Vill inte lämna bort min dotter till barnvakter

Fastern tog hand om min dotter medans jag o min sambo gick på ultraljud o det gick bra. Dock så lämnade hon inte tillbaka min dotter färns 5 timmar o jag ville ha tillbaka henne efter tre timmar men både hon o min sambo började att gnälla på mig att jag får lugna ner mig . Men det var nog som första gången jag lämnade till henne och svea hade förra gången tykännts till henne så jag känner att tre timmar räckte gott o väl. Fick sedan reda på att anledningen till att fastern varit tjurig på mig att jag inte låtit henne ha min dotter är för att hon vill lära sin egen dotter att man måste dela med sig då hennes dotter är fruktansvärt svartsjuk o blir så fruktansvärt arg o hennes mamma är med andra barn. Det kan jag förstå då men mina känslor blir ju inblandade plus min dotter. Jag har inga problem att lämna min dotter till min mamma när jag ska föda det är att min sambos familj har betett sig så illa när dem uttrycker sig att jag förstör min dotter. Jag kan säga det det är absolut inget fel på min dotter art bli lämnad till andra hon tycker bara det är roligt men jag har haft henne hela tiden sen hon föddes och varit själv med henne då sambon har jobbat bort i flera månader så jag vill att hennes första år ska ha varit med sin familj och jag gör det inte för att jävlas med andra utan jag mår bäst när jag har henne. Tror att detta har kommit från när jag var själv var liten o jag hade inte någon trygg barndom o det vill jag inte mina barn ska uppleva.

Hej! Jag är i typ samma sits, förutom att min man har samma inställning som jag. Vi har inte lämnat bort vårt barn alls, barnet har alltid varit med någon av oss. När nästa barn föds kommer min man att vara hemma och jag att föda själv. Folk får tycka vad de vill, o h vi har varit väldigt tydliga med att i vår familj är det vi som bestämmer hur vi sköter såna här saker. Vill vi ha andras åsikter om vår barnuppfostran och annat så kommer vi att be om dem, annars är de helt ovälkomna. Vissa släktingar är trögare än andra på att förstå det, men nu efter snart ett år så verkar de ha fattat iaf.

Mitt tips är att stå på dig. Var tydlig och upprepa din ståndpunkt tills de fattar/slutar tjata.

Fast vad tror du sannolikheten är att både jag och min man dör eller blir allvarligt skadade samtidigt som våra barn (som alltid är med oss) är helt oskadda och behöver barnvakt? Vi lever inga risktagarliv, så det ingen mening med att gå runt och oroa mig för alla möjliga tragedier som med låg sannolikhet skulle kunna inträffa. Om en av oss ramlar eller blir sjuk så behövs ju ingen barnvakt heller.

Själv så skulle jag nog söka psykologhjälp om jag lät mitt liv och mina väl styras av oro för att hemska saker ska hända. Lever du själv så? Är det inte väldigt jobbigt? Jag tror att det finns hjälp att få.

Men återigen, hur ofta tror du det händer att båda föräldrarna plötsligt avlider eller hamnar på sjukhus samtidigt? Varför ska man låta en massa orimliga rädslor styra ens liv? Lever du med såna rädslor eller?

Varför bör små barn vara trygga med andra? Risken är ju väldigt liten att de behöver bli bortlämnade till någon under tiden de är väldigt små, så jag tycker att det är ett väldigt svagt argument.

Lämnade min dotter med barnvakt vid två under ett bio besök första gången, hänt två gånger till på ett år.

Det är ingen stress, låt släkt träffa och socialisera det är bra så de bygger band och tillit sinsemellan man behöver inte lämna bort barnet för det.

Hade någon som din svägerska hade hon blivit svartlistad som barnvakt. Gällande inför förlossningen kan ni prata med er dotter och mentalt förbereda både inför syskon och barnvakt.