ÄR allting mitt fel? Jag börjar tappa hoppet om allt

Aha, visst var det du som skrev en tråd om att du inte fick sex från din man. Ni skickade sms till varandra, och att mannen var kall och jobbade som läkare?

I den tråden fick du inte så mycket sympati som här. När du visat dina sms framkom det att ditt sätt att kommunicera innehöll väldigt många anklagelser.

Iaf. Ni verkar ha problemet att ni har olika temperament och läggning. Han verkar vara ganska undvikande - stel, formell och visar inte så mycket känslor fysiskt. Du verkar tvärtom vara i ett stort behov av fysisk närhet och få mycket bekräftelse.

Det här gör att ni krockar, även om ni båda kanske faktiskt älskar varandra och försöker visa det på ert sätt. Han drar sig undan när det krisar och blir kylig, det är hans sätt att hantera en kris. Du däremot blir rädd när han drar sig undan och blir ännu mer på och kräver att han ska visa mer känslor, vilket då får honom att dra sig undan ännu mer, o.s.v.

Det handlar givetvis om ert sätt att kommunicera. Utan kommunikation kommer ni aldrig att kunna hantera era olikheter. Och det handlar då om att ni behöver lära er att prata utifrån era egna behov, och önskningar utan att börja anklaga den andre. Båda behöver försöka säga saker som: "Jag skulle vilja...", "Jag känner att" eller "Jag upplever att" istället för: "Du ska jämnt..." eller "Typiskt dig som ..."

Jag tänker att ni har två realistiska val. Antingen går ni i familjeterapi och bestämmer er för att kämpa er igenom det här, eller så väljer ni att separera. Ibland är faktiskt separation ett bra alternativ. Det möjliggör för er båda att hitta någon som ni är mer kompatibla med - särskilt kommunikationsmässigt.

Att gå i familjeterapi är också väldigt givande, och det kan man göra även om man väljer skilsmässa för att reda ut sina känslor och få ett bra avslut.

Jag är inte oraklet i Delfi som har svar på alla dina frågor.

Det är omöjligt att säga vilka sätt att framföra din frustration till din man som fungerar, och vilka som inte gör det (och om det finns något sätt som fungerar alls). Men ok, jag ger dig ett förslag.

1. Det brukar sällan vara lyckat att komma med viktig information när man bråkar och båda är i affekt. Testa därför att föra ämnet på tal när ni båda är på bra humör. Skriv ned dina känslor, eller diskutera dem med någon annan tills ni får ett bättre läge.

2. Som jag var inne på tidigare. Uttryck hur du upplever saken, och inte gå in på anklagelser om vad han gör för fel. 

3. Tala med lugn och saklig röst, utan anklagelse i rösten. Vänd dig inte mot honom utan försök stå axel mot axel med honom och titta åt samma håll som honom, d.v.s. ögonkontakt kan verka aggressivt och avskräckande.

4. Börja med att säga något positivt (och ärligt). Säg exempelvis: "Jag är så glad över att du finns i mitt liv, jag blir så glad och lättad när du handlar åt oss på lördagarna..." eller vad som helst som du kan stå för.

5. Framställ din önskan som att han skulle kunna göra dig en tjänst. Ex.vis. "Det är en sak som jag önskar att du skulle kunna göra för mig. Jag skulle vilja att du lyssnar nu när jag berättar hur jag kände det i torsdags när vi bråkade. Det skulle verkligen göra mig glad om du gjorde det för mig. Tror du att du kan det?

6. Det kan nog vara klokt att ni kommer överens om att han bara ska lyssna och får kommentera efteråt. Annars finns det risk för att han avbryter dig, och det blir bråk och tjafs.

Sen berättar du hur du upplevde situationen genom att använda "jag"-meningar och utan att gå in på anklagelser.

7. Sedan är det hans tur att berätta hur han upplevde situationen (om han vill). Då är det din tur att lyssna.

8. Slutligen kan ni kanske fråga er vilka slutsatser ni kan dra av situationen. Du kan försöka komma på vad du kan göra för att avhjälpa sådana situationer, och han kan kanske komma på något som han kan försöka göra.

Du frågar om ni kan göra något bra av situationen? Ja, givetvis. Om man lyckas nå samförstånd i konflikter och lyckas lösa dem hjälpligt står man sedan starkare inför kommande strider. Problemet blir när man kör fast och inte kommer vidare i konflikterna. Då behöver man ta hjälp utifrån eller göra slut. Att leva i en destruktiv relation är inte ett alternativ.

I ert fall är det just kommunikationen som inte fungerar. Det slår extra hårt på en relation. Om man kan förmedla känslor och tankar till varandra utan att det ständigt leder till konflikter, har man en plattform att lösa konflikter med. Utan den plattformen blir det väldigt mycket svårare.

Jag tror att han kommer reagera negativt på det här brevet. Du fokuserar väldigt mycket på skilsmässa och lite på konkreta lösningar. Du säger lite om vad du vill uppnå med relationen. Jag tänker att det är strategiskt smart att ge en mer positiv bild.

Om jag skulle skriva brevet skulle det låta såhär:

Jag gör här ett försök att kommunicera med dig via mail. Jag tror att vi kanske kan komma framåt i det här.

Jag har funderat mycket på vår situation. Jag ser det som att vi har ett kommunikationsproblem. Jag vill prata om mina känslor när jag inte mår bra i relationen och du verkar vilja gå ifrån och blir otillgänglig. Det går jag igång på och blir kanske ännu mer på. Och då drar du dig undan ännu mer, upplever jag.

Men jag ser stora kvalitéer hos dig. Jag beundrar dig för din hängivenhet för ditt jobb, exempelvis. Och jag känner att jag fortfarande älskar dig. Jag vill försöka komma fram till en lösning på våra problem. Och allt mynnar i att vi behöver en plattform för att kommunicera. Lyckas vi nå varandra bättre i kommunikationen kommer vi kanske kunna lösa problemen. Gör vi inte det, tror jag faktiskt att vi behöver göra slut.

Är du villig att börja jobba på problemet, hitta lösningar tillsammans med mig och  leva en bra framtid tillsammans?

Vi behöver sätta oss ner och verkligen prata. Prata som i att förstå  varandra, vad som leder till vad, vad du behöver från mig och jag från dig. Verkligen Nå varandra. Vi behöver också aktivt jobba på vår intimitet - vi kan börja lite försiktigt med att kramas en gång i veckan. Vi kan göra något bara vi två, och prata och lyssna på varandra.

Jag älskar dig!

Som du märker är jag tydlig med konsekvenserna om han inte vill samarbeta, men det genomsyrar inte brevets anda. Jag tror inte att du behöver fråga honom mer om han vill satsa på relationen - det har han ju redan sagt att han vill. Och nu är det dags för honom att visa det i handling. Genom att fullfölja det som står i brevet, att kämpa med kommunikationen.

Det är bra att du skriver brev till honom. Men jag vill också trycka på att ni har ännu större chanser att få en bättre relation genom familjeterapi. Fundera över den möjligheten. Om inte din partner vill gå, kan du faktiskt gå själv utan honom!

Den här tråden visar hur folk på FL lätt drar felaktiga slutsatser utifrån en partsinlaga. I en annan tråd av TS, har folk större sympati för TS man efter att ha tagit del av deras konversation och fått bättre inblick i deras kommunikationsproblem. I den här tråden har folk hakat upp sig på att TS man är det största problemet, och att ingen kan leva med en sådan person, tycks ni mena.

Jag kan förstå TS frustration när hon inte får känslomässig och fysisk närhet från mannen, men jag kan också förstå mannen som antagligen känner sig som att han hamnar i ett slagfält i diskussionerna med TS, och antagligen omedvetet blir kall och avståndstagande.

Det är så trist att två fina människor faktiskt kan tala helt förbi varandra, trots goda intentioner från båda. Det är lite så jag ser det i detta fallet.

Dock kan man ge TS extra kredit för att hon är öppen för att hitta lösningar, och ändra sitt beteende. Hennes man verkar vara mer innesluten och mindre lösningsorienterad. Jag tror att han känner prestationsångest för att sexet inte fungerar och känner en väldig press från TS att få igång sexlivet. Han blir låst och känner sig kanske anklagad varje gång TS tar upp sitt krav på närhet och intimitet. Han har dessutom svårt att sätta ord på sina känslor. Han behöver lära sig att bli bättre på att kommunicera sina känslor och tankar.

Jag upplever TS som en känslomänniska. Det gör att hon blir extremt kärleksfull och kan ge mycket värme och närhet. Men vid bråk får hon, som jag uppfattar det snabbt starka känslor av övergivenhet och desperation. TS behöver försöka hålla tillbaka sitt behov av att omedelbart få bekräftelse vid konflikter. Hon behöver lära sig att härbärgera sina känslor en del. Hon kan antagligen upplevas som väldigt på och klängig när hon direkt vid konflikter vill börja diskutera och reda ut. Hennes man fungerar sannolikt tvärtom och behöver få gå undan och bearbeta lite själv innan han är beredd att prata mer om det och lösa konflikten.

Så uppfattar iaf jag det, TS, kan säkert dementera eller bekräfta.

Därtill tycker jag att du gör fel som förkastar skriftlig kommunikation som en väg framåt. Ibland kan sådan kommunikation fungera väldigt bra i relationer. Det är en bra approach av TS att försöka med det. Kanhända den kommunikation fungerar bättre än öga mot öga  då sådana diskussioner dem emellan lätt tycks sluta med bråk, då de pratar förbi varandra och provocerar varandra.

Du har rätt i att det är förkastligt att säga att en person inte är värd något. Men det är svårt att ens veta vad han menade med det, och i vilken kontext det sades, när man får det lösryckt. Kanske TS kan hjälpa oss och fylla i luckorna där.

I den här andra tråden, kallade mannen TS beteende för motbjudande, men hon tolkade det som att han menade att hon var motbjudande. Det var alltså ett missförstånd i kommunikationen. Så blir det ibland, eller också kanske man slänger ur sig något elakt i ett bråk. Det är mänskligt, och kan inte med automatik kallas för psykisk misshandel eller manipulation. Men visst, händer det regelbundet och är ensidigt och oprovocerat så är det absolut en form av psykisk misshandel. 

www.familjeliv.se/forum/thread/79776594-hade-ni-kunnat-leva-med-er-man-om-han-kallade-er-motbjudande/3

Jag råder dig att läsa den andra tråden, så kanske du får en mer nyanserad bild. 

Jag försvarar inte ett dåligt beteende. Däremot så tycker jag mig se att de främst har ett kommunikationsproblem som de båda har ansvar för att lösa.

Jag bryr mig inte om vilket kön det är på dem. De har problem och jag ger tips om hur de kan lösa dem efter bästa förmåga.

Jättekul! Jag tycker det är ett stort steg framåt att ni har lyckats enas i att ni har problem, men vill kämpa och försöka komma på lösningar tillsammans!

Fundera på vad det var som gjorde att han reagerade mer positivt den här gången och använd dig mer av sådant!

Jag håller med dig om att det är viktigt att kämpa. Även när det känns som mörkast finns det ändå hopp om att kunna vända en relation, man ska inte ge upp för lätt - särskilt om båda har kärlek till varandra, som du säger.

Jag blir väldigt glad av att höra att du blivit hjälpt av mina svar och att du tycker att jag uppfattade situationen som den var!