Otrohet, men från ett annat perspektiv

Nu får du ursäkta men jag tar det som en ren kränkning av min mans och min långa relation att du tror att man inte kan längta efter närhet och samvaro och känna djup kärlek till en person man inte fungerar bra sexuellt med. En relation är väldigt mycket mer än sex. Gör inte det vanliga misstaget att tro att alla är som du och att alla relationer är som din så slipper du kränka människor och framstå som omoget naiv.

Förstår och acceptera helt hur du tänker och känner.

Tyvärr öppnar det dock upp för smygande och lögner.

Om vi leker med tanken att din man nu skulle bli sugen att att ha lite sex vid sidan om så känner han dig förmodligen så väl att han vet att det finns inget att vinna på att vara öppen och ärlig om detta.

Inte jättekonstigt om han i så fall väljer det som många kallar den fega vägen och går bakom ryggen.

Se det inte som att jag vill att du skall ändra dig men mer som en förklaring till varför folk ibland väljer att gå bakom ryggen.

Man bör också vara klar över att folk förändras och får nya fantasier, önskemål och värderingar hela tiden och ibland tycker man helt enkelt att det är värt risken för att tillgodo se sina behov trots att en partner ser helt annorlunda på saken.

Nu hoppas jag innerligt att du inte blir utsatt för något men om det händer så är självklart en regid hållning en del av förklaringen till att det smyga och smusslas.

Som sagt jag sa aldrig att du skall ändra dig utan det var en förklaring till att man ibland väljer att smyga och att hoppas på att det inte uppdagas.

Ditt liv och dina val men många blir med stigande ålder lite mjukare i sina värderingar och ofta väger man in annan form av kärlek än den som handlar om sexuell samvaro och rent praktiska detaljer i relationen.

Om jag går till mig själv var jag när jag var 16 väldigt svart eller vit och delade nog till 100% din uppfattning om relationer och monogami, idag drygt 40 år senare är allt inte lika självklart och svart eller vitt längre. Alla gör vi vår personliga resa och även relationer är dynamiska processer.

Jag har gjort min resa och har idag andra värderingar, drömmar och mål än när jag var 16.

Du gör din resa och förhoppningsvis gör din partner en resa i samma riktning som du gör.

Det jag dock lärt mig på vägen är att stenhårda hållningar och ovilja att slipa kanterna ofrånkomligt leder till friktion och att man gör sig själv mer illa än vad man tjänar på sina benhårda uppfattningar.

*Varför* tycker man att det är så viktigt att ens partner inte har sex med andra? Och varför tycker man att man har rätt att begränsa just sex, när man aldrig någonsin skulle anse att man har rätt att begränsa sin partner på nåt annat sätt? Varför tycker man att man överhuvudtaget har rätt att sätta upp det som ett kriterium för ett förhållande? 

Jo, jag förstår att du diskuterar känslor, och jag förstår att du inte försöker komma med argument, och jag var på väg att skriva att det får stå för *dig*, för det *jag* är ute efter är just argument för varför man anser sig ha rätt att kräva exklusivitet osv. Relevanta argument som *inte* är baserade på känslor. Men sen insåg jag att detta faktiskt inte är speciellt tydligt i trådstarten, tvärtom kan man lika lätt tolka den som "snälla alla ni som är monogama, förklara hur ni känner", och med den utgångspunkten förstår jag dina svar mycket bättre. Jag måste be om ursäkt dels för att jag inte varit tydlig och dels ifall det lyst igenom att jag har varit frustrerad över att du haft fel fokus (vilket du ju haft, men vilket du ju inte gärna kunde veta eftersom *jag* har uttryckt mig otydligt).

När jag frågade:så menade jag alltså "vad har man för rationella argument för detta?". I mitt huvud var det så självklart att det var det jag menade, eftersom känslomässiga argument ju redan är givna liksom, men jag inser nu att det ju inte alls behöver vara självklart.

Är det egentligen någon skillnad från att den ena i en lång relation helt plötsligt kommer på att den vill ha ett barn till? Trots att de länge varit överens om att det räcker med barn. 

Tycker du då att den som inte vill ha barn ska skaffa det ändå för att inte begränsa den andra partnern? Eller det mest logiska att de separerar (trots kärlek) ifall den partnern som vill ha barn känner sig begränsad i livet?