• Anonym (Gräsä­nka)
    Tue 13 Aug 2019 19:15
    2215 visningar
    113 svar
    113
    2215

    Hans tonårsbarn hatar mig!!

    Jag bor med en man i hans hus med hans 2 tonårsbarn varannan vecka. Ingen av dem tycker om mig och jag tycker inte heller om dem. Där finns ingen kemi. De är bortskämda och vana att få vad de vill från pappan, så när jag kom in i hans liv så mobbade de ut mig totalt och vägrade tilltala mig. det har gått flera år nu och inget har blivit bättre. Jag försöker prata, men de svarar bara helt kort och går ifrån. De säger att jag är annorlunda och att kemin inte fungerar. Jag håller på att bli galen och vet inte hur jag ska klara av det. Inte nog med att jag har fått anstränga mig varannan vecka. Nu vill det ena barnet även komma på mammans vecka nästan dagligen för att reta upp mig. Hon bara störtar in när jag tror att det är den lediga veckan då vi ska vara barnfria. Jag har sagt till henne att hon måste höra av sig innan och det gör hon nu, men då hör hon av sig nästan dagligen och hittar olika anledningar att komma. Säger jag nej någon gång så gråter hon för pappan och säger att hon inte känner sig välkommen i sitt eget hus.

    Gör  jag fel? Har barn ALLTID rätt att komma o gå hur de vill när föräldern har en annan partner?

  • Svar på tråden Hans tonårsbarn hatar mig!!
  • Thu 15 Aug 2019 22:42
    Tow2Mater skrev 2019-08-15 22:17:02 följande:
    Men att trycka in dem hela dagarna i skolan i 12 års tid utan betänkligheter går bra for de flesta av er, oavsett vad barnen känner.

    Fosterbarn har vad jag vet heller inget att säga till om vilka de bor med. Inte adoptivbarn heller.
    Men nu måste du ändå skämta med mig?
    Hur kan du dra en likhet mellan bonus barnet i detta fall till fosterbarn osv.
    I detta fall tycker inte TS om dottern. En förutsättning till att man väljer att skaffa fosterbarn eller adoptiv är att man klickar med barnet. Det är ett val i sig.
    Här möter du dock raka motsatsen. TS vill inte veta av detta barn.
    Hör du hur detta låter eller måste man förklara ännu mer?!
  • Thu 15 Aug 2019 22:53
    frokenannorlunda skrev 2019-08-15 22:42:06 följande:
    Men nu måste du ändå skämta med mig?
    Hur kan du dra en likhet mellan bonus barnet i detta fall till fosterbarn osv.
    I detta fall tycker inte TS om dottern. En förutsättning till att man väljer att skaffa fosterbarn eller adoptiv är att man klickar med barnet. Det är ett val i sig.
    Här möter du dock raka motsatsen. TS vill inte veta av detta barn.
    Hör du hur detta låter eller måste man förklara ännu mer?!
    Likheterna handlar om 'barnens val' i båda situationerna.
  • Anonym (MM)
    Thu 15 Aug 2019 23:18
    +1

    Att kliva in som bonusmamma är ingen dans på rosor, särskilt inte om det är tonårsbarn det handlar om. Det tar tid att bygga en relation, särskilt om det blir ansträngt från början.

    Men du verkar glömma att du är den som är vuxen i relationen till dina bonusbarn. Att ha inställningen att du inte tycker om dom säger mig att du gör nog bäst i att hitta dig en man utan barn. Gå bara vidare om du inte ha förmågan att inse att du har det största ansvaret att försöka bygga något bra.

    Du kanske inte förstått det men även tonårsbarn pendlar i perioder där dom har större behov att vara nära den andra föräldern lite mer. liksom när dom är små och är mammiga eller pappiga
    Hon känner nog extra tydligt också att du roffar åt dig av hennes pappa genom att visa att hon inte är välkommen där under mammaveckorna. vilket gör att bekräftelsen av pappa blir ännu större.

    Jag har själv erfarenhet av en bonusmamma som inte kunde acceptera mig och min syster. Idag (i vuxen ålder) mår vi båda dåligt i perioder då hon fortfarande än idag motarbetar våran relation med våran pappa. Man har rätt till sina föräldrar och det ska ingen elak styvmor/far få förstöra.

    Jag har även erfarenhet av "elak bonusmor" till mina egna barn. Det har slutat med att relationen till deras far är väldigt dålig och min yngsta har varit väldigt ledsen och utåtagerande under flera år pga av detta.

    Så sluta grina över att det verkar synd om dig. Det är du som är vuxen här så ta ditt förbaskade ansvar och acceptera barnen, VÄX UPP. Ge dom nån form av omtanke och bekräftelse så ska du se att du får det tillbaka en vacker dag. Annars tycker jag att du ska bespara familjen mer smärta och hitta dig en man UTAN barn.

  • Thu 15 Aug 2019 23:21
    Tow2Mater skrev 2019-08-15 22:53:53 följande:
    Likheterna handlar om 'barnens val' i båda situationerna.
    Ja, fast nej. Man kan inte se det så avskalat.
    I en vanlig familjesituation ser man till relationer. I detta fall lämnar inte dotter pga bandet till pappan.
    I en fosterfamilj har barnet inga skyldigheter och relationer att se till på samma sätt. Inga känslomässiga band som påverkar hur man mår i boendet.

    Som i detta fall. Hon känner ju att hennes PAPPA, människan som ska älska henne oavsett vad, lämnar hennes parti för en främlings skull. Nu ska hon anpassa sig för ett val som hennes far gjorde.

    Man måste se sånt ur flera perspektiv för att få en rättvis bild.

    Men nej, tycker absolut inte att det är samma sak.
  • sextio­talist
    Fri 16 Aug 2019 05:53
    frokenannorlunda skrev 2019-08-15 21:07:34 följande:

    Wow, här kommer det komma ett långt svar.

    1. Självklart finns det hemska tonåringar (var en sådan själv).

    Däremot så blir dom inte hemska utan anledning. Där borde pappan steppa in och se efter, vad gick fel egentligen? Vart? Varför?

    2. Okej, du är en sån. Du vill ögöra skillnad på barn och barn, där är vi olika ser du. Jag tror att det skapar mönster och människor som känner sig oälskade, ovälkomna och som alltid kommer vara sökande efter tröst hos andra. Jag vill inte vara med och skapa såna individer. I vårat hushåll ska alla vara lika. Biologiskt som bonus. Även bonus barnens nya syskon hos deras mamma är välkommet under vårat tak. Syskon mellan ska inte se skillnad på vilket hem dom får komma in i. Hos oss äter vi alla tillsammans.

    3. Jag kan absolut se att ungdomar kan bete sig illa, men där kan du läsa punkt 1 igen.

    Och självklart ska man få klaga, det ingår i livet. Men det är nog inte det som är problemet här. Att klaga på vardagen är en sak, att bli tillsammans med en far, och sen kräva att han slänger ut sin egen dotter ur deras gemensamma bostad är hemskt. Tyvärr, men dottern kommer komma före.

    OCH om ungen är så hemsk, vad gör du kvar?! Pappan verkar en total mes, hade aldrig stannat i förhållandet.

    Det jag menar är att det stora problemet ligger inte på dottern eller TS i sig, utan hur hela deras relation fungerar ink pappan. Vart är han i det hela och ta tag i situationen?! Det skulle ha gjorts redan från start. Har det gått så långt är det inget att ha, bara att lämna över nycklarna och dra.

    Livet är för kort :)


    Ok. Om du läste allt, så är samtliga vuxna och vi har en bra relation. De hade inga problem med att jag hade en annorlunda relation till deras, mer än 10 år yngre, lillebror.

    Skulle nog säga att vi har skapat en egen relation, annorlunda ja, men egen. Som jag skrev innan, vi plockade ömsesidigt ut russinen ur kakan.

    Jag har även skrivit att jag hade en kompis som betedde sig illa mot pappans nya utan att ge den nya en chans.

    Jag lägger inte ansvaret i ts fall på dottern. Jag lägger det 100% på föräldrarna
  • Anonym (Elaka styvmo­rsan)
    Fri 16 Aug 2019 07:16
    frokenannorlunda skrev 2019-08-15 21:11:56 följande:

    Haha! Till å börja med kan du dämpa dig själv om du nu ska använda sådant ordval. För det andra blir allt det du precis skrev fullständigt meningslöst, för om det är så från start, ja då är det väldigt enkelt, du går vidare.

    Funkar inte allt med familj, relation osv är det inget att ha.

    Du går in i ett förhållande som kommer bygga på problem, strul! Det är ingen relation att ha.


    Det är upp till föräldrarna att styra upp sina ungar, beter sig sina tonåringar omotiverat respektlöst från första början när en ny partner introduceras så är det föräldrarnas ansvar att ta dom i örat. Jag tycker inte att otrevligt bemötande ska premieras med att få sin vilja igenom hela tiden, då har man misslyckats kapitalt i sin uppfostran.

    Sen tror jag att problemen kommer med tiden och visar sig sällan vid första mötet. Sen så är det sällan som precis allt funkar till 100 % från början i såna här familjekonstellationer, om alla bitar ligger på plats så beror det isåfall på att föräldern har sin ?shit together? när det kommer till sitt föräldraskap eller så är barnen små och nyfikna på den nya. Så att ha som mall att alla relationer bara ska funka får man släppa, som med alla andra så växer det med tiden när man lär känna varann.
  • sextio­talist
    Fri 16 Aug 2019 07:30
    Anonym (MM) skrev 2019-08-15 23:18:04 följande:

    Att kliva in som bonusmamma är ingen dans på rosor, särskilt inte om det är tonårsbarn det handlar om. Det tar tid att bygga en relation, särskilt om det blir ansträngt från början.

    Men du verkar glömma att du är den som är vuxen i relationen till dina bonusbarn. Att ha inställningen att du inte tycker om dom säger mig att du gör nog bäst i att hitta dig en man utan barn. Gå bara vidare om du inte ha förmågan att inse att du har det största ansvaret att försöka bygga något bra.

    Du kanske inte förstått det men även tonårsbarn pendlar i perioder där dom har större behov att vara nära den andra föräldern lite mer. liksom när dom är små och är mammiga eller pappiga
    Hon känner nog extra tydligt också att du roffar åt dig av hennes pappa genom att visa att hon inte är välkommen där under mammaveckorna. vilket gör att bekräftelsen av pappa blir ännu större.

    Jag har själv erfarenhet av en bonusmamma som inte kunde acceptera mig och min syster. Idag (i vuxen ålder) mår vi båda dåligt i perioder då hon fortfarande än idag motarbetar våran relation med våran pappa. Man har rätt till sina föräldrar och det ska ingen elak styvmor/far få förstöra.

    Jag har även erfarenhet av "elak bonusmor" till mina egna barn. Det har slutat med att relationen till deras far är väldigt dålig och min yngsta har varit väldigt ledsen och utåtagerande under flera år pga av detta.

    Så sluta grina över att det verkar synd om dig. Det är du som är vuxen här så ta ditt förbaskade ansvar och acceptera barnen, VÄX UPP. Ge dom nån form av omtanke och bekräftelse så ska du se att du får det tillbaka en vacker dag. Annars tycker jag att du ska bespara familjen mer smärta och hitta dig en man UTAN barn.


    Men du har ingen erfarenhet av barn som motarbetar relationer, för de finns, jag upprepar, min gamla kompis gjorde det. En annan här berättar om en kompis som också gjorde det.
    Jodå, tro det eller ej, men det finns barn som motarbetar och gör allt för att föräldern inte ska ha en ny relation, allt från små barn (där det troligen är lättare att hantera) till vuxna, utflugna barn.
    Om jag förstått allt rätt, så har inte ts varit drivande att flytta ihop, det var hennes sambo, tillika dotterns pappa, som var drivande. Så jag tvivlar starkt på att ts är en elak styvmamma som inte låter far och dotter ha kontakt.
    Det har även framkommit att tidigare relationer har blivit förstörda av dottern. Det är pappan som agerat helt fel här, han har en historia med tidigare separationer pga dottern inte accepterat den nya, så han borde vara medveten om att detta problem, han övertalade ts att flytta ihop med löften att det skulle vara barnfria veckor (ett löfte som var orimligt att uppfylla). Dessutom en dotter som har svårt att släppa greppet om sin pappa.
    Men vem får skulden, ts, vilket inte alls är ovanligt, hon är vuxen, dvs hon ska bli utsatt för mobbing, trakasserier etc. Den som bär skulden helt och hållet är flickans föräldrar, i synnerhet pappan, som är den som har huvudansvaret att detta ska fungerar.
    Sedan är mina råd att man inte ska flytta ihop om det inte fungerar helt och hållet mellan alla. För finns det problem innan ihopflytt så kommer de bli större, de försvinner inte.
    Jag och sambon hade inte flyttat ihop ifall inte hans barn hade accepterat mig. Deras mamma avstod från att bli sambo, eftersom barnen inte accepterade hennes nya (med all rätt bör jag väl tillägga, han är inte snäll mot sambons ex heller tyvärr)
  • Anonym (Barnb­arnet)
    Fri 16 Aug 2019 12:55
    +1
    sextiotalist skrev 2019-08-16 07:30:22 följande:
    Men du har ingen erfarenhet av barn som motarbetar relationer, för de finns, jag upprepar, min gamla kompis gjorde det. En annan här berättar om en kompis som också gjorde det.
    Jodå, tro det eller ej, men det finns barn som motarbetar och gör allt för att föräldern inte ska ha en ny relation, allt från små barn (där det troligen är lättare att hantera) till vuxna, utflugna barn.
    Om jag förstått allt rätt, så har inte ts varit drivande att flytta ihop, det var hennes sambo, tillika dotterns pappa, som var drivande. Så jag tvivlar starkt på att ts är en elak styvmamma som inte låter far och dotter ha kontakt.
    Det har även framkommit att tidigare relationer har blivit förstörda av dottern. Det är pappan som agerat helt fel här, han har en historia med tidigare separationer pga dottern inte accepterat den nya, så han borde vara medveten om att detta problem, han övertalade ts att flytta ihop med löften att det skulle vara barnfria veckor (ett löfte som var orimligt att uppfylla). Dessutom en dotter som har svårt att släppa greppet om sin pappa.
    Men vem får skulden, ts, vilket inte alls är ovanligt, hon är vuxen, dvs hon ska bli utsatt för mobbing, trakasserier etc. Den som bär skulden helt och hållet är flickans föräldrar, i synnerhet pappan, som är den som har huvudansvaret att detta ska fungerar.
    Sedan är mina råd att man inte ska flytta ihop om det inte fungerar helt och hållet mellan alla. För finns det problem innan ihopflytt så kommer de bli större, de försvinner inte.
    Jag och sambon hade inte flyttat ihop ifall inte hans barn hade accepterat mig. Deras mamma avstod från att bli sambo, eftersom barnen inte accepterade hennes nya (med all rätt bör jag väl tillägga, han är inte snäll mot sambons ex heller tyvärr)
    Du skriver om vuxna barn som motarbetar relationer. Jag har ett exempel på det och det gäller min egen far och min farbror som båda var 40+ när de härjade med min farfar. Själv var jag nybliven tonåringen och uppfattade mycket väl vad de höll på med.

    Jag var sju år när min farmor dog, en utdragen process. Farfar var 70 fyllda, lessen och hans hälsa var inte den bästa. Han orkade inte med sitt hus och sin trädgård, så han annonserade efter en hushållerska. Hon, en helt förtjusande trevlig och duktig änka, själv pensionsfärdig med egna vuxna barn, tog hand om farfar och hans hus. Hon hade viss insikt i sjukvård också, eftersom hon gått rödakorsutbildningar  i sjukvård och krishjälp. Hon bodde på övervåningen i farfars hus där hon hade både eget badrum och ett litet pentry. 

    Detta tålde inte min far och farbror. De mobbade tant Birgit på det grövsta och tarvligaste sätt. Vägrade äta hennes mat och sa rentut att hon nog förkortade farfars liv med sin konstiga mat (dvs hälsosamma mat som jag gillade skarpt) och anklagade henne för att försnilla hushållspengar och solochvåra farfar. De sa att han skändade farmors minne!!! Bara det! Min mamma höjde rösten och försökte tala bröderna till rätta för de hade gruvligt fel. En ärligare, gulligare människa än tant Birgit  var svår att uppleta.Efter två år stod tant Birgit inte ut längre, hon flyttade hem till Skåne, där hon förståndigt nog hade behållit sitt lilla hus. Ja, farfar då? Efter mindre än ett år låg han i sin grav. 

    Så visst - vuxna, medelålders män kan bete sig som vidriga barnungar och detta har jag aldrig förlåtit min pappa för. Det vet han om, men han ändrar i sin tjurighet inte sin uppfattning.
  • Anonym (cassi­e)
    Fri 16 Aug 2019 13:16

    Skulle ALDRIG flytta in i en familj där inte alla accepterade mig! Jag skulle sitta ner med ALLA familjemedlemmar och fråga deras åsikt och känslor att få en ny person i familjen och deras hem! Annars kan det gå så här
    Och jag skulle ALDRIG acceptera en relation som jag inte önskade mig, i mit eget hem! Människor kräver av barnen att stå ut med sådant de själva aldrig skulle stå ut med! 

  • sextio­talist
    Fri 16 Aug 2019 14:21
    Anonym (cassie) skrev 2019-08-16 13:16:17 följande:

    Skulle ALDRIG flytta in i en familj där inte alla accepterade mig! Jag skulle sitta ner med ALLA familjemedlemmar och fråga deras åsikt och känslor att få en ny person i familjen och deras hem! Annars kan det gå så här

    Och jag skulle ALDRIG acceptera en relation som jag inte önskade mig, i mit eget hem! Människor kräver av barnen att stå ut med sådant de själva aldrig skulle stå ut med! 


    Instämmer. Det hade inte jag heller gjort
  • Anonym (varfö­rflytt­aihop)
    Fri 16 Aug 2019 14:34
    Anonym (Gräsänka) skrev 2019-08-13 19:15:36 följande:

    Jag bor med en man i hans hus med hans 2 tonårsbarn varannan vecka. Ingen av dem tycker om mig och jag tycker inte heller om dem. Där finns ingen kemi. De är bortskämda och vana att få vad de vill från pappan, så när jag kom in i hans liv så mobbade de ut mig totalt och vägrade tilltala mig. det har gått flera år nu och inget har blivit bättre. Jag försöker prata, men de svarar bara helt kort och går ifrån. De säger att jag är annorlunda och att kemin inte fungerar. Jag håller på att bli galen och vet inte hur jag ska klara av det. Inte nog med att jag har fått anstränga mig varannan vecka. Nu vill det ena barnet även komma på mammans vecka nästan dagligen för att reta upp mig. Hon bara störtar in när jag tror att det är den lediga veckan då vi ska vara barnfria. Jag har sagt till henne att hon måste höra av sig innan och det gör hon nu, men då hör hon av sig nästan dagligen och hittar olika anledningar att komma. Säger jag nej någon gång så gråter hon för pappan och säger att hon inte känner sig välkommen i sitt eget hus.

    Gör  jag fel? Har barn ALLTID rätt att komma o gå hur de vill när föräldern har en annan partner?


    Men om hans barn mobbade dig från början när du kom in i hans liv, varför valde du att ändå flytta till honom? Jag säger inte att det är ditt fel men hade det inte varit bättre att lösa det problemet då - innan ni flyttade ihop - än att vänta flera år tills situationen är ohållbar? 
  • Anonym (varfö­rflytt­aihop)
    Fri 16 Aug 2019 14:35
    Anonym (Gräsänka) skrev 2019-08-13 19:15:36 följande:

    Jag bor med en man i hans hus med hans 2 tonårsbarn varannan vecka. Ingen av dem tycker om mig och jag tycker inte heller om dem. Där finns ingen kemi. De är bortskämda och vana att få vad de vill från pappan, så när jag kom in i hans liv så mobbade de ut mig totalt och vägrade tilltala mig. det har gått flera år nu och inget har blivit bättre. Jag försöker prata, men de svarar bara helt kort och går ifrån. De säger att jag är annorlunda och att kemin inte fungerar. Jag håller på att bli galen och vet inte hur jag ska klara av det. Inte nog med att jag har fått anstränga mig varannan vecka. Nu vill det ena barnet även komma på mammans vecka nästan dagligen för att reta upp mig. Hon bara störtar in när jag tror att det är den lediga veckan då vi ska vara barnfria. Jag har sagt till henne att hon måste höra av sig innan och det gör hon nu, men då hör hon av sig nästan dagligen och hittar olika anledningar att komma. Säger jag nej någon gång så gråter hon för pappan och säger att hon inte känner sig välkommen i sitt eget hus.

    Gör  jag fel? Har barn ALLTID rätt att komma o gå hur de vill när föräldern har en annan partner?


    Men om hans barn mobbade dig från början när du kom in i hans liv, varför valde du att ändå flytta till honom? Jag säger inte att det är ditt fel men hade det inte varit bättre att lösa det problemet då - innan ni flyttade ihop - än att vänta flera år tills situationen är ohållbar? 
  • Anonym (Gräsä­nka) Trådstartaren
    Sat 17 Aug 2019 14:25
    SylviaPlath skrev 2019-08-15 10:51:15 följande:
    Jag håller inte med, trots att jag själv varit i rollen som den nya kvinnan (med den skillnaden att de barnen gillade mig). Att allas behov är lika viktiga är ett makalöst påstående. Relationen mellan barn och vuxen kan aldrig bli jämställd på det sättet att barnet inte ska ha ansvar för de vuxna. De ska inte behöva träda undan för att ge de vuxna egentid. Men att deras behov går först innebär inte att de inte ska respektera den nya kvinnan, dvs om hon förtjänar det.
    Exakt så!

    De få gångerna som dottern velat ha kompisar hit och att vi ska gå iväg från "vårt hus" så har vi gjort det. Hon har bett oss att skriva minst 20 min innan vi kommer hem etc. Likadant när hon behöver egentid att sola ensam på altanen. Då vill hon veta när vi kommer så hon kan vara ensam.

    När jag försöker förklara och göra en jämförelse att vi på "mammans vecka" också behöver samma respekt ifrån henne så vill hon inte förstå. Då säger hon att vi är vuxna och hon är ett barn. Det går inte att jämföra. Så vi kommer ingenstans. Hon VILL inte respektera att det är skillnad på om pappan bor ensam eller om han bor med en annan kvinna i huset som också behöver exakt samma egentid som hon själv behöver.

    Dessutom är hon inte något litet barn som behöver gulla med pappan. När han vill prata med henne eller hitta på något så snäser hon av honom. När jag ber dem ha pappa/dotter tid så vill hon inte det heller.
    Jag ber dem åka på resor tillsammans, ut och äta tillsammans. Men han ska ha med mig överallt. Jag vill att HAN tar ansvar för sina barn. Jag har redan tagit ansvar för mitt.

    Därför är det helt fel att säga att dottern inte är ute efter att jävlas. Hon är livrädd för att pappan gör en resa för mycket med mig, om jag är mer i huset än hon etc. Det är lite sjuklig kontroll hon har
Svar på tråden Hans tonårsbarn hatar mig!!