Han skuldbelägger alltid

Tack för svaret och stödet.

Nej, då hade jag också haft mer förståelse, men snarare så pratar han ibland om hur orolig han är när sonen är hos mamman för hon "har mycket sämre koll" än honom.

Men ja, han kan alltid hitta någon anledning att skylla på mig. Ibland för att skoja, ibland på allvar, men vad det än handlar om så brukar jag vara syndabocken.

Ibland säger han att han "reagerar jävligt milt" när han nöjer sig med att skrika typ "hur kan något sånt här ens hända, varför kan jag inte släppa blicken en sekund?" vilket jag tycker är ganska magstarkt som det är. Det ska nämnas att det alltid är i stunden, i affekt, men det gör det liksom inte mindre jobbigt...

Just nu har vi en sämre period efter en tuff semester vilket gör det hela ännu jobbigare då vi lätt stöter oss med varandra, men det här problemet med skuldbeläggande är liksom alltid närvarande hur bra vi än kan ha det i övrigt.

4 år...

Så det är alltså inte normalt att skuldbelägga såhär, även om det oftast bara är i affekt? Ni som har barn och lever ihop med någon, i en bonusfamilj eller kärnfamilj, ni skuldbelägger inte er partner/blir inte skuldbelagda när barnet/barnet gör illa sig?

För dig som frågade om hur länge vi varit tillsammans, vi har varit ihop i 2 år men tagit det väldigt långsamt då vi tänkt på barnet, vi har dock träffats i stort sett varje dag senaste året men nyligen flyttat ihop. Alltså han tar ju merparten av ansvaret kring sonen, hämtning/lämning/vardagsmorgnar/läggningar, men trösta/umgås/leka/mysa/bada/ta konflikter osv gör vi lika mycket. Mycket för att barnet ska få introduceras långsamt in i det här, sånt kommer såklart mer och mer efterhand. Dock känns han väldigt trygg med mig. Vi har barnet på halvtid.

Tack för era svar, ibland är det behövligt med en reality check när man börjar tro på att man är överkänslig.

Han är otroligt fina sidor också, men ja, just den här är kämpig..

Ja, men han skyller på att han blir rädd och att vilken normal förälder som helst reagerar så. Jag har ju ingenting att säga till om där, för jag har ju inga egna barn. Jag förstår ju rädslan, jag blir också rädd men försöker alltid vara lugn och se situationen så klarsynt som möjligt för att göra det bästa av situationen. Han får ju panik och en del av det skulle kunna förklaras i att han är väldigt beskyddande, och att det egentligen inte är något illa menat mot mig. Men skönt att höra att ni inte tycker att skuldbeläggandet inte är normalt. Jag som annars är trygg i alla möjliga situationer hamnar i en väldigt jobbig sits och blir mer osäker. Hade varit fint att få stöd av honom i rollen som bonusförälder även när det gäller stressade situationer.

Det ska nämnas också att ibland så säger han ingenting utan ger bara en väldigt arg blick som jag iofs tycker är lika jobbig, men det är alltid någon typ av reaktion mot mig när det händer något eller är påväg att hända något. Känner mig liksom som en inkräktande bov.

Ja, vi kanske ska gå och prata med någon igen. Vi har gjort det tidigare men inte rört det här ämnet.

Jag vet att jag är en känslig person som är ganska ovan med konflikter, men det gör det ju bara svårare att veta var gränsen går. Hur som helst, en känsla av att jag liksom är utanför infinner sig trots att han är tydlig med att han vill att vi ska vara en familj på alla sätt. Men det är väl en sak vad man säger när man är lugn, och en annan i affekt.

(Jag säger ifrån varje gång så jag har inte vikt mig även om jag alltid tänker att jag är väl känligast i världen då, men han ger mig aldrig en ärlig ursäkt kring det här ämnet så det blir liksom inte bättre). Han menar på att han sagt till mig från start att man får ha skinn på näsan med honom och säga ifrån, men när det rör barnet så tänker man ju som icke-förälder att han vet bäst.

Fast jag har svårt att se att barnet mår dåligt av det, det är nog mer av att det skapas dålig stämning mellan oss isåfall. Han är en fantastisk pappa på alla sätt, det är mest jag som mår dåligt av det här överbeskyddandet. Vet att han har haft mycket skuldkänslor mot sonen när han lämnade hans mamma, kan ju vara det som spelar in. Tror inte på nåt sätt att han har några allvarliga problem, mer än att han inte kan hantera rädslan.

Alltså han försöker oftast så att barnet inte hör. Han är ju väldigt mån om att han inte ska ta någon skada av något, som ni har förstått. Så det är ju inga vrålskrik, mer en hög och aggressiv ton och ibland en väldigt tydlig och spärrande blick med en tillhörande suck. Sen känner jag mig nog extra utsatt för att det är hans barn och jag har ingenting annat än (iofs väldigt nära) syskonbarn att relatera till.

Att lämna känns otroligt drastiskt för någonting som inte är ständigt pågående, endast om barnet gör illa sig och jag är närmst eller har gjort något som han tycker är slarvigt eller ouppmärksamt. Det är ju liksom inte varje dag sonen gör illa sig och vi har ju honom halvtid, och väldigt mycket mellan oss är bra även om det som i alla relationer går upp och ner.

Min utgångspunkt är alltid att allt går att lösa i en relation, förutom när det gäller misshandel. Ingen människa är perfekt och alla relationer är olika. Han kanske inte ens förstår hur fel det är att bete sig så, för att han har varit med betydligt mer konfliktsökande människor som kan vara lika hårda tillbaka och inte mår dåligt av sånt. Jag vet inte, jag ville mest ha svar på vad som var normalt för föräldrar i stressade situationer med barn. Men det har varit bra med input även om det blev mycket allvarligare än jag tänkt. Jag ska såklart ta upp det här med honom i lugn och ro.