• Anonym (E)
    Wed 14 Aug 2019 14:20
    233 visningar
    23 svar
    23
    233

    Så väldigt ensamma!

    Det är säkert mycket gravidhormoner som gör mig såhär ledsen men jag är så ensam och allt är så jäkla falskt runt mig. Jag är gravid med 2: barnet och är nu i v 14. Jag bor med min man i ett hus i en stad långt från våra familjer. Jag har ett jobb som jag går till varje dag. Vi berättade för familjen i v 8 när de var på besök och tro mig men ingen glädje på min sida, det var liksom bara "du skojar". Och sen dess har de inte hört av sig. De tom avbokade att komma när min son fyllde 3 fast de pratat om det hela sommaren. Vi var så ledsna. Min mans familj är gladare men de bor sjukt långt bort. Vi träffar dem max 2 gånger per år.....Vi har gjort ivf också så barnen är verkligen efterlängtade.

    Jag har inga vänner, går aldrig ut och träffar folk. Det enda jag har är mitt falska Facebook. Jag hade inte tänkt lägga upp något om graviditeten men så gjorde jag det ändå. Inte en enda av de människor som kommenterade hör ju av sig annars och frågar hur det är med mig eller min son eller så. Några började tom skriva på Messenger och fråga massa frågor och när jag svarat blev de tyst för de är ju inte intresserade av mig. Jag var så ledsen igår och sov ingenting i natt. Kände mig så dum och korkad. Som att jag och min familj inte är värda någonting. Hur ska man orka med livet ensam? Jag är mest ledsen för min son. Senast idag fick jag kommentaren av en kollega "ja men han har ju säkert kompisar som har syskon så klart han förstår att han nu ska få det". Nej min son har inga kompisar för vi vuxna har inget umgänge :( börjar gråta när jag tänker på det. Ingen orkar nog ens läsa det här för ingen kan ju ändå göra något åt det. Vet inte hur jag ska ta mig vidare....

  • Svar på tråden Så väldigt ensamma!
  • Anonym (E) Trådstartaren
    Wed 14 Aug 2019 14:56
    #3
    Anonym (K) skrev 2019-08-14 14:50:42 följande:

    Sätt sonen på förskola så får han massor av kompisar.


    Han går i förskolan och klart han har kompisar där men inga hemma.
  • Anonym (E) Trådstartaren
    Wed 14 Aug 2019 18:30
    #7
    Anonym (j) skrev 2019-08-14 15:11:26 följande:

    Kan du inte bjuda hem hans förskolevänner till er? När du hämtar din son från förskolan så kan ju hans vän få följa med hem till er. Vet inte en förälder som inte skulle bli glad över det, att få några timmar barnfritt efter jobbet för att exempelvis få åka och handla mat i lugn och ro 


    Jo fast han har börjat på en ny förskola nu så det kanske dröjer lite innan man lär känna någon så det går att fråga. På förra förskolan var det ingen som umgicks så vad jag vet. Föräldrarna sa knappt hej när man träffade på dem.
  • Anonym (E) Trådstartaren
    Wed 14 Aug 2019 18:31
    #8
    Anonym (Nn) skrev 2019-08-14 15:17:36 följande:

    Hej och stort grattis till den kommande bebisen <3 :)

    Det här kommer säkert låta urbota dumt men jag frågar i all välmening :) vart i landet bor ni?


    Vi bor i en stad nära Göteborg. Vi har bott i många städer härikring, men nu har vi förhoppningsvis flyttat för sista gången på lång tid. Fast lär vi inte känna någon här heller så blir det nog flytt igen.
  • Anonym (E) Trådstartaren
    Wed 14 Aug 2019 18:32
    #9
    Anonym (Nn) skrev 2019-08-14 15:17:36 följande:

    Hej och stort grattis till den kommande bebisen <3 :)

    Det här kommer säkert låta urbota dumt men jag frågar i all välmening :) vart i landet bor ni?


    Och tack :)
  • Anonym (E) Trådstartaren
    Thu 15 Aug 2019 07:47
    #15
    Anonym (Samma!!) skrev 2019-08-14 21:15:47 följande:

    Hej

    Vi lever i princip på samma sätt! Jag mår också väldigt dåligt över det i perioder! Försöker att inte tänka på det. Längtar tills barnen blir såpass stora att dom klarar att ta sig till o från skolan o kan ta med sig kompisar och tvärtom.

    Det är jättesvårt tycker jag att få ihop något utanför skola alla är så upptagna och har dom och deras barn redan etablerat en relation till någon så verkar det vara svårt att få komma med på ett hörn.

    Vi bor i göreborg. Både jag o gubben har vänner som fått barn samtidigt som vårat gemensamma men trots det blir inget umgänge av. Jag har mamma och han har sin pappa här i krokarna men vad vi hade velat ha är någon att bolla vardag med, någon att fika med medans ungarna leker eller hänga på lekplatsen ihop någon gång ibland.

    Vi har heller ingen avlastning mer än vid kris och det tär trots att vi var medvetna om det innan.

    Någon med liknande vardag som man kan ringa och fråga ? du har ni lust att komma över o käka lite anspråkslöst?.

    Det är tufft att veta att man inte har någon att vända sig till. Man försöker när man orkar ta kontakt men det stannar alltid vid ett utbyte av Nr. Någon veckas enade smsar man on kollar om man ska träffas på lokala lekplatsen eller bjuder in att hänga med till t ex simhallen men ingen har tid och så sägs det att man ska höras längre fram. Ingen hör någonsin av sig igen.

    Jag är hel och ren med sunda värderingar ( inte för att jag någonsin lyckats komma så långt som att uttrycka dom). Börjat känna att det är något med mig som felar men skulle inte tro det. Folk är bara upptagna med sitt?

    Kan räkna upp flertal ungar jag tagit med hem från förskola o skola ingen bjuder igen:( ändå har ungarna verkar haft en trevlig stund, lekt bjudit på pannkakor hjälpt som komma igång med lek. Föräldrarna bjudits in på kaffe vid hämtning men nej.

    Alla andra verkar umgås eller isf komma så långt i kommunikation att sommar. Utbyter tankar kring skola och barnen.

    Usch blir ledsen när jag tänker på det.


    <3 det är exakt så jag känner att det varit för mig också. Jag har som sagt en 3 åring och när jag var hemma med honom så åkte jag mycket på öppna förskolan och babyrytmik etc. Jag fick kontakt med mammor som jag fikade med en gång på mitt initiativ men det rann hela tiden ut i sanden. Samma med mammagruppen jag var med i. För man har ju hört folk som är kompisar med de mammorna resten av barnens uppväxt i alla fall.... Vi träffades väl en gång utanför det som bvc ordnade och sen blev det inget mer. Har inga kort på barnen tillsammans att minnas tillbaka till. Det är också det negativa med sociala medier för sånt dyker ju upp hela tiden. "åh bästa kompisarna leker med varandra. Bästa mammagruppen" osv..... Och jag har så svårt att inte följa eftersom jag har så tråkigt, har inget annat att göra.

    Hur gamla är dina barn?
  • Anonym (E) Trådstartaren
    Thu 15 Aug 2019 07:49
    #16
    Anonym (P) skrev 2019-08-14 23:13:08 följande:

    Vet hur du har det :(

    Dock har jag familj som bryr sig men de som alla andra är upptagna med sina liv och vänner.

    Vi har också flyttat ett antal ggr men får inga vänner någonstans! Ta vara på din mammaledighet och gå på öppna förskolan, babymusik mm där man träffar andra mammor! Kan mkt väl hitta ngn där som du klickar med! Tyvärr gjorde inte jag det och är fortf. Väldigt ensam fast mammaledigheten är slut nästa vecka.. har du socialt jobb så hade jag gjort allt för att få vänner! Jag jobbar ensam så har svårt för det, man blir lite trött på det också att höra av sig och bjuda hem när ingen hör av sig tillbaka :( det skulle finnas ngn grupp för oss som har det såhär där man vågar prata om det öppet och kan träffa andra! Sociala medier är allt annat än sociala och bara deprimerande.


    Självklart kommer jag att ge det en chans nu men se mitt förra svar så blev det inte så när jag var mammaledig sist. Var extremt jobbigt.
  • Anonym (E) Trådstartaren
    Thu 15 Aug 2019 08:16
    #19
    Alexi skrev 2019-08-15 08:12:44 följande:

    Varför inte bosätta er närmre hans föräldrar?

    Har ni föräldragrupp via mvc eller bvc? Annars, se till att få! Jättebra sätt att få kompisar med barn i samma ålder.


    För att vi flyttade därifrån för 5 år sen pga att det inte fanns några jobb för min man där. Och så trivdes vi inte där heller. Inga vänner, trodde det skulle bli annorlunda att flytta. Mm... Men om du läser vad jag skrivit för svar till andra så har inte föräldragrupper fungerat för mig att få vänner, tyvärr. Men tack för förslaget.
  • Anonym (E) Trådstartaren
    Thu 15 Aug 2019 10:09
    #22
    Anonym (Samma!!) skrev 2019-08-15 09:07:49 följande:

    2 1/2 om en månad, snart 8 och nio.

    Som person lyssnar jag av i början och kastar mig inte ut i ett babblande om allt o inget det första jag gör. Kan nog tänka mig att jag uppleva som avståndstagande på något vis. Försökt alla möjliga närmanden i ett försök att få kontakt, pratsam, nyfiken, försiktig inget funkar.

    Och vad är det med att inte bjuda igen tillhör väl vanligt hyfs?


    Ja jag håller absolut med om att det är riktigt kasst av de att inte bjuda igen. Och så sårande! Jag är likadan. Jag är väldigt tyst och inlyssnande i början och har jag inget att säga så babblar jag inte På om något bara för att.
Svar på tråden Så väldigt ensamma!