Om man är omtyckt av barn - Kan man även vara omtyckt av vuxna?

Jag känner att jag kan bli väldigt omtyckt av barn. Till exempel ifrån grannbarnen. Det händer till och med att de springer fram till mig och börjar prata m.m när jag kommer hem ifrån butiken när jag handlat eller så.

Det är ett familjeområde, så jag är nästan helt ensam av att bo själv.

Men rent övrigt så upplever jag att jag endast få bekanta, men inga vänner. Jag har enbart en vän som är en nära vän till mig.

Jag sysslar med kampsport, pluggar upp betyg och volontärsarbetar. På volontärarbetet har jag upplevt att jag varit små utanför för både personal och andra volontärsarbetare. Mest troligt på grund av min unga ålder jämfört med de. Men jag har börjat bli mer social och det verkar funka relativt bra.

På kampsport är jag god kamrat och social med alla andra medlemmar och inkl tränarna. Det är inga direkta problem med det sociala. Till exempel händer det att jag skojar med tränarna och jag har umgåtts med en person utanför klubben.

Men jag upplever att det alltid blir bekanta egentligen.

Jag funderar på att själv göra som barnen, liksom springa fram till de specifika personerna jag tycker mest om och visa glädje. Liksom ta det första steget och visa vänskap. Det  verkar funka inom det volontärsarbetet jag sysslar med. Jag bara bestämde mig att inte agera som en robot, utan även vara social.

Jag är inte så tystlåten av mig, kan ta egna initiativ. Men ibland faller det mig att jag kanske inte är omtyckt. Jag blir nyfiken vad det finns hos mig att tycka om. Vad ser andra på mig egentligen m.m. Vad finns det i min personlighet att tycka om egentligen?

Frågor som absolut pekar på taskig självkänsla kanske.

Men vad kan jag egentligen göra?

Känns så fånigt att bara fråga någon på klubben och fråga om sällskap/umgås.

Jag har ätit på en restaurang tillsammans med en anställd på volontärsarbetet. Jag tycker det funkar rätt bra.

Men jag vet inte exakt...Jag upplever att jag enbart får bekanta. Jag har aldrig hamnat i dispyten eller kommit dåligt överens med någon. Så jag hoppas att det är tecken på att jag inte är obehaglig i alla fall.

Om jag är omtyckt av grannbarnen så pass mycket. Kan det betyda någonting? Till exempel att om barnen tycker om mig, så kanske andra människor också gör? Bara att i vuxen/mogen ålder så agerar man inte på det viset att man springer fram till någon och spontant gör saker/pratar av ren glädje m.m som barnen gör. Jag säger inte att det är fel, jag säger att det kanske bara blir knasigt om vuxna kanske gör så? Och därför är det ingen av mina bekanta som gör så/svårt att analysera om man är omtyckt eller icke.