Otrohet, men från ett annat perspektiv

Ja, ok, jag kan förstå rädslan över att bli nummer två eller till och med förlora sin partner, men den risken finns ju alltid, och, skulle jag vilja påstå, den är ännu större om man förnekar partnern saker som den har ett behov av. Samma sak med konkurrens om tid - det gäller ju allting, men man säger ju inte "du får inte ha några hobbies, för de innebär att jag får mindre tid med dig". 

Känslan av att inte duga... är ju svårare att komma runt. Men varför ser man inte det som nånting man själv behöver jobba med, snarare än nånting som ens partner bara måste acceptera?

Tack för att bra, balanserat svar!!

Är det vad det kanske handlar om? Att de som inte kan tänka sig att tillåta sex vid sidan av befarar att partnern ska hitta någon den hellre har sex med? Jag för min del tror att fantasin om att någon annan är bättre än partnern är en större risk, verkligheten är aldrig lika spännande som förbjuden frukt.

Det här! Precis det hände när jag var monogam, jag behövde sluta känna, och det gick inte att sluta känna enbart lust till andra, all lust stängdes av för att jag skulle vara trogen. Det var jag i tjugo år. Det var hemskt, jag ville ju ha lust (till min man) men inget funkade!

Min man tröttnade på ett liv med oengagerat sex och föreslog ett öppet förhållande. Jag var helt förstörd över att inte duga, var fostrad till seriemonogami i ett samhälle där kvinnors sexualitet skammas hårt, jag hade ganska exakt samma känslor som alla motståndare till sex vid sidan av känner, uttryckte mig faktiskt ganska precis som du skriver. Jag trodde inte alls att ett öppet förhållande skulle vara en bra lösning annat än för honom. Men vi tenderar lösa problem och jag provar hellre än börjar dela upp barn och hushållsartiklar. Visade sig att han vill ha sex ibland, gärna med mig men om jag inte vill så går det bra med någon annan också, och jag är polyamorös. Nu när jag får känna allt jag känner utan skam har jag lust till min man också igen.

Jaha, så uppfattade du det. Jag håller inte heller med i ditt resonemang, men jag har förstått att det är något som händer. Uttryck som att gräset inte är grönare på andra sidan bygger ju på det tex, att människor har en tendens att tro att bara de fick något som ligger utom räckhåll blir allt perfekt. Förstår du hur jag menar?

Men nu pratade vi om risken att bli lämnad, inte om vad som är jobbigt för en, så här skrev jag:Ditt svar:handlar inte riktigt om den frågeställningen. Det handlade inte om huruvida det är smärtsamt att utsättas för, det handlade om vad jag uppfattade som en rädsla för att bli överträffad och lämnad, och där tror jag att fantasier/drömmar/önskningar om en otillåten person kan bli så påträngande att en person lämnar, i större utsträckning än jag tror att någon lämnar för hett sex med en kk.

I några år. Hur bestämde du det? Vi lever fortfarande i samma relation, men den är bättre nu, på fler sätt än bara sexuellt.

Menar du när någon blir riktigt kär i en annan person? Jag har alltid älskat fler personer, men inte haft eller velat ha sexuella relationer med dem. Naturligtvis handlar vårt val om att slippa skiljas! Vem vill lämna en person som en lever ett gott liv med, är bästa vän med och älskar? Och vem vill leva olycklig ens med den personen?

Jag fattar inte riktigt vad du menar här. Det var ju du som tog upp detta som ett argument? Du sa att en av anledningarna till att man inte vill att ens partner ska ha sex med nån annan är att risken då finns att man blir lämnad. Jag svarade då att den risken finns ju alltid, oavsett om man är exklusiv eller inte. Det sa jag alltså för att visa att detta inte är ett argument för varför man absolut vill vara exklusiv. 

Jaha, ok då fattar jag hur du menar. Så det du menade var inte att det är pga risken att man ska förlora sin partner som man inte vill att den ska ha sex med andra, utan att man inte vill hamna i en situation där det *känns* som att man ska förlora den.Fast det är det resonemanget jag inte förstår. Det är ju bara en enda ynka aspekt av allting man kan ha gemensamt. Bara för att man ser olika på just den biten innebär ju inte att man är olika i övrigt... jag förstår inte hur den detaljen kan tillåtas bli så stor att man anser att det överskuggar allt annat.Fast det finns många saker man väljer att göra med människor man älskar väldigt mycket, utan att det innebär att man inte kan göra dem med andra också. Om det du menar är att människor väljer att ha sex *enbart* med människor de älskar väldigt mycket kan jag däremot hålla med om att det är ett relevant argument. Eller rättare sagt, det hade varit relevant om det hade varit sant, men det är det ju inte, och det tror jag väl ändå inte att det är speciellt många som hävdar heller. Att kärlek leder till sexuell åtrå är det ju inget snack om, men återigen, detta argument är ju bara relevant om det hade varit det enda som ledde till sexuell åtrå, vilket det ju, återigen, definitivt inte är.Fast minst lika viktigt i det här sammanhanget är ju att vi ser till att para oss med så många som möjligt för att säkra artens fortlevnad, så det här var kanske inte det starkaste argumentet till monogamins fördel :)Ah, just det där med nakenheten kan jag faktiskt köpa lite grann. Man är ju mer utlämnad när man är naken, vilket i sin tur leder till att man på nåt sätt blir tajtare med den man har sex med. Men det finns ju psykisk nakenhet också, som man kan ha med nära vänner, men det ifrågasätts so sagt sällan. Skillnaden mellan sex och hobby köper jag, men när det gäller nära vänskap ser jag verkligen ingen skillnad.

Nu får du ursäkta men jag tar det som en ren kränkning av min mans och min långa relation att du tror att man inte kan längta efter närhet och samvaro och känna djup kärlek till en person man inte fungerar bra sexuellt med. En relation är väldigt mycket mer än sex. Gör inte det vanliga misstaget att tro att alla är som du och att alla relationer är som din så slipper du kränka människor och framstå som omoget naiv.

Det beror på vad du menar med lätt. Det är lätt att göra vad man kan för att skydda sig och minimera riskerna men de finns ju fortfarande där. Blir kvinnan t ex gravid och inte vill genomgå en abort kan det få väldigt stor inverkan på en rad människors liv.

Det verkar också finnas en smått naiv inställning bland många som lever i öppna förhållanden att sex enbart är sex. Mycket av den forskning som görs däremot indikerar, inte helt oväntat, att det finns en tydlig koppling mellan sex och känslor i människan. Bland annat aktiveras samma delar av hjärnan vid såväl sexuell åtrå som kärlek och man har även sett att det leder till ett relationsbyggande beteende gentemot subjektet. Alltså finns anledning att tvivla på att människor faktiskt kan särskilja sex och känslor till den grad vissa påstår sig kunna. Man behöver heller inte vara raketforskare för att förstå att finns där någon slags grund så ökar risken för att känslor uppstår ju mer och intimare umgänge man har. Det är av förklarliga skäl sällan en önskvärd utveckling att ens partner får känslor för andra.

Jag tror inte att någon kommer kunna ge dig en mängd rationella anledningar för naturligtvis sitter mycket i huvudet oavsett om det gäller monogami eller polygami. Däremot ser jag minst ett par stycken för att vara emot att ens partner har sex med andra och mycket litet att vinna annat än att ens partner blir nöjd om det är en önskan de har. Man kan likväl fråga efter rationella argument till att vilja ha sex med många eller varför inte människor som tänker på det sättet kan jobba med sig själva och anpassa sig så att förhållandet fungerar.

Mycket bra inlägg

Det här var min själ en *riktigt* bra poäng. Jag har hela tiden tänkt så här:

Monogam: har en mental föreställning hur den vill ha det. Denna föreställning får en direkt, inskränkande/begränsande påverkan på den öppna/polygama partnerns liv. Dvs, den monogama styr över vad den andre får göra.

Öppen/polygam: har en mental föreställning om hur den vill ha det som *inte* begränsar den andres liv. Den Öppna/polygama styr inte över vad den andre får göra.

Slutsats: det är mer rationellt att det är den monogame som ändrar sig än den öppne/polygame (om man nu anser att förhållandet öht är värt att jobba för)

MEN. Varför skulle det vara viktigare att en människa inte blir begränsad, än att en människa inte blir sårad? Om man beskriver de här sakerna i vidare ordalag så är de ju båda två samma sak: ett sätt att må dåligt. 

Ok. Jag måste erkänna att jag får tänka om. Egentligen är det ganska självklart. Jag har bara varit så fast i det här med att man inte har rätt att aktivt, konkret gå in och styra vad en annan människa får och inte får göra. Huh. 

Tack för den här ögonöppnaren, jag vet verkligen inte varför jag inte har insett detta tidigare.

Men gud vad sorgligt... :(

Jag skulle inte vilja påstå att enbart varje sexuellt förhållande kan leda till kärlek - det är naturligtvis ingen främmande tanke. Men jag skulle vilja ta bort ordet sexuellt: varje förhållande kan leda till kärlek. Den roliga kollegan, personen en har ett gemensamt intresse med, barnens kompis förälder som är så förstående etc. alla relationer kan leda till kärlek. (Vilket jag tycker är en bra grej, kärlek är en härlig känsla!)

Öh... Varför kommenterar ni på inlägg som ni uppenbart inte har läst? Jag skrev ju att det var en bra poäng, och att den fick mig att ändra inställning och ge er rätt? Och ändå tjafsar ni emot och fattar inte varför jag skriver det jag skriver när jag insett att ni faktiskt har rätt, och har övertygat mig? Himla märkligt måste jag säga... Läs gärna en gång till:

Spännande spaningar, jag har sett liknande lite här och var. Har också hört att bra många helyllemonogama är notoriskt otrogna, det tycks liksom inte finnas så många perfekta människor av något slag alls. Knepet är väl att inte neka sina egna känslor, så att det val en träffat inte känns surt om det visade sig vara mer för någon annans skull än ens egen.

Du får ett till exempel till samlingen: Min älskare är gift och träffar en till älskarinna, samt andra ibland. Vi har inte upplevt någon svartsjuka hittills utan är helt överens om hur vi vill ha det. Jag är oförskämt förälskad i min man, och vår relation är inte sval, den är kärleksfull, innerlig och lycklig.

Jag diskuterar inte vänskaplig kärlek, vet inte vad som får dig att tro det, men ber ändå om ursäkt om jag varit otydlig. Jag vill komma till att kärlek (inte vänskaplig) lika gärna kan uppstå i hur många andra situationer som helst, som inte innebär sex. Där kan visserligen finnas en vilja till sex, men att avstå just sexet hindrar inga känslor om relationen ändå fortgår. Det är inte att ha sex som skapar kärlek, den kan uppstå ändå.

Nej, det är de inte, med deras partner och omgivning tror att de är det, och räknar in dem som lyckliga exempel på fungerande monogama par. Jag ser att jag är otydlig, bra att du övar mig i att vara mer specifik!Visst finns det väldigt många varianter i både flersamma och monogama relationer.Jag spekulerar inte i min älskares liv och relation, han säger sig vara lycklig och allt jag kan se tycker på att det stämmer. Dina spekulationer är dina egna, älskaren har inga problem med att jag träffar andra män, och maken får lätt känslor för andra. Det jag tänker är att vi alltid varit sådana, vi får lätt precis samma känslor för varandra också i perioder, det är inget vi agerar på genom att göra livsomvälvande förändringar. Jag håller med dig, jag tror inte heller att sex med fler skyddar en relation från något, men det gör inte avhållsamhet heller. Däremot tror jag inte att risken för att vilja se över och eventuellt lämna relationen ökar med möjligheten att ha sex med fler, det finns alldeles för många exempel på personer som känner så starkt för en annan person att de vill skiljas - innan de påbörjar en sexuell relation med den andra.Vi brukar ha långa semestrar tillsammans på skolloven, lyckan och sexet är som vanligt även i perioder när vi inte har andra. Likväl som jag kan åka ifrån min man några veckor kan jag med lätthet vara utan min extra ett tag. Saknar dem såklart, men det gör väl alla. Några gånger om året åker vi iväg utan barnen också för att verkligen få vara nära.

Hur den förälskelsen är... tro på mig när jag säger att jag vet vilka skillnader det finns i olika sorters kärlek. Tro på mig när jag säger att jag levt med min man i en kärleksfull och innerlig relation i decennier. Vi behöver inte att du avgör åt oss om den kärleken är rätt eller inte - gör inte det, ens för dig själv. Det känns inte riktigt sunt att försöka tala om för andra vad som är fel på relationen de lever lyckliga i.

Diskussionen handlade mest om dina observationer. De människor du observerar kanske inte visar dig hela sanningen, det var hela min poäng. Jag räknar iskallt med att det händer mycket mer i folks liv än vad de väljer att dela med mig.

Jag tycker att det är ganska naturligt. Nyförälskelse är en ganska mäktig kemisk reaktion, vi reagerar alla ungefär likadant på det. Det om något är ren vetenskap. Vad som händer sen när vi kommer ur det och fungerar logiskt och rationellt istället utan en massa hormonpåslag, det är väl det verkligt intressanta.Ja, precis. Jag upprepar att vi har en bra relation och du försöker flitigt hitta något som inte funkar, du verkar helt enkelt inte vilja tro mig.

Nu var du tydligare, men det känns som en efterkonstruktion. Kränkningen består i att du ganska oblygt försöker förminska mina känslor för min man, som att han skulle vara en bekvämlighet för mig, eller en kompis. (Alla flersamma blir monogama när de byter partner = de visste väl bara inte vad kärlek är. Eller menar du det på något annat sätt som jag missat?) Well, är du nyfiken på riktigt...

Jag älskar min man. På det sättet att jag känner mig hel och fullständigt avslappnad och lycklig när jag är nära honom och kan andas in hans närvaro. Han är den person jag kan visa hela mitt innersta för och alltid räkna med att möta kärleksfull vilja att förstå. Jag beundrar honom, han är smart och målmedveten, känslosam och intensiv. Jag åtrår honom och vill vara nära honom. (Vilket ju inte alltid varit fallet, inte då när all lust var borta. Jag älskade honom då också, men utan åtrån. Med åtrå menar jag vilja att ha sex med. Vi har alltid hånglat, kramats och varit nära varandra, och njutit av det.) Ganska ofta numera känner jag mig också förälskad i honom, på exakt samma sätt som i början av relationer, den sortens förälskelse som är intensiv, pirrig, uppslukande och övergående. Ibland i ögonblick, ibland i månader i taget.