• Anonym (Frust­rerad mamma)
    Sat 17 Aug 2019 20:50
    1522 visningar
    73 svar
    73
    1522

    När VILL barn sova i egna sängar?

    Min dotter är 9 år och vill aldrig sova i sin säng. Jämt i min. Oftast inga problem eftersom vi bor ensamma, inga syskon eller så. Ofta tycker jag såklart också, att det känns löjligt att vi ska sova i olika sängar.

    Problemet är när min pojkvän kommer, att då få bråka med henne i 5 timmar ungefär, för att få henne att gå och lägga sig i sin säng. Hon blir såklart också arg för att han kommer eftersom det gör så hon inte får sova hos mig. Har pratat med Henne såå många gånger att om det fortsätter såhär så får hon börja sova i sin säng jämt. Då säger hon att hon skall bättra sig. Händer aldrig.

    Vad skulle ni göra? Jag håller på att bli galen.

    Om vi låtsas som att jag inte hade någon pojkvän, hade ni tyckt att det var ett problem om era 9åringar sov hos er?

  • Svar på tråden När VILL barn sova i egna sängar?
  • Mon 19 Aug 2019 23:02
    #41
    -2
    Anonym (Libbsticka) skrev 2019-08-19 19:03:37 följande:

    Barn vill ha rutiner så enklast är klart att få dem att sova i sin egen säng från början. Skippa alla små gulliga barnsängar som bryter ryggen av föräldrarna.

    Man köper en 120 bred säng och ställer direkt på golvet.
    Man lägger sig bekvämt med barnet och lämnar när barnet sover.
    Man är snabb som en iller att springa dit på natten så att barnet stannar i sängen och somnar om i sängen.

    Då blir sängen "hemma". 

    Efter 18 månader behövde vi inte dela säng med vårt barn, han visste var han hörde hemma och somnade fint där. Enda undantag om han var sjuk och eländig, då fick han klart sova med oss om han ville.

    Att sova hela natten ihop med barn som sparkar rundor tills de är 9 år finns inte överhuvudtaget för mig, jag sover dåligt bara maken är förkyld.


    Ja, fast du glömde att barn behöver ännu mer kroppslig närhet och trygghet. Särskilt på natten när anknytningssystemet går igång.

    Forskning visar att om man lämnar små barn ensamma kan stresshormonet kortisol öka i deras hjärnor. Barn behöver ha närhet till föräldrarna åtminstone under den första anknytningsfasen från 0 - 2 års ålder. 

    Till TS:


    Varför är det så självklart att du ska välja att sova med din pojkvän framför din dotter? Hur prioriterar du där? Jag tycker att din dotters behov ska komma först. Om din dotter inte känner sig mogen nog att sova själv, så tycker jag att hon ska få sova hos dig, alternativt hos dig och pojkvännen.

    Men om du kan få henne att vilja testa att sova själv i sitt rum, så är det förstås helt okej att testa det. Men offra inte din dotters trygghet för din pojkväns behov av dig. Pojkvännen är vuxen nog att kunna sova ensam! När det gäller de ev. lekar du och din pojkvän önskar ha i sovrummet, så kan ni säkert fundera ut några lösningar på just det, så att alla blir nöjda.

  • Anonym (vilma­)
    Tue 20 Aug 2019 03:20
    #42
    -1

    Hon kommer aldrig att vilja när du överger henne för en kille! Plus en massa annan skit som kommer att komma av att ert förhållande förstörs och hennes övergivenkänslor.

  • Tue 20 Aug 2019 08:01
    #43

    Men herregud vad du tar i från tårna människa.

    ?Överger?, ?ert förhållande förstörs? och en massa andra tragiska benämningar. Så alla föräldrar vars barn som vanligtvis sover i egna sängar ska alltså klassa sina små telningar som övergivna maskrosungar?

    Det är säkert inte såååååå du menar kommer bli din respons i hög falsett men det här får du faktiskt utveckla?


    Anonym (vilma) skrev 2019-08-20 03:20:51 följande:

    Hon kommer aldrig att vilja när du överger henne för en kille! Plus en massa annan skit som kommer att komma av att ert förhållande förstörs och hennes övergivenkänslor.


  • Tue 20 Aug 2019 08:09
    #44
    +1
    jrockyracoon skrev 2019-08-19 23:02:52 följande:

    Ja, fast du glömde att barn behöver ännu mer kroppslig närhet och trygghet. Särskilt på natten när anknytningssystemet går igång.

    Forskning visar att om man lämnar små barn ensamma kan stresshormonet kortisol öka i deras hjärnor. Barn behöver ha närhet till föräldrarna åtminstone under den första anknytningsfasen från 0 - 2 års ålder. 

    Till TS:

    Varför är det så självklart att du ska välja att sova med din pojkvän framför din dotter? Hur prioriterar du där? Jag tycker att din dotters behov ska komma först. Om din dotter inte känner sig mogen nog att sova själv, så tycker jag att hon ska få sova hos dig, alternativt hos dig och pojkvännen.

    Men om du kan få henne att vilja testa att sova själv i sitt rum, så är det förstås helt okej att testa det. Men offra inte din dotters trygghet för din pojkväns behov av dig. Pojkvännen är vuxen nog att kunna sova ensam! När det gäller de ev. lekar du och din pojkvän önskar ha i sovrummet, så kan ni säkert fundera ut några lösningar på just det, så att alla blir nöjda.


    Du har säkert belägg för det här och givetvis kan jag hålla med dig om att de allra minsta behöver väldigt mycket närhet, det säger lite sig självt iof.

    Men sedan så tror jag faktiskt att inkonsekvens och ängsliga föräldrar skapar ängsliga barn. Vad sänder du som vuxen ut för signaler egentligen om du lite harigt får ditt barn att känna att dennes säng och egna rum är kanske lite farligt och läskigt trots allt. Du tror inte att sådant projiceras över på barn?
  • Tue 20 Aug 2019 08:55
    #45
    -2
    Zarch skrev 2019-08-20 08:09:30 följande:
    Du har säkert belägg för det här och givetvis kan jag hålla med dig om att de allra minsta behöver väldigt mycket närhet, det säger lite sig självt iof.

    Men sedan så tror jag faktiskt att inkonsekvens och ängsliga föräldrar skapar ängsliga barn. Vad sänder du som vuxen ut för signaler egentligen om du lite harigt får ditt barn att känna att dennes säng och egna rum är kanske lite farligt och läskigt trots allt. Du tror inte att sådant projiceras över på barn?
    Tack för att du inser det självklara - så små barn ska inte lämnas ensamma under så lång tid som en hel natt! Viktigt att vi slår fast det, så att inte någon får för sig något annat.

    Det är givetvis inte lika skadligt att t.ex. låta en 9-åring sova själv. Men alla barn är olika och har olika behov av fysisk kontakt och trygghet från föräldern.

    Det finns inga studier som visar att "curling" skulle vara negativt. Däremot finns det forskning som visar att curlade barn lyckas bättre och blir lyckligare än genomsnittet. Samtidigt håller jag med om att en förälder som är ängslig i sin personlighet sannolikt kommer att överföra den ängsligheten till barnet. Man behöver dock inte vara ängslig för att man låter ett barn sova hos en.

    Anledningen till att man låter barnet sova hos en är knappast för att man tycker att rummet är läskigt och därmed för över denna känsla till barnet. Det är för att man ser barnets behov av närhet och vet att trygghet är en förutsättning för att barnet ska kunna utvecklas på ett optimalt sätt.

    Det är absolut inget fel på  t.ex. fråga och uppmuntra 9-åringen att sova själv. Men om det visar sig att 9-åringen inte är mogen för det, ser jag inga nackdelar (för barnet) med att vänta ett tag till. Vi har inte barn under en särskilt lång tid i våra liv - ser man det i ett större perspektiv är det inte ett så stort offer att anpassa ens liv till barnens bästa under tiden de är små.

    Vad pojkvännen vill och inte vill i sammanhanget ser jag som helt arbiträrt. Barnets bästa ska man inte kompromissa bort för sex.
  • Tue 20 Aug 2019 09:28
    #46
    -1 +1
    jrockyracoon skrev 2019-08-20 08:55:30 följande:

    Tack för att du inser det självklara - så små barn ska inte lämnas ensamma under så lång tid som en hel natt! Viktigt att vi slår fast det, så att inte någon får för sig något annat.

    Det är givetvis inte lika skadligt att t.ex. låta en 9-åring sova själv. Men alla barn är olika och har olika behov av fysisk kontakt och trygghet från föräldern.

    Det finns inga studier som visar att "curling" skulle vara negativt. Däremot finns det forskning som visar att curlade barn lyckas bättre och blir lyckligare än genomsnittet. Samtidigt håller jag med om att en förälder som är ängslig i sin personlighet sannolikt kommer att överföra den ängsligheten till barnet. Man behöver dock inte vara ängslig för att man låter ett barn sova hos en.

    Anledningen till att man låter barnet sova hos en är knappast för att man tycker att rummet är läskigt och därmed för över denna känsla till barnet. Det är för att man ser barnets behov av närhet och vet att trygghet är en förutsättning för att barnet ska kunna utvecklas på ett optimalt sätt.

    Det är absolut inget fel på  t.ex. fråga och uppmuntra 9-åringen att sova själv. Men om det visar sig att 9-åringen inte är mogen för det, ser jag inga nackdelar (för barnet) med att vänta ett tag till. Vi har inte barn under en särskilt lång tid i våra liv - ser man det i ett större perspektiv är det inte ett så stort offer att anpassa ens liv till barnens bästa under tiden de är små.

    Vad pojkvännen vill och inte vill i sammanhanget ser jag som helt arbiträrt. Barnets bästa ska man inte kompromissa bort för sex.


    Små barn ska givetvis inte lämnas ensamma och det förstår väl de flesta men det är lite luddigt vad som räknas, fungerar det i sin egna spjälsäng i föräldrarnas rum eller ska det prompt samsovas?

    Jo jag tycker personligen att man kan framstå som en väldigt ängslig eller kanske mer som en lat förälder ifall man hela tiden ger sina barn alternativ att välja mellan. Det tror jag skapar en enorm ambivalens och otrygghet hos barn om något och jag kan inte se vilka positiva egenskaper som ett barn kan få utav det? Sedan så är det väldigt utmattande för omgivningen att omge sig med sådana typer av föräldrar och deras barn. Nu tog jag in den som alldeles för många i tråden kallar för den obetydliga pojkvännen där i slutet men låt gå för det.

    Sedan så vet jag att människor är enkla varelser som ofta fungerar på så sätt att det man själv gör är det som är det såkallat rätta och det är nog där vi har hamnat någonstans i den här debatten. Vad som är rätt eller fel är väl egentligen irrelevant.
  • Tue 20 Aug 2019 10:27
    #47
    -1
    Zarch skrev 2019-08-20 09:28:25 följande:
    Små barn ska givetvis inte lämnas ensamma och det förstår väl de flesta men det är lite luddigt vad som räknas, fungerar det i sin egna spjälsäng i föräldrarnas rum eller ska det prompt samsovas?

    Jo jag tycker personligen att man kan framstå som en väldigt ängslig eller kanske mer som en lat förälder ifall man hela tiden ger sina barn alternativ att välja mellan. Det tror jag skapar en enorm ambivalens och otrygghet hos barn om något och jag kan inte se vilka positiva egenskaper som ett barn kan få utav det? Sedan så är det väldigt utmattande för omgivningen att omge sig med sådana typer av föräldrar och deras barn. Nu tog jag in den som alldeles för många i tråden kallar för den obetydliga pojkvännen där i slutet men låt gå för det.

    Sedan så vet jag att människor är enkla varelser som ofta fungerar på så sätt att det man själv gör är det som är det såkallat rätta och det är nog där vi har hamnat någonstans i den här debatten. Vad som är rätt eller fel är väl egentligen irrelevant.
    Om man har det lilla barnet i egen säng i samma rum som föräldrarna, missar man den fysiska kontakten, men kan ändå svara på barnets behov när det t.ex. gråter eller snyftar, etc. Det är ett betydligt bättre alternativ sett ur anknytningsperspektiv än att ha barnet ensam i ett eget rum. Har inte sett någon forskning som kunnat påvisa stora risker med att ha barnet i eget säng bredvid föräldrarna, så misstänker att det är oklart vilka ev. negativa effekter det har. 

    Eftersom barn är individer med egna viljor som de behöver utrycka, så ser jag det som självklart att ge dem val när så är möjligt. Om Kalle vill leka med sin traktor vore det fel att tvinga honom att spela fotboll hela tiden. Det skadar dem inte, utan får dem att inse sin egen särart, och lära känna sig själva vad de gillar och inte gillar. När det gäller viktigare beslut så är det förstås de vuxna som ska ta besluten med barnens bästa i åtanke. Barn kan inte tänka långsiktigt och ska därför inte få besluta om sådana saker. I fallet med att sova i förälderns säng så tycker jag det är självklart att barnets behov av närhet och tröst, ska finnas med i beslutet. Man skaffar barn för att ta hand om dem och att t.ex. ge dem mat, kärlek, trygghet är basala behov hos dem. I TS fall finns även argumentet att visa barnet att dess behov är viktigare än pojkvännens. Det är problematiskt  för barnet om det känner att det blir undanskuffat i förmån för pojkvännen, som om att det är en strid om mammans gunst.

    Det kanske är utmattande och provocerande för dig att se ett barns behov gå först - det är det nämligen för väldigt många. Särskilt för dem som själva inte har fått trygghet som barn - de tenderar att vilja ge barn samma slags erfarenheter som de själva fått, konstigt nog. På det sättet kan t.ex. en undvikande anknytning gå i arv, generation efter generation. Det krävs att någon börjar tänka annorlunda och kanske går i terapi och bearbetar sina upplevelser för att bryta mönstret.

    Åh, debatter kan ju ofta ta sin utgångspunkt i hur man själv gör, men argumenten och slutsatserna är ju ändå det som utgör själva debatten och inte så mycket åsikterna i sig. Och det är i slutändan argumenten bakom som spelar roll, och det är givetvis en viktig sak att påminna sig själv om - oavsett vilken åsikt man har.
  • Tue 20 Aug 2019 10:46
    #48
    +1
    jrockyracoon skrev 2019-08-20 10:27:02 följande:

    Om man har det lilla barnet i egen säng i samma rum som föräldrarna, missar man den fysiska kontakten, men kan ändå svara på barnets behov när det t.ex. gråter eller snyftar, etc. Det är ett betydligt bättre alternativ sett ur anknytningsperspektiv än att ha barnet ensam i ett eget rum. Har inte sett någon forskning som kunnat påvisa stora risker med att ha barnet i eget säng bredvid föräldrarna, så misstänker att det är oklart vilka ev. negativa effekter det har. 

    Eftersom barn är individer med egna viljor som de behöver utrycka, så ser jag det som självklart att ge dem val när så är möjligt. Om Kalle vill leka med sin traktor vore det fel att tvinga honom att spela fotboll hela tiden. Det skadar dem inte, utan får dem att inse sin egen särart, och lära känna sig själva vad de gillar och inte gillar. När det gäller viktigare beslut så är det förstås de vuxna som ska ta besluten med barnens bästa i åtanke. Barn kan inte tänka långsiktigt och ska därför inte få besluta om sådana saker. I fallet med att sova i förälderns säng så tycker jag det är självklart att barnets behov av närhet och tröst, ska finnas med i beslutet. Man skaffar barn för att ta hand om dem och att t.ex. ge dem mat, kärlek, trygghet är basala behov hos dem. I TS fall finns även argumentet att visa barnet att dess behov är viktigare än pojkvännens. Det är problematiskt  för barnet om det känner att det blir undanskuffat i förmån för pojkvännen, som om att det är en strid om mammans gunst.

    Det kanske är utmattande och provocerande för dig att se ett barns behov gå först - det är det nämligen för väldigt många. Särskilt för dem som själva inte har fått trygghet som barn - de tenderar att vilja ge barn samma slags erfarenheter som de själva fått, konstigt nog. På det sättet kan t.ex. en undvikande anknytning gå i arv, generation efter generation. Det krävs att någon börjar tänka annorlunda och kanske går i terapi och bearbetar sina upplevelser för att bryta mönstret.

    Åh, debatter kan ju ofta ta sin utgångspunkt i hur man själv gör, men argumenten och slutsatserna är ju ändå det som utgör själva debatten och inte så mycket åsikterna i sig. Och det är i slutändan argumenten bakom som spelar roll, och det är givetvis en viktig sak att påminna sig själv om - oavsett vilken åsikt man har.


    Jag håller med dig angående anknytningsteorin när det kommer till väldigt små barn och deras närhetsbehov men ska vi verkligen likställa den lilla 9 månaders babyn med 9 åringen? Hur långt upp i åldrarna ska vi fortsätta arbeta efter samma modell? När ska föräldrar börja utforma och utveckla sitt föräldraskap egentligen?

    Alla föräldrar vill ha trygga barn men vi kan ju inte uppnå det genom att gå runt med våra snart vuxna barn i en bärsele så att stå och stampa i samma fotspår går inte.
  • KlantS­murfen
    Tue 20 Aug 2019 11:05
    #49
    +2
    jrockyracoon skrev 2019-08-19 23:02:52 följande: #41
    Anonym (Libbsticka) skrev 2019-08-19 19:03:37 följande:

    Barn vill ha rutiner så enklast är klart att få dem att sova i sin egen säng från början. Skippa alla små gulliga barnsängar som bryter ryggen av föräldrarna.

    Man köper en 120 bred säng och ställer direkt på golvet.
    Man lägger sig bekvämt med barnet och lämnar när barnet sover.
    Man är snabb som en iller att springa dit på natten så att barnet stannar i sängen och somnar om i sängen.

    Då blir sängen "hemma". 

    Efter 18 månader behövde vi inte dela säng med vårt barn, han visste var han hörde hemma och somnade fint där. Enda undantag om han var sjuk och eländig, då fick han klart sova med oss om han ville.

    Att sova hela natten ihop med barn som sparkar rundor tills de är 9 år finns inte överhuvudtaget för mig, jag sover dåligt bara maken är förkyld.


    Ja, fast du glömde att barn behöver ännu mer kroppslig närhet och trygghet. Särskilt på natten när anknytningssystemet går igång.

    Forskning visar att om man lämnar små barn ensamma kan stresshormonet kortisol öka i deras hjärnor. Barn behöver ha närhet till föräldrarna åtminstone under den första anknytningsfasen från 0 - 2 års ålder. 

    Till TS:


    Varför är det så självklart att du ska välja att sova med din pojkvän framför din dotter? Hur prioriterar du där? Jag tycker att din dotters behov ska komma först. Om din dotter inte känner sig mogen nog att sova själv, så tycker jag att hon ska få sova hos dig, alternativt hos dig och pojkvännen.

    Men om du kan få henne att vilja testa att sova själv i sitt rum, så är det förstås helt okej att testa det. Men offra inte din dotters trygghet för din pojkväns behov av dig. Pojkvännen är vuxen nog att kunna sova ensam! När det gäller de ev. lekar du och din pojkvän önskar ha i sovrummet, så kan ni säkert fundera ut några lösningar på just det, så att alla blir nöjda.


    "Forskning visar att om man lämnar små barn ensamma kan stresshormonet kortisol öka i deras hjärnor."
    När de sover?

    "Barn behöver ha närhet till föräldrarna åtminstone under den första anknytningsfasen från 0 - 2 års ålder."
    Barn behöver närhet betydligt mer än bara till 2 års ålder men en ettåring kan sova i egen säng om den känner sig trygg.

    "Men offra inte din dotters trygghet för din pojkväns behov av dig."
    ligger det inget speciellt bakom så har dottern också ett behov av att lära sig att känna sig trygg i sin egna säng.
    jrockyracoon skrev 2019-08-20 08:55:30 följande: #45
    Zarch skrev 2019-08-20 08:09:30 följande:
    Du har säkert belägg för det här och givetvis kan jag hålla med dig om att de allra minsta behöver väldigt mycket närhet, det säger lite sig självt iof.

    Men sedan så tror jag faktiskt att inkonsekvens och ängsliga föräldrar skapar ängsliga barn. Vad sänder du som vuxen ut för signaler egentligen om du lite harigt får ditt barn att känna att dennes säng och egna rum är kanske lite farligt och läskigt trots allt. Du tror inte att sådant projiceras över på barn?
    Tack för att du inser det självklara - så små barn ska inte lämnas ensamma under så lång tid som en hel natt! Viktigt att vi slår fast det, så att inte någon får för sig något annat.

    Det är givetvis inte lika skadligt att t.ex. låta en 9-åring sova själv. Men alla barn är olika och har olika behov av fysisk kontakt och trygghet från föräldern.

    Det finns inga studier som visar att "curling" skulle vara negativt. Däremot finns det forskning som visar att curlade barn lyckas bättre och blir lyckligare än genomsnittet. Samtidigt håller jag med om att en förälder som är ängslig i sin personlighet sannolikt kommer att överföra den ängsligheten till barnet. Man behöver dock inte vara ängslig för att man låter ett barn sova hos en.

    Anledningen till att man låter barnet sova hos en är knappast för att man tycker att rummet är läskigt och därmed för över denna känsla till barnet. Det är för att man ser barnets behov av närhet och vet att trygghet är en förutsättning för att barnet ska kunna utvecklas på ett optimalt sätt.

    Det är absolut inget fel på  t.ex. fråga och uppmuntra 9-åringen att sova själv. Men om det visar sig att 9-åringen inte är mogen för det, ser jag inga nackdelar (för barnet) med att vänta ett tag till. Vi har inte barn under en särskilt lång tid i våra liv - ser man det i ett större perspektiv är det inte ett så stort offer att anpassa ens liv till barnens bästa under tiden de är små.

    Vad pojkvännen vill och inte vill i sammanhanget ser jag som helt arbiträrt. Barnets bästa ska man inte kompromissa bort för sex.
    "Det finns inga studier som visar att "curling" skulle vara negativt. Däremot finns det forskning som visar att curlade barn lyckas bättre och blir lyckligare än genomsnittet."
    länk?


  • Anonym (vilma­)
    Tue 20 Aug 2019 13:07
    #50
    Zarch skrev 2019-08-20 08:01:37 följande:

    Men herregud vad du tar i från tårna människa.

    ?Överger?, ?ert förhållande förstörs? och en massa andra tragiska benämningar. Så alla föräldrar vars barn som vanligtvis sover i egna sängar ska alltså klassa sina små telningar som övergivna maskrosungar?

    Det är säkert inte såååååå du menar kommer bli din respons i hög falsett men det här får du faktiskt utveckla?


    Jag har själv varit där!

    Föräldrar vars barn vanligen och självmant sover i sina egna rum och sängar överger såklart inte sina barn. Här talar vi om en mor som kastar ut sitt barn så fort killen kommer på besök. Dvs hon väljer honom över barnet och överger barnet som vill sova hos mamma.
Svar på tråden När VILL barn sova i egna sängar?