Hans tonårsbarn hatar mig!!

Där kan vi nog enas att vi inte är eniga.
Visserligen är inte relationen mellan en tonåring och ens förälder helt jämnställd, men är på väg att bli. Och när man är 17 så bör man kunna ta en del ansvar över sig själv. Eller snarare en 17-åring ska kunna ta ansvar över sig själv, men självklart inte över ens föräldrar. Det skrev jag inte heller, jag skrev att en 17-åring ska respektera och acceptera att han/hon inte har tillgång till sina föräldrar 24/7.
En 17-åring som har det behovet har antingen svåra problem själv eller föräldrar som inte har gjort sitt arbete som föräldrar.

Och ja, jag kommer alltid anse att allas behov är lika viktiga. Vi har det synsättet i vår familj, men så har vi också hållit ihop i ungefär 25 år, sambons äldre barn och vår gemensamma är empatiska och har aldrig haft problem med att inte komma i första rummet hela tiden.

Ett väldigt viktigt inlägg som jag hoppas att alla curlingföräldrar i tråden läser och tar till sig! Man hjälper inte barnen det minsta genom att lyda deras minsta vink och inte våga sätta gränser. Dessutom kan det drabba barnet självt när det mognar till och inser att det kanske jagat bort sin förälders stora kärlek.

Om det är några som kan vara förjävliga, är det just tonåringar. Även biologiska barn i kärnfamiljer kan bli små monster i tonåren. Men, där finns alltid en grundkärlek, man hör ihop med blodsband, har varit med från allra första början och man skulle göra vad som helst för sina barn.

Med bonusbarn, speciellt dem man först lärt känna som tonåringar, finns inte det självklara bandet. Istället blir det konkurrens om resurserna.

Frågan är: kan man kräva av bonustonåringar att de inte medvetet ska försöka förstöra ett helt hushåll? Jag säger ja- om de inte blir direkt illa behandlade av de vuxna i hushållet. I Ts fall verkar det inte dom att hon behandlar "barnen" illa, därav tycker jag att de ska sluta förstöra och bete sig illa.

Kan ni inte ses hemma hos dig på hans barnfria veckor?

+1

Barnfria veckor? Nu vill ju inte dottern att pappan ska ha någon sådan så hur ska det gå till? Eller du och dina likasinnade här i tråden tycker att tonåringar ska kontrollera och styra sina föräldrars kärleksliv helt och hållet.

Wow, här kommer det komma ett långt svar.
1. Självklart finns det hemska tonåringar (var en sådan själv).
Däremot så blir dom inte hemska utan anledning. Där borde pappan steppa in och se efter, vad gick fel egentligen? Vart? Varför?

2. Okej, du är en sån. Du vill göra skillnad på barn och barn, där är vi olika ser du. Jag tror att det skapar mönster och människor som känner sig oälskade, ovälkomna och som alltid kommer vara sökande efter tröst hos andra. Jag vill inte vara med och skapa såna individer. I vårat hushåll ska alla vara lika. Biologiskt som bonus. Även bonus barnens nya syskon hos deras mamma är välkommet under vårat tak. Syskon mellan ska inte se skillnad på vilket hem dom får komma in i. Hos oss äter vi alla tillsammans.

3. Jag kan absolut se att ungdomar kan bete sig illa, men där kan du läsa punkt 1 igen.

Och självklart ska man få klaga, det ingår i livet. Men det är nog inte det som är problemet här. Att klaga på vardagen är en sak, att bli tillsammans med en far, och sen kräva att han slänger ut sin egen dotter ur deras gemensamma bostad är hemskt. Tyvärr, men dottern kommer komma före.
OCH om ungen är så hemsk, vad gör du kvar?! Pappan verkar en total mes, hade aldrig stannat i förhållandet.

Det jag menar är att det stora problemet ligger inte på dottern eller TS i sig, utan hur hela deras relation fungerar ink pappan. Vart är han i det hela och ta tag i situationen?! Det skulle ha gjorts redan från start. Har det gått så långt är det inget att ha, bara att lämna över nycklarna och dra.
Livet är för kort :)

Haha! Till å börja med kan du dämpa dig själv om du nu ska använda sådant ordval. För det andra blir allt det du precis skrev fullständigt meningslöst, för om det är så från start, ja då är det väldigt enkelt, du går vidare.
Funkar inte allt med familj, relation osv är det inget att ha.
Du går in i ett förhållande som kommer bygga på problem, strul! Det är ingen relation att ha.

Så bra skrivet av dig, håller helt med!
Och som en annan skrev, barn har inte bett om att bli födda. De har inte heller fått välja sina föräldrar (eller bonusföräldrar) och hamnar därför redan från början i ett underläge. De har inget val, ingen makt över sin situation och är inte heller mogna nog att hantera eller förstå allt som händer (utvecklingsmässigt, hjärnan är inte helt "klar" före 25-årsåldern, vilket inte många heller fattar). Därför krävs det extra av alla vuxna inblandade i en sån sits.

Tänk om man som vuxen blev tvingad att bo med någon man inte valt själv som sin familj, hur många här som klagar på barnen skulle acceptera detta??

Men att trycka in dem hela dagarna i skolan i 12 års tid utan betänkligheter går bra for de flesta av er, oavsett vad barnen känner.

Fosterbarn har vad jag vet heller inget att säga till om vilka de bor med. Inte adoptivbarn heller.