi, är numera väldigt vaksam på såna beteenden och har aldrig märkt sådana tendenser hos min nuvarande kille under vår tid tillsammans. Han är tvärtom väldigt noga med sin ekonomi och tyvärr tjänar han rätt dåligt, vilket innebär att han inte skulle förlora jättemycket på att sluta jobba - därav kanske det på ett sätt är förståeligt att hans arbetsmotivation inte är skyhög.

    Det som främst oroar mig är hur hans egna hälsa ska bli om han hamnar utanför arbetsmarknaden igen. Han verkar liksom inte ha någon plan framåt. Tror inte hans tanke är att han ska leva på a-kassa hela sitt liv, men han verkar inte förstå hur svårt det kan bli för honom att få jobb igen. Ingen kommer att dyka upp och ge honom ett arbete med hög lön plötsligt bara sådär, utan att han kämpar lite för det. Risken är att han kommer att sitta hemma hela dagarna, inte göra något och bli nedstämd till slut. Han är redan allmänt negativ som läget är nu och jag tror inte det kommer att förbättras av att inte ha något att göra alls om dagarna. Han har inga särskilda intressen utanför jobbet heller.

    Sedan känns det ärligt talat så jobbigt att vara med någon som inte har samma "driv" som jag själv. Jag menar inte att jag är någon karriärmänniska, men jag trivs så bra med mitt jobb och mina studier. Ser fram emot att få jobba med det jag utbildar mig till, även om det inte kommer att ge någon skyhög inkomst. Det känns så svårt om jag ska leva ihop med någon som mest ser ett jobb som en inkomst och att om lönen inte är hög, så kan man likagärna vara hemma. Om det nu är så han tänker.

    Nu verkar det förvisso som att han tänker fortsätta på jobbet. Men han kan ju ändra sig när som helst, så känns bara så otryggt.. Och hur som så är det också jobbigt att han inte heller trivs med sin arbetssituation i nuläget samt att han har en så negativ inställning. Den kväver mig en hel del i mitt i övriga rätt trivsamma liv.

    Sedan har min kille såklart rätt att göra och känna vad han vill. Jag kan inte tvinga honom att tänka som jag. Men tyvärr har han haft en hel del negativa perioder under vårt förhållande, där jag har tagit rollen som den som ska försöka ge positiva tankar och visa vägen framåt. Nu vet jag inte om jag kommer att orka det mer, börjar känna mig påverkad av det.


    Vad i hela världen ska du med denna man till? Vill inte jobba (nej, det vill han uppenbarligen inte!). Har inga intressen. Tror att stekta sparvar ska flyga in i hans mun utan minsta egen ansträngning. Ingen drive - du tror att han löper risk att bli hemmasittare och deprimerad. Ni verkar ha extremt olika värderingar. Spring åt andra hållet! Er gemensamma framtid tror inte jag på.
  • Wed 14 Aug 2019 17:49
    #52
    -1
    Anonym (Arg) skrev 2019-08-14 10:03:39 följande:

    Angående att han skulle planera att som eventuellt arbetslös leva på mig, så är det inte det som oroar mig. Har förut varit med om att ex/dejter utnyttjat min inkomst när de själva inte kunnat ta hand om sin ekonomi, är numera väldigt vaksam på såna beteenden och har aldrig märkt sådana tendenser hos min nuvarande kille under vår tid tillsammans. Han är tvärtom väldigt noga med sin ekonomi och tyvärr tjänar han rätt dåligt, vilket innebär att han inte skulle förlora jättemycket på att sluta jobba - därav kanske det på ett sätt är förståeligt att hans arbetsmotivation inte är skyhög.

    Det som främst oroar mig är hur hans egna hälsa ska bli om han hamnar utanför arbetsmarknaden igen. Han verkar liksom inte ha någon plan framåt. Tror inte hans tanke är att han ska leva på a-kassa hela sitt liv, men han verkar inte förstå hur svårt det kan bli för honom att få jobb igen. Ingen kommer att dyka upp och ge honom ett arbete med hög lön plötsligt bara sådär, utan att han kämpar lite för det. Risken är att han kommer att sitta hemma hela dagarna, inte göra något och bli nedstämd till slut. Han är redan allmänt negativ som läget är nu och jag tror inte det kommer att förbättras av att inte ha något att göra alls om dagarna. Han har inga särskilda intressen utanför jobbet heller.


    Har han inte ens fattat det mest grundläggande? Vem anställer en arbetsgivare, den som hela tiden har jobbat (må vara med lågavlönade/okvalificerade jobb) eller den som har stora luckor i sitt CV då han varit frivilligt arbetslös? Det är alltså all anledning att stanna kvar även på lågavlönade jobb tills dess man hittat ett bättre el börjat på en utbildning för att få ett bättre jobb.

    Nej, din kille verkar varken ha tillräckligt driv för att jobba eller studera. En riktig slacker, kanske begåvad men för slö för att utnyttja den.

    Om han är deprimerad borde han gå till en läkare.

    Hur du pratat med honom att du är orolig för att ni har för olika inställningar till jobbet för att passa ihop?
  • Wed 14 Aug 2019 20:00
    #53
    Anonym (B) skrev 2019-08-13 22:53:46 följande:
    Tyvärr är det så att det är onaturligt att inte ha en drivkraft att försörja sig, oavsett om man har ett kall eller inte. Jag känner många musiker och konstnärer som trots att de har ett kall aldrig lyckats tjäna pengar på sitt kall utan jobbar med helt andra andra saker istället. Det är nämligen så att de flesta som lärt sig spela gitarr hyfsat eller måla vackra landskap aldrig kommer tjäna några pengar på det.

    För de allra flesta är det inget konstigt med att jobba hårt så att man har mat på bordet men för ett fåtal människor så är det tvärtom så att de inte har någon motivation alls att försörja sig. Då är det lätt att förstå att de har mycket svårt att acceptera att de ska välja att jobba istället för att låta en annan person betala räkningarna.
    Det är måhända onormalt att välja sin egen väg utan att stirra sig blind på vad såna som du tycker. Onaturligt vet jag inte vad du lägger i det ordet. Tror att ha ett jobb inte är naturligt utifrån vad naturen beträffar. Konceptet jobb är en mänsklig konstruktion, och kan därför inte alls betecknas som naturlig utifrån meningen härstamma eller vara i samklang med naturen.

    Vad det än är man väljer att lägga sitt fokus på, oavsett om det är att bli filmstjärna eller bli en entreprenör så får man räkna med att man kanske inte kommer kunna ha det som heltidsjobb. Men det innebär inte att man inte kan försöka. En sak är säker, om man inte satsar tid och engagemang och tar det på allvar, kommer man aldrig lyckas.

    Sedan tror jag att man jobbar hårdare om man jobbar med något som känns meningsfullt för en själv och som harmonierar med sina egna mål. Har man ett tryggt och fint jobb, men det känns fel i magen, kan det ibland vara hälsosamt att lyssna på sin känsla och försöka komma underfund med varifrån den kommer. Ibland är det rätt att lämna det trygga och satsa på något som är vansinnigt i andras ögon.

    Om man hela tiden gör val som gör en trygg, blir man sannolikt trygg, men kan få det ganska tråkigt och missa lite av livet. Om man vägrar att acceptera att ha det tråkigt på sitt jobb, kommer man sannolikt efter ett tag landa i en arbetssituation som är rätt för den en och där man trivs.

    Var och en prioriterar utefter sina egna behov. Inget är fel och inget är rätt, men vilka val man än gör kommer man att behöva leva med konsekvenserna.

    Sen finns det ju personer som inte tänker långsiktigt och väljer utifrån det som känns rätt för stunden. Det beteendet kan jag hålla med om ger ofta dålig utdelning. Att vara ihärdig angående sina långsiktiga mål även om det är jobbigt ibland tror jag är en vinnande strategi.
  • Wed 14 Aug 2019 20:20
    #54
    +2
    Anonym (Arg) skrev 2019-08-14 10:03:39 följande:

    Angående att han skulle planera att som eventuellt arbetslös leva på mig, så är det inte det som oroar mig. Har förut varit med om att ex/dejter utnyttjat min inkomst när de själva inte kunnat ta hand om sin ekonomi, är numera väldigt vaksam på såna beteenden och har aldrig märkt sådana tendenser hos min nuvarande kille under vår tid tillsammans. Han är tvärtom väldigt noga med sin ekonomi och tyvärr tjänar han rätt dåligt, vilket innebär att han inte skulle förlora jättemycket på att sluta jobba - därav kanske det på ett sätt är förståeligt att hans arbetsmotivation inte är skyhög.

    Det som främst oroar mig är hur hans egna hälsa ska bli om han hamnar utanför arbetsmarknaden igen. Han verkar liksom inte ha någon plan framåt. Tror inte hans tanke är att han ska leva på a-kassa hela sitt liv, men han verkar inte förstå hur svårt det kan bli för honom att få jobb igen. Ingen kommer att dyka upp och ge honom ett arbete med hög lön plötsligt bara sådär, utan att han kämpar lite för det. Risken är att han kommer att sitta hemma hela dagarna, inte göra något och bli nedstämd till slut. Han är redan allmänt negativ som läget är nu och jag tror inte det kommer att förbättras av att inte ha något att göra alls om dagarna. Han har inga särskilda intressen utanför jobbet heller.

    Sedan känns det ärligt talat så jobbigt att vara med någon som inte har samma "driv" som jag själv. Jag menar inte att jag är någon karriärmänniska, men jag trivs så bra med mitt jobb och mina studier. Ser fram emot att få jobba med det jag utbildar mig till, även om det inte kommer att ge någon skyhög inkomst. Det känns så svårt om jag ska leva ihop med någon som mest ser ett jobb som en inkomst och att om lönen inte är hög, så kan man likagärna vara hemma. Om det nu är så han tänker.

    Nu verkar det förvisso som att han tänker fortsätta på jobbet. Men han kan ju ändra sig när som helst, så känns bara så otryggt.. Och hur som så är det också jobbigt att han inte heller trivs med sin arbetssituation i nuläget samt att han har en så negativ inställning. Den kväver mig en hel del i mitt i övriga rätt trivsamma liv.

    Sedan har min kille såklart rätt att göra och känna vad han vill. Jag kan inte tvinga honom att tänka som jag. Men tyvärr har han haft en hel del negativa perioder under vårt förhållande, där jag har tagit rollen som den som ska försöka ge positiva tankar och visa vägen framåt. Nu vet jag inte om jag kommer att orka det mer, börjar känna mig påverkad av det.


    Har du någon förståelse för en person som söker efter något meningsfullt i livet, vilket jag tolkar det som att din sambo gör? Utifrån din beskrivning verkar det som om han inte är helt säker på vad han vill få ut av livet, även om han har lite tankar, Han vet dock säkert att han inte är nöjd med det arbete han har nu.

    Om han inte hade dig eller någon annan som påverkade hans val skulle han kanske tumla runt lite i livets tombola, hoppa på än det en och än det andra, och till slut kanske hitta något som han tyckte var kul och meningsfullt. Du har inte samma problem, du har ett tydligt mål som du jobbar mot - och är därför glad och nöjd.

    Vad skulle hända om du lade din sambos val av framtid i hans egen hand, och du valde att uppskatta honom för den person han är, och de kvalitéer han har? Om det visar sig att han aldrig hittar en sysselsättning som passar honom och blir långtidsarbetslös och du tycker att det är motbjudande, får du väl göra slut med honom när det händer. 

    Jag tänker att du behöver lägga ansvaret på honom. Både vad gäller hans val av framtid och också av att hantera sina negativa känslor och sin ev. depression. Du ska inte vara hans mamma, låt honom växa med ansvaret att ta hand om sina eget känsloliv.

    Sedan tänker jag också att er skilda syn på arbete är något som är ett problem i er relation. Men det kan vara en fördel också, kanske hans mer avslappnade attityd kan dämpa dig i din syn och få dig att öppna ögonen för andra viktiga saker i livet. Samtidigt kan ditt driv och behov av trygghet vara bra för din kille att ta del av. Ni kan välja att dra nytta av varandras synsätt, men det kräver att ni båda visar respekt för den andre. När du pratar om din pojkvän kan jag se små nyanser av förlorad respekt och det är nog bra om du istället börjar respektera honom och hans värderingar om vad som är viktigt i livet. 
  • Anonym (håhåj­aja)
    Wed 14 Aug 2019 20:28
    #55
    +1

    Några av de mest balanserade och vänliga människor jag känner är som din sambo.

  • Wed 14 Aug 2019 20:32
    #56
    Anonym (Arg) skrev 2019-08-12 12:47:38 följande:

    Tack! Då vet jag att jag inte tänker helt uppe i det blå i alla fall. Kommer nog säga något i stil med "Så länge din arbetssituation inte är stabil eller du visar upp en stabil plan, kommer det inte bli tal om ihopflyttning för min del. Jag vill känna trygghet när jag blir sambo.

    Det som förvånar mig är att han är så klok och seriös när det gäller i princip allt annat. Han är också riktigt omtyckt på sitt jobb, sköter det bra, har avancerat upp mycket sedan han började och har goda möjligheter att fottsätta göra det. Så jag förstår inte varför han ens har tankar på att slänga bort en sån chans, bara för att det står lite still nu. Blir inte klok på hur han tänker. Tyvärr visar flera i hans familj och bekantskapskrets upp samma (och till och med värre) oseriöshet och gissar på att det kanske därför blivit någon slags normalitet för honom.


    Jag tycker spontant också du ska vara försiktig. En arbetsskygg människa är bara jobbig att leva med och flyttar ni ihop ovh du drar in pengar så lär väl hans motivation sänkas mer. Det är ett svårare beslut att sparka ut en bostadslös och arbetslös person än att säga nej till att flytta ihop. Sög därför nej till att flytta ihop nu.

    Funderar också på om han kan må dåligt på något sätt. Typ känner press eller ångest som smyger sig på efter ett tag på ett jobb. Han kanske har något att bearbeta? Kan du få honom att prata med någon för att reda ut sina tankar och resonera med om framtiden, planer, mål och hur han egentligen mår?
  • Anonym (B)
    Wed 14 Aug 2019 23:57
    #57
    jrockyracoon skrev 2019-08-14 20:00:59 följande:

    Det är måhända onormalt att välja sin egen väg utan att stirra sig blind på vad såna som du tycker. Onaturligt vet jag inte vad du lägger i det ordet. Tror att ha ett jobb inte är naturligt utifrån vad naturen beträffar. Konceptet jobb är en mänsklig konstruktion, och kan därför inte alls betecknas som naturlig utifrån meningen härstamma eller vara i samklang med naturen.

    Vad det än är man väljer att lägga sitt fokus på, oavsett om det är att bli filmstjärna eller bli en entreprenör så får man räkna med att man kanske inte kommer kunna ha det som heltidsjobb. Men det innebär inte att man inte kan försöka. En sak är säker, om man inte satsar tid och engagemang och tar det på allvar, kommer man aldrig lyckas.

    Sedan tror jag att man jobbar hårdare om man jobbar med något som känns meningsfullt för en själv och som harmonierar med sina egna mål. Har man ett tryggt och fint jobb, men det känns fel i magen, kan det ibland vara hälsosamt att lyssna på sin känsla och försöka komma underfund med varifrån den kommer. Ibland är det rätt att lämna det trygga och satsa på något som är vansinnigt i andras ögon.

    Om man hela tiden gör val som gör en trygg, blir man sannolikt trygg, men kan få det ganska tråkigt och missa lite av livet. Om man vägrar att acceptera att ha det tråkigt på sitt jobb, kommer man sannolikt efter ett tag landa i en arbetssituation som är rätt för den en och där man trivs.

    Var och en prioriterar utefter sina egna behov. Inget är fel och inget är rätt, men vilka val man än gör kommer man att behöva leva med konsekvenserna.

    Sen finns det ju personer som inte tänker långsiktigt och väljer utifrån det som känns rätt för stunden. Det beteendet kan jag hålla med om ger ofta dålig utdelning. Att vara ihärdig angående sina långsiktiga mål även om det är jobbigt ibland tror jag är en vinnande strategi.


    Att försörja sig själv behöver inte betyda att vara anställd. Man kan vara självförsörjande bonde eller daytrader eller gatumusikant men att inte ha ett intresse i att tillse sin egen överlevnad är högst onaturligt. Om man inte har ett meningsfullt arbete kan man arbeta för att överleva samtidigt som man utvecklar det man brinner för. Men oftast är det så med de som är arbetsskygga att de även lägger ytterst lite energi på att komma nånstans i andra avseenden också.
Svar på tråden Orolig för att blivande sambo ska sluta jobba...