• Anonym (Ledse­n)
    Fri 16 Aug 2019 21:32
    289 visningar
    14 svar
    14
    289

    Alla backar undan

    Skulle verkligen behöva lite pepp och få skriva av mig. Jag är tjej, 19 år, bor kvar i samma lilla stad jag är uppväxt i. 
    På senaste tiden har jag känt mig som den ensammaste människan på jorden. Jag har alltid haft få nära vänner och många bekanta, men på senaste tiden har folk börjat dra sig undan.
    Alla mina närmaste vänner är personer jag känt sen jag var liten och dessa personer har varit min enda trygga punkt i livet.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2019-08-16 21:40
    Råkade visst posta, iallafall- På senaste har jag känt mig extremt övergiven. Det började med att min allra allra bästa vän slutade prata med mig för att hon tydligen "störde sig på mig". Det har tagit väldigt hårt på mig. Jag har 3 personer till jag anser vara mina absoluta bästisar. Den första har tagit avstånd och bor hos sin flickvän långt härifrån och kommer aldrig hem för att träffa mig.
    Den andra har jag tjatat på i 2 veckor att jag vill träffa men hon kommer bara med ursäkter, trots att hon har massor av tid att hänga med sina "coolare" killkompisar hela tiden. Den tredje hänger mest med sin pojkvän och vill sällan hitta på saker.

    Jag har 2 killkompisar som jag kan höra av mig till om jag vill hitta på något och de hör av sig till mig med ibland men för det mesta sitter jag hemma och är deprimerad och funderar på vad fan det är för fel på mig. Varför jag har så svårt att skaffa kompisar och varför de inte vill stanna hos mig. Känner att jag saknar personlighet och inte förtjänar bekräftelse och uppskattning. Jag är redan väldigt osäker på mig själv och min ADD gör små problem till världens undergång. På senaste känner jag faktiskt att jag inte vet om jag orkar leva med mig själv längre. Vet inte vad jag ska göra för jag vet inte vad jag gör för fel.

  • Svar på tråden Alla backar undan
  • Fri 16 Aug 2019 21:57
    #1

    Låter verkligen som du har det väldigt tufft.

    Har du något stöd? Medicinering, familj, terapi?

    Har du kunnat prata djupare med någon av dem som tagit avstånd?

    Hur hopplöst d än känns nu, ge inte upp. De finns hopp o lösningar även när det känns som att d ej gör det.

  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Fri 16 Aug 2019 22:05
    #3
    Zoega skrev 2019-08-16 21:57:36 följande:

    Låter verkligen som du har det väldigt tufft.

    Har du något stöd? Medicinering, familj, terapi?

    Har du kunnat prata djupare med någon av dem som tagit avstånd?

    Hur hopplöst d än känns nu, ge inte upp. De finns hopp o lösningar även när det känns som att d ej gör det.


    Jag är öppen av mig och pratar med mina närmaste om hur jag mår. Jag tror dock inte att mina problem ses som en stor grej utåt, medans jag håller på att explodera inifrån. 
    Tyvärr känns det inte som att det spelar någon roll om jag pratar med nån om mina problem, det känns inte som att det kan bidra till nåt. Det som har hänt har hänt och jag tycker det är jobbigt av en anledning, vad ska ord som "det kommer bli bättre", "det är inte dig det är fel på" hjälpa mig om jag inte vet att det är sant? Grundproblemet finns ju kvar och jag mår precis lika dåligt.

    Menar inget negativt mot din kommentar, tacksam att du skrev den.
  • Fri 16 Aug 2019 22:18
    #4

    Jag kan förstå vad du menar i det du skriver. ( tror jag )

    Jag rekommenderar ändå starkt att du uppsöker vård.

    Kan kännas hopplöst men att få rätt hjälp med dina problem / mående kan faktiskt hjälpa dig!

  • Fri 16 Aug 2019 22:49
    #5
    Anonym (Ledsen) skrev 2019-08-16 21:32:36 följande:

    Skulle verkligen behöva lite pepp och få skriva av mig. Jag är tjej, 19 år, bor kvar i samma lilla stad jag är uppväxt i. 

    På senaste tiden har jag känt mig som den ensammaste människan på jorden. Jag har alltid haft få nära vänner och många bekanta, men på senaste tiden har folk börjat dra sig undan.

    Alla mina närmaste vänner är personer jag känt sen jag var liten och dessa personer har varit min enda trygga punkt i livet.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2019-08-16 21:40

    Råkade visst posta, iallafall- På senaste har jag känt mig extremt övergiven. Det började med att min allra allra bästa vän slutade prata med mig för att hon tydligen "störde sig på mig". Det har tagit väldigt hårt på mig. Jag har 3 personer till jag anser vara mina absoluta bästisar. Den första har tagit avstånd och bor hos sin flickvän långt härifrån och kommer aldrig hem för att träffa mig.

    Den andra har jag tjatat på i 2 veckor att jag vill träffa men hon kommer bara med ursäkter, trots att hon har massor av tid att hänga med sina "coolare" killkompisar hela tiden. Den tredje hänger mest med sin pojkvän och vill sällan hitta på saker.

    Jag har 2 killkompisar som jag kan höra av mig till om jag vill hitta på något och de hör av sig till mig med ibland men för det mesta sitter jag hemma och är deprimerad och funderar på vad fan det är för fel på mig. Varför jag har så svårt att skaffa kompisar och varför de inte vill stanna hos mig. Känner att jag saknar personlighet och inte förtjänar bekräftelse och uppskattning. Jag är redan väldigt osäker på mig själv och min ADD gör små problem till världens undergång. På senaste känner jag faktiskt att jag inte vet om jag orkar leva med mig själv längre. Vet inte vad jag ska göra för jag vet inte vad jag gör för fel.


    Din näst sista mening ska du få bort ur huvudet bruden, nu är inte jag så himla bra på ge råd, är och har alltid varit lite introvert och cynisk av mig, så vänner kan jag räkna med en hand.

    Hursomhelst, folk kan ha en tendens att växa ifrån varandra, så nu ser det ut som att du närmat dig ett vägskäl, väljer du att sitta i rummet, skaffa en dator och lär dig spela spel online, en gamerbrud är alltid uppskattad, men glöm inte att röra på dig utomhus.

    Eller så kollar du upp vad du vill uppnå i livet och börjar sätta fokus på det så kommer vänner att träda in i livet förr än du anar, tänk på att om du snöar in på negativa känslor så kommer du utstråla det också, nu har du bara din lågpunkt, när du riktar in dig på vad du vill ha så kommer det bli bättre på alla plan över tid.
  • Anonym (Känne­r igen mig)
    Sat 17 Aug 2019 11:44
    #5
    Anonym (Ledsen) skrev 2019-08-16 21:32:36 följande:

    Skulle verkligen behöva lite pepp och få skriva av mig. Jag är tjej, 19 år, bor kvar i samma lilla stad jag är uppväxt i. 
    På senaste tiden har jag känt mig som den ensammaste människan på jorden. Jag har alltid haft få nära vänner och många bekanta, men på senaste tiden har folk börjat dra sig undan.
    Alla mina närmaste vänner är personer jag känt sen jag var liten och dessa personer har varit min enda trygga punkt i livet.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2019-08-16 21:40
    Råkade visst posta, iallafall- På senaste har jag känt mig extremt övergiven. Det började med att min allra allra bästa vän slutade prata med mig för att hon tydligen "störde sig på mig". Det har tagit väldigt hårt på mig. Jag har 3 personer till jag anser vara mina absoluta bästisar. Den första har tagit avstånd och bor hos sin flickvän långt härifrån och kommer aldrig hem för att träffa mig.
    Den andra har jag tjatat på i 2 veckor att jag vill träffa men hon kommer bara med ursäkter, trots att hon har massor av tid att hänga med sina "coolare" killkompisar hela tiden. Den tredje hänger mest med sin pojkvän och vill sällan hitta på saker.

    Jag har 2 killkompisar som jag kan höra av mig till om jag vill hitta på något och de hör av sig till mig med ibland men för det mesta sitter jag hemma och är deprimerad och funderar på vad fan det är för fel på mig. Varför jag har så svårt att skaffa kompisar och varför de inte vill stanna hos mig. Känner att jag saknar personlighet och inte förtjänar bekräftelse och uppskattning. Jag är redan väldigt osäker på mig själv och min ADD gör små problem till världens undergång. På senaste känner jag faktiskt att jag inte vet om jag orkar leva med mig själv längre. Vet inte vad jag ska göra för jag vet inte vad jag gör för fel.


    Jag är många år äldre än dig, men har varit med om exakt samma sak. Att vänner 'överger' mig och jag känner mig allt mer ensam. Det har gått i perioder, ibland har jag några att umgås med, ibland inga alls. När min närmsta vän sade att hon inte orkade umgås med mig längre (var kanske 8 år sen nu) så bröt jag ihop. Jag grät ibland om nätterna för att jag tänkte tillbaka på gemenskapen vi hade, och på grund hatet jag kände mot mig själv, eftersom jag inte var bra nog att umgås med.

    Men jag tror det handlar om att försöka acceptera, hur jobbigt det än låter, att den vänskapen inte fungerade just då. Det är inte ditt fel, inte den andres utan det beror på många faktorer där ADD'n självklart kan spela in, men det kan inte du rå för. Både du och dina vänner förändras med tiden. Förändring är en del av livet, hur läskigt det än kan upplevas. Jag har försökt att acceptera det för mig själv och faktiskt försökt att inte fästa hela min identitet i vänskaper. Den version av dig som du är nu, kanske passar bättre med andra vänner. Man kan låta det göra ont, och sörja när vänskapen tar slut, men sedan försöka acceptera att det är en förändring och försöka hitta människor att umgås med som passar med en bättre just då.


  • Anonym (Hund)
    Sat 17 Aug 2019 11:47
    #6

    Samma här. Jag skaffade hund. Det hjälpte mig.

  • Anonym (N)
    Sat 17 Aug 2019 14:11
    #7

    Vet inte vad du gör men du kanske skulle börja plugga? I den miljön händer mycket och man får många nya vänner.

    Eller sök dig till något annat där du träffarna lite nytt folk, dina tidigare vänner verkar ha förändrat sina liv en del. Nytt jobb kanske? Jobba utomlands? Åk som au pair, eller working holiday i Australien?

    Tjata inte på dina vänner om att ses hela tiden utan låt det gå lite emellan så kanske de själva frågar eller kommer på att det var länge sen. Ibland kan det gå lite upp och ner med hur mycket man träffas.

  • Anonym (A)
    Sat 17 Aug 2019 20:17
    #8
    Anonym (N) skrev 2019-08-17 14:11:54 följande:
    Vet inte vad du gör men du kanske skulle börja plugga? I den miljön händer mycket och man får många nya vänner.

    Eller sök dig till något annat där du träffarna lite nytt folk, dina tidigare vänner verkar ha förändrat sina liv en del. Nytt jobb kanske? Jobba utomlands? Åk som au pair, eller working holiday i Australien?

    Tjata inte på dina vänner om att ses hela tiden utan låt det gå lite emellan så kanske de själva frågar eller kommer på att det var länge sen. Ibland kan det gå lite upp och ner med hur mycket man träffas.
    Håller med
  • Anonym (Knytt­et)
    Sat 17 Aug 2019 20:41
    #9

    Jag förstår att det känns tungt. Så här tänker jag om det du skriver.

    Berätta för någon närstående eller någon i vården om dina tankar om att inte orka leva längre. Det kan kännas så i perioder, men det kan bli bättre. Man behöver hjälp med det.

    I din ålder hände det mycket socialt även i mitt liv. Gymnasiet var slut eller man hade något år kvar. Det var meningen att vi skulle vara vuxna. Många flyttade hemifrån, somliga väldigt långt bort. Folks förhållanden blev än mer på allvar än tidigare. En del jobbade och fick helt nya ekonomiska möjligheter.

    Det rördes om både inuti oss och omkring oss. Att byta umgänge i den vevan är inget ovanligt.

    Ett tips jag ofta ger unga människor som är vilse i livet är att gå på folkhögskola med internat ett år. Det ger möjlighet att fördjupa sig i ett intresse, och hitta nya. Man ser nya platser, möter nya människor och får nya perspektiv. Dessutom är det ett flytta-hemifrån-light, om man fortfarande bor hos föräldrarna (vilket väl är vanligast numera?).

    Men det viktigaste är mitt första råd: du MÅSTE berätta om dina tankar kring livet för någon. Visa din trådstart och färgmarkera slutet om det tar emot att prata. Jag känner flera som valt att fortsätta leva trots att det känts som att det inte är värt det. Idag är de så tacksamma för den hjälp de fick att ta sig vidare i livet. Och jag är så tacksam att de valde att kämpa vidare. Annars hade jag aldrig fått lära känna dem. Någonstans finns din nya vän och väntar på att få lära känna dig.

  • Anonym (Utede­tnyain­ne)
    Sun 18 Aug 2019 03:52
    #10

    Hej!

    Du har add säger du, har du fått den ställd av psykolog?

    Din hjärna är din bästa vän men som du upplever nu är den din fiende, du behöver tänka rätt för annars blir hela livet fel.

    Jag har inga vänner, för jag orkar inte med socialt påtvingat umgänge där man pratar ytligt och bara fördriver tiden.

    Jag har aldrig träffat någon med add diagnos och jag undrar om du träffat någon med add?

    Jag har alltid fått höra att jag är störd, vad konstigt du tänker och mycket mycket mer.

    Deprimerad säger du, välkommen till klubben, jag tänker inte säga vad du ska göra för det vet bara du, men varför ledsen egentligen, livet är en pina men det är för att man ska känna ordentligt när det är bra.

    Nere idag och uppe imorgon eller var det nere imorgon och uppe idag :)

    Kan du sätta känslor på olika saker och hitta tillbaka till samma känsla?

    Föredrar du att ha kille eller tjej vänner?

    Berätta vilka dina styrkor är med att ha add?

    En svaghet är att man tänker för mycket och på fel saker vilket resulterar i att man blir deprimerad eller nere.

    Tänk på vad du har, inte vad du inte har.

    Jag börjar där så länge.

  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Sun 18 Aug 2019 20:26
    #11
    Anonym (Knyttet) skrev 2019-08-17 20:41:59 följande:

    Jag förstår att det känns tungt. Så här tänker jag om det du skriver.

    Berätta för någon närstående eller någon i vården om dina tankar om att inte orka leva längre. Det kan kännas så i perioder, men det kan bli bättre. Man behöver hjälp med det.

    I din ålder hände det mycket socialt även i mitt liv. Gymnasiet var slut eller man hade något år kvar. Det var meningen att vi skulle vara vuxna. Många flyttade hemifrån, somliga väldigt långt bort. Folks förhållanden blev än mer på allvar än tidigare. En del jobbade och fick helt nya ekonomiska möjligheter.

    Det rördes om både inuti oss och omkring oss. Att byta umgänge i den vevan är inget ovanligt.

    Ett tips jag ofta ger unga människor som är vilse i livet är att gå på folkhögskola med internat ett år. Det ger möjlighet att fördjupa sig i ett intresse, och hitta nya. Man ser nya platser, möter nya människor och får nya perspektiv. Dessutom är det ett flytta-hemifrån-light, om man fortfarande bor hos föräldrarna (vilket väl är vanligast numera?).

    Men det viktigaste är mitt första råd: du MÅSTE berätta om dina tankar kring livet för någon. Visa din trådstart och färgmarkera slutet om det tar emot att prata. Jag känner flera som valt att fortsätta leva trots att det känts som att det inte är värt det. Idag är de så tacksamma för den hjälp de fick att ta sig vidare i livet. Och jag är så tacksam att de valde att kämpa vidare. Annars hade jag aldrig fått lära känna dem. Någonstans finns din nya vän och väntar på att få lära känna dig.


    Jag har faktiskt blivit antagen till folkhögskola, börjar nästa vecka så vi får se hur det går.Glad Problemet är ju att jag har svårt att skaffa nya kompisar redan som det är, och jag är otroligt osäker på mig själv och vet inte hur man pratar med folk. Klart det blir värre av att man blir dumpad av kompisar kors och tvärs. Idag mår jag mycket bättre än vad jag gjorde när jag skrev inlägget. Jag kan få motivation och tänka positivt från ingenstans. Hoppas det håller i sig.Tack för ditt svar!
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Sun 18 Aug 2019 20:32
    #12
    Anonym (Utedetnyainne) skrev 2019-08-18 03:52:56 följande:

    Hej!

    Du har add säger du, har du fått den ställd av psykolog?

    Din hjärna är din bästa vän men som du upplever nu är den din fiende, du behöver tänka rätt för annars blir hela livet fel.

    Jag har inga vänner, för jag orkar inte med socialt påtvingat umgänge där man pratar ytligt och bara fördriver tiden.

    Jag har aldrig träffat någon med add diagnos och jag undrar om du träffat någon med add?

    Jag har alltid fått höra att jag är störd, vad konstigt du tänker och mycket mycket mer.

    Deprimerad säger du, välkommen till klubben, jag tänker inte säga vad du ska göra för det vet bara du, men varför ledsen egentligen, livet är en pina men det är för att man ska känna ordentligt när det är bra.

    Nere idag och uppe imorgon eller var det nere imorgon och uppe idag :)

    Kan du sätta känslor på olika saker och hitta tillbaka till samma känsla?

    Föredrar du att ha kille eller tjej vänner?

    Berätta vilka dina styrkor är med att ha add?

    En svaghet är att man tänker för mycket och på fel saker vilket resulterar i att man blir deprimerad eller nere.

    Tänk på vad du har, inte vad du inte har.

    Jag börjar där så länge.


    Ja, jag blev diagnostiserad för 3 år sedan. Som jag tolkar det har du också ADD? Ja, just de ytliga relationerna klarar jag inte av. Just därför jag bara vill umgås med mina absolut närmaste så jag känner att jag kan få ut något av samtalen. Varenda människa i min umgängeskrets har NÅN diagnos, 2 av 4 nära vänner har också add och de är till stor del en spegelbild av mig själv. Jag passar bäst ihop med andra ADHD/ADD människor, killar som tjejer. Kan verkligen tipsa dig om att träffa såna. Tack för ditt svar :)
  • Anonym (Knytt­et)
    Mon 19 Aug 2019 08:49
    #13
    Anonym (Ledsen) skrev 2019-08-18 20:26:36 följande:

    Jag har faktiskt blivit antagen till folkhögskola, börjar nästa vecka så vi får se hur det går. Problemet är ju att jag har svårt att skaffa nya kompisar redan som det är, och jag är otroligt osäker på mig själv och vet inte hur man pratar med folk. Klart det blir värre av att man blir dumpad av kompisar kors och tvärs. Idag mår jag mycket bättre än vad jag gjorde när jag skrev inlägget. Jag kan få motivation och tänka positivt från ingenstans. Hoppas det håller i sig.Tack för ditt svar!


    Vad kul! Hoppas att det blir bra på fhsk! Jag tar lång tid på mig att lära känna människor, så för mig var fhsk ett jättebra sätt att lära känna folk - man umgås ju alla vakna timmar, om man vill.

    På de fhsk jag har gått har det funnits en kurator. Om det finns där du ska gå kan du höra av dig redan nu och be om samtalsstöd, om du tror att det hjälper dig. Om ditt mående går upp och ner i perioder kan det ju vara skönt med en etablerad kontakt om det skulle vända neråt igen.

    Jag håller tummarna för ett lyckat läsår!
  • Anonym (Utede­tnyain­ne)
    Mon 19 Aug 2019 13:46
    #14
    Anonym (Ledsen) skrev 2019-08-18 20:32:59 följande:

    Ja, jag blev diagnostiserad för 3 år sedan. Som jag tolkar det har du också ADD? Ja, just de ytliga relationerna klarar jag inte av. Just därför jag bara vill umgås med mina absolut närmaste så jag känner att jag kan få ut något av samtalen. Varenda människa i min umgängeskrets har NÅN diagnos, 2 av 4 nära vänner har också add och de är till stor del en spegelbild av mig själv. Jag passar bäst ihop med andra ADHD/ADD människor, killar som tjejer. Kan verkligen tipsa dig om att träffa såna. Tack för ditt svar :)


    Känner du att livet har blivit lättare efter du fick din diagnos?

    Jag har inte fått någon diagnos/blivit utredd.

    Jag vet hur jag är och känner inget behov av att bli instoppad i ett fack, det är inte jag.

    Mycket ligger i att omgivningen ska kunna bemöta människor på individens nivå, får man stämpel så ändras förutsättningarna och man slutar försöka/man tror inte man kan m.m, kanske låter konstigt.

    Få saker förklarade för sig och man blir förbannad för att man inte förstår, då tänker man fel, man behöver mer information för våra hjärnor ska se helheten, man känner att man inte är med, vi kan hjälpa oss själva med att tänka runt/ små saker säger oss kanske inget men när man når en punkt och man ser helheten då brukar polletten trilla ner.

    Eller om man ska förklara hur man tänker för någon och man blir idiot förklarad bara för att man är så detaljerad och tar upp massor runt omkring, det är ju mottagarens fel för den missat massor av information, men deras hjärnor tar inte in den infon utan snurrar bara vidare på ett spår medans vi kanske har massor av spår och hjärna samtidigt.

    Jag bara yrar som vanligt men ganska kul då andra bara fokuserar på en sak i taget/små saker.

    Jag har inga runt om mig som har diagnos.

    Jag vill ha ett liv där man kan umgås med alla olikheter för det är intressant, skulle jag bara umgås med likasinnade tror jag livet förlorar sin mening.
Svar på tråden Alla backar undan