Ska jag säga ja och gifta mig..?

Kan man skaffa barn och leva ihop så ser jag inget hinder för giftemål.

Jag förstår inte, att skaffa barn ihop är ju mycket större än att gifta sig. Ni kommer ju alltid att ha en relation ihop eftersom ni är barnets föräldrar.

Vad händer rent juridiskt om ni skiljer er eller om någon av er dör?

Jag förstår inte heller faktiskt. Att skaffa barn tillsammans är ju ett mycket större åtagande. Jag tycker att du är rätt fånig i ditt resonemang i den situation ni har, eller har du en massa dyr egendom du vill skydda? Skriv ett äktenskapsord i så fall.

Att skaffa barn är ju ett mycket mer allvarligt åtagande. Man kan ju aldrig skiljas från sina barn.

Precis! Aldrig kunnat förstå även faktumet att rätt så många bor ihop, skaffar 3 barn, hus, båt, hund och sedan (!) börja planera bröllopet som om det vore större än alla saker som de redan gjort
Men gällande frågan i tråden - hur kan man skaffa barn med nån som man inte planerar spendera resten av sitt liv med. Man kan alltid skilja sig men man kan inte avskaffa barn - det ÄR mycket större och viktigare och det har ni redan gjort. Vilka tveksamheter kan det även finnas?

En märklig fråga egentligen.

Om en man får kalla fötter inför ett bröllop får han höra att det är normalt, att han ska skärpa sig osv.

Men när en kvinna får kalla fötter....?

Du hade inga problem med att skaffa barn med den här mannen, men tvekar på att gifta dig???? Att skaffa barn med någon är så oändligt mycket större och allvarligare. Förstår du inte det??

Men du har ju skaffat barn med honom?!?!

Håller med Kjell2 ovan. Att skaffa barn är ett livslångt åtagande ihop som inte kan ångras, ett äktenskap behöver inte vara mer långvarigt än 6 månader om man har barn ihop...

Självklart är jag medveten om att barn är ett större åtagande. Det handlar inte om det..

Det handlar mer om KÄNSLAN när man gifter sig. Innan vi fick barn hade jag inte tvekat. Då är man ju nykär och galen. Men nu har liksom kärleken svalnat lite. Man är inte så sprudlande kär längre. Jag vill känna mig KÄR på mitt eget bröllop. Känns falskt på något sätt att stå sär och pussas och gulla när man har ett snorigt barn att torka näsan på samtidigt. Man lägger ju ändå en hel del pengar på ett bröllop. Och det är ju så att många separerar under småbarnsåren.. Jag lever inte i någon fantasivärld utan ser realistiskt på det mesta och det faktum att risken finns att vi inte kommer hålla ihop för all framtid. Och att då ha ett stort bröllop, att ställa till med fest.. ja Jag får lite kalla fötter helt enkelt. Det är möjligt att jag kommer känna annorlunda om nått år, att jag då känner mig kär igen i min sambo, när sömnlösa nätter inte är lika vanligt förekommande.

Men.. om vi väntar, ja då finns ju risken att delar av min familj inte kan vara med.

Så det är mer det.. om vi ska gifta oss NU, när allt kanske inte är på "topp", eller vänta och hoppas det känns bättre...

Fråga er varför ni ska gifta er? Finns det några uppsidor?
En anledning att ha en fest? Juridiska aspekter?

Annars, låt bli.

Själv ville jag inte ha ett bröllop med mer än mig och maken och två vittnen. I vårt fall, t ex med särkullsbarn, var det mest av juridiska skäl. Folk i allmänhet är nog mer romantiska än mig ;), men så var det för oss.

Tro mig att planera bröllop gör att du blir kär. Du får massa annat gott att tänka på. Delegera till någon som tar ansvar för barnen på bröllopet så du kan fokusera på er stora dag.

Ta med en väninna och prova klänning, frossa i din barndomsdröm. Se hur snygg och het din sambo blir i välsittande frack. Köp söta klänningar till barnen. Åk fin bil etc etc etc..

Lev din dröm!

Känner man efter tillräcklig går det alltid att hitta något som inte känns rätt.

Ett bröllop behöver sen inte vara stort, dyrt, supervitt mm. 

Jag skulle ha gift mig för många år sen i ditt ställe.

Innan

Jag förstår verkligen inte logiken att man skaffar barn med någon , men giftemål är för stort och allvarligt.

Att skaffa barn är mycket viktigare och större steg.

Om man kan skaffa barn ihop och bor ihop så ja det tycker jag att ni ska göra. Om inte annat för att underlätta om en av er skulle gå bort. Din sambo verkar mer lagd åt det romantiska hållet då kanske du är mer åt de juridiska hållet med äktenskap.

Då ska du kanske berätta för din man att dina funderingar inte gäller bröllop/inte bröllop utan ska ni vara tillsammans eller gå isär. För det är ju så du känner.

Tycker som de ovan att skaffa barn är ju ett betydligt större åtagande än att gifta sig. Ett giftemål kan man bryta, det går ju inte med barn. Du och din sambo kommer ju behöva ha någon slags kontakt eller vara i varandras liv på ett eller annat sätt i resten av era liv.

Och känner du dig obekväm av ett stort, dyrt bröllop, ha inte ett sånt bröllop då? Ni kan ha en liten, intim ceremoni och fest med enbart era familjer och närmsta vänner. Ni måste inte köpa kläder för flera tusen. Ha hundratals gäster. Ni får göra precis som ni vill och det ni är bekväma med. Det är helt upp till er som par.

Jag kan förstå dina tankar TS. Du har tänkt ett bröllop där du står där i kyrkan störtkär och hoppas på världens fest och sen dra till en herrgård för att fira en erotiskt natt ihop med din livs kärlek.

Nu har ni fått barn, allt är inte som det var innan. Din gubbe har hanske fått lite mage, du stör dig på småsaker som du tyckte va lite gulliga innan. Barnen tar all ledig tid och ni får inte tid för varandra. Du kanske vänder dig om på stan efter en snygg man och börjar tänka - är detta mitt livs kärlek?

Om du var tvungen att resa bort ett par veckor- skulle du sakna barnen, men skulle du även sakna mannen?

Jag tycker du har sunda funderingar och det är inget fel att tänka som du gör. Om du nu gifter dig så är det inte hela världen att i Sverige skilja sig. Det kan bli en nytändning, det kan även ge er flera år ihop och ni kommer iaf få en underbar fest som ni kommer minnas resten av livet.